Johnny - samlaren...

Masha Gessen-boken om hennes mormor och farmor, ”Ester & Ruzia”, kom redan 2004, men verkar inte ha kommit på svenska förrän 2018. Gessen, journalist och författare, föddes 1967 i en judisk familj i Moskva, men flyttade till USA 1981 och tillbaka till Moskva 1991 för att 2013 återvända till USA.

 

Jag har tidigare läst/skrivit om hennes bok om Putin, men nu gräver hon längre tillbaka i tiden och startar med sin släkt vid Lenin/Stalins tid och fortsätter via Hitler, Chrusjtjov etc in till Putin. Gessen har kommit fram till, att de som skulle bli hennes mormor och farmor, var bästa vänner redan före tonåren!

 

Judarna hade det fruktansvärt i Tyskland på 30-talet  -  det fanns de som flydde till Sovjet, men även där började det bli sämre. Möjligheten att fly till Israel eller USA fanns, men de senare drog ner antalet visum kraftigt. Arbetsmöjligheterna i Sovjet försvårades, men Ester och Ruzia var duktiga på språk och censuren var omfattande, så deras kunnande behövdes…

 

Men dramatiken kring deras liv och arbete, liksom för deras familjer, växer. Den enas stora kärlek leder till ett enda möte på egen hand, som leder till… Och kärleken försvinner ut i kriget och var hittar gömda/jagade judiska familjer boende, inkomst och mat?

 

Släktingar och vänner försvinner. Några av dem återkommer. Vissa tar sig till