Mitt I prick...
”Diamantögat” är en bok av Kate Quinn, som kommit med flera böcker i samma spänningsgenre. Denna kom 2022 och har, förvånansvärt nog, även den en sann historia i grunden.
Året är 1941 och Ljudmila Pavlitjenko pluggar historia i Odessa. Hon är ensamstående mamma efter att ha mött och förälskat sig i en läkare, Aleksej. Då var hon inte ens 15 år gammal. Mötet resulterade i sonen Slavka.
Känslorna för Aleksej svalnade, inte minst eftersom han inte brydde sig om sin son, som fick tillbringa mycket tid hos sina morföräldrar. Ljudmila behövde jobba också, utöver pluggandet, för att klara av uppehället för sig och sin son.
Sommaren 1941 inleder Hitler Operation Barbarossa och invaderar Ukraina/Sovjetunionen. Ljudmila/Mila tar värvning i Röda Armén och drar till fronten för att försvara sitt land. Studierna i historia byts ut mot vapen. Hon blir snart en fruktad skytt, en prickskytt av absolut högsta kaliber! Med efter hand många nazistiska militärers fall på sin lista, men också flera egna skadetillfällen.
En obehagligt spännande tid följer för Mila, långt från sin älskade son. Väldigt skakande berättelse om kampen mot tyskarna, men också mot ett sovjetiskt militärsystem, där kvinnor har fullt upp att försvara sig själva…
Stalin, som både behöver och vill få hjälp av USA i kampen mot nazismen, kommer på, att det kanske vore en idé att skicka bl a prickskytten Mila i en delegation för att påverka president Franklin D Roosevelt. Mila får väldigt bra kontakt med hans fru, Eleanor… Och så dyker Aleksej upp ännu en gång…
Ännu en gång har författaren Kate Quinn fångat mitt läsintresse! Så spännande! Så välskrivet! Samtidigt växer läsupplevelsen i vetskapen om att detta till stor del handlar om verkliga människor och händelser! Eleanor och Mila behåller kontakten även efter kriget och träffas i Moskva på 50-talet. Kan verkligen rekommendera denna bok, ”Diamantögat”!
Under den sovjetiska delegationens resa i USA - den förlängdes flera gånger - kom de att möta många av dåtidens kändisar. Tolkar och livvakter hade svettiga dagar när Mila & Co träffade alla från Charlie Chaplin till Woody Guthrie, som f ö skrev en sång till henne, ”Miss Pavlichenko”. Den kom 1946.
Go’ freda’ & Gott Nytt 2023 !!!
Haj å Goodbaj!
Måste man kunna musicera också...
En ganska gammal bok om en ännu äldre musikgenre… Jag har läst Håkan Lahgers bok ”Proggen * Musikrörelsens uppgång och fall”. Den utgavs 1999, några år efter rörelsens fall.
Men vad var ”Proggen”? Så här skriver Wikipedia: ”Den progressiva musikrörelsen… var ett svenskt musikfenomen, starkt influerad av det sena 1960-talets ungdomsrevolter som 68-vänstern…”, men även den svenska folkmusiken blev inblandad. Första halvan av 70-talet var den ”stora” tiden och musiken skulle göras utan kommersiellt intresse. Hur det nu skulle gå att överleva då…?
Några av de medverkande kom från jazzen, några från folkmusiken och popen och en del kom från ingenstans, men visste hur en gitarr såg ut… Nja, det var väl inte riktigt snällt sagt, men i en del fall var det viktigare att delta än att prestera musikaliskt.
Folkfesterna på Gärdet i Stockholm och Slottsparken i Malmö blev som en startpunkt för rörelsen. ”Kom hit, spela och var glad…”
MNW och strax därefter Silence var de nystartade skivbolag som tog hand om utgivningen av alsterna. Mikael Wiehe skippade tradjazzen och bildade tillsammans med Björn Afzelius Hoola Bandoola Band. Deras framgångar (4 album) gav bra intäkter till MNW, vilket i sin tur möjliggjorde andras inspelningar. Jag går inte in på alla turerna kring skivbolag/-distribution under dessa år.
Namnen på banden under denna tid var fantasifulla: Risken Finns, Gudibrallan, Gunder Hägg (blev Blå Tåget), Elda Med Höns och Fläsket Brinner för att nämna några. Det fanns också i musikgränslandet en hel del soloartister, som i flera fall gav ut sin musik på kommersiella skivbolag. Det var t ex Peps, Pugh och Turid. Noteras kan att Ulf Lundell ville ge ut sitt första album på MNW, men fick Nej. Å andra sidan ville Stikkan Andersson knyta Hoola Bandoola Band till sitt Polar, men fick Nej av bandet.
Jag uppfattade musikrörelsen som en ganska insnöad och spegeltittande företeelse, men det kom godbitar ur den som rakt inte ska glömmas bort. Och en del av artisterna blev framgångsrika långt in på 2000-talet, men både de och skivbolagen återfinns sedan länge på den ”kommersiella” sidan.
Boken om ”Proggen” blir ibland lite yvig, men den verkar skapligt underbyggd. ”Vem kan man lita på…”? Men den känns viktig i så motto, att det ju trots allt är en snutt svensk musikhistoria och dessutom under min livstid. Och Peps, Totta Näslund, Bo Hansson, Merit Hemmingson, Lasse Tennander, Pugh, Björn Afzelius, Mikael Wiehe och Roffe Wikström är inte fel att lyssna på… Men boken då? Tja, jag ju igenom den…
Samla Mammas Manna var ett av banden i ”rörelsen”. Bandet bildades i Uppland och deras första album gavs ut på Silence. Här följer ”Syster System” från deras andra album ”Måltid” (1973):
Pugh och hans första album, ”Ja, dä ä dä” (1969), blev lite av starten för att sjunga rock på svenska. Jag har plockat musik därifrån tidigare, men återkommer som en ”klockarkär katt”… Pugh återförenades 2008 med Jojje och Loffe med musik från albumet. Här är de i Umeå och kör ”Här kommer natten”. Ljudet är väl inte det bästa, men känslan!!!
Go’ freda’ & Go’ Jul !!!
Haj å Goodbaj!
Vissa repriser måste undvikas...
En av de överlevande från andra världskrigets fasor, Hédi Fried, avled för någon vecka sedan. Av en händelse råkade jag på biblioteket få syn på hennes bok ”Frågor jag fått om Förintelsen” (2017).
Hédi Fried, sedermera författare och psykolog, kom tillsammans med sin syster till Sverige efter krigsslutet. De föddes i staden Sighet i ett område, som efter första världskriget överförts från Ungern till Rumänien, men redan 1940 tog Ungern över igen. Detta medförde bekymmer för judarna, då Ungern utövade Tredje Rikets judeutrotningspolitik. Familjen Fried placerades i läger, föräldrarna försvann och systrarna, varav Hédi var född 1924, fick försöka överleva tillsammans.
Väl i Sverige kom Hédi att ägna mycket tid åt att besöka t ex skolor för att berätta om lägerskräcken och få lyssnarna att förstå och motarbeta den förödande rasismen.
Detta är en gripande bok om vad människan är kapabel till - både i grymhet och överlevandeförmåga. Ber att få citera några av Hédi Frieds kloka rader:
”… det förgångna sätter prägel på nuet och kastar sin skugga över framtiden.”
”Förändringen sker steg för steg tills bilden plötsligt står klar och vi undrar: hur har detta kunnat hända?”
”En orättvisa är som ett sandkorn i handen, vars vikt inte känns. Men orättvisor har en tendens att öka…”
”Förintelsen har hänt. Blir den glömd kommer den att hända igen. … inte på samma sätt men med liknande resultat.”
Visst har jag läst ett antal böcker OM andra världskriget och dess elände, men det ger en djupare bild att läsa en bok AV en som var utsatt. Detaljerna blir skarpare och innebörden griper tag än mer.
Detta är en mycket läsvärd liten bok, vars innehåll jag önskar aldrig hade behövt upplevas! Och absolut inte upprepas!
Den polske pianisten och kompositören Władysław Szpilman tvingades leva i Warszawas getto, men lyckades till sist fly. Hans dagbok publicerades 1946 och blev film i regi av Roman Polanski 2002 - ”The pianist”. Szpilman spelade ofta i Polska Radion, som den 23 september 1939 bombades av tyskarna just efter att han spelat och sänt Frédéric Chopins ”Nocturne No.20”. Polska Radion var tystad för flera år.
År 1997 gjordes denna inspelning av Chopins ”Nocturne No.20” med Szpilman vid flygeln i sitt hem. Han avled 3 år senare, 88 år gammal. Ge nu inte upp, utan klicka idig vidare in på Youtube, så du kan njuta av musiken!
Go’ freda’!!!
Haj å Goodbaj!
Soongs från Kina...
År 2019 kom boken ”De osannolika systrarna Soong” författad av Jung Chang, född 1952 i Sichuanprovinsen, men sedan länge boende i London. Bokens underrubrik, ”Kvinnorna i centrum av Kinas moderna historia”, visar på det stora omfånget. Den engelska boktiteln ger en bra beskrivning: ”Big sister, Little sister, Red sister”!
Ja, det är en ganska tjock bok - bara bibliografiförteckningen är på drygt 20 sidor. Men oj vad många kända kinesiska politiker/härskare/diktatorer de 3 systrarna kom att möta och därutöver en mängd dignitärer från resten av världen.
Storasyster Ei-ling föddes 1889, Ching-ling 1893 och May-ling 1898. De fick ett långt liv och blev 84, 88 resp 105 år! May-ling kom att leva i 3 sekel!
De 3 systrarna hade 3 bröder och var barn till metodisten Charlie Soong, som gjort sig en förmögenhet inom bankväsendet. Mamman var Ni-Kwei-tseng.
Hela familjen kom att bli politiskt aktiva på lite olika sätt och det beskrivs bra i boken, som också nämner, att Kina i början på 1910-talet hade en form av demokrati! Det var val till parlament, men allt fick ett abrupt slut.
Ei-ling gifte sig med H H Kung, Ching-ling med Sun Yat-sen och May-ling med Chiang Kai-shek - alla 3 männen kända politiker/revolutionärer eller som den senare, diktator. May-ling var med giftermålet Kinas första dam 1928-49. Därefter var hon Taiwans första dam fram till 1975. Maken Chiang Kai-shek förlorade Kina 1949, men tog över Taiwan.
Det är helt omöjligt för mig att återberätta allt boken behandlar, men jag måste erkänna, att det var mycket lärorik läsning!
Detta är en ren historielektion om Kinas 1900-talshistoria! Namn, kända händelser och, för mig, nya händelser bara radas upp. Changs ”arkivgrävningar” och övrigt uppgiftssamlande måste ha tagit ett antal år, men det blev en oerhört intressant bok!
”China moon” av och med Robert Wells får bli första musikbidraget. Wells har ju haft många uppdrag i Kina, bl a skrev han musiken till OS i Peking 2008!
Wells har även spelat i Royal Albert Hall, London, med sitt rapsodirockande. Så här lät det för 10 år sedan i ”Rhapsody in rock No 1”:
Go’ freda’!!!
Haj å Goodbaj!
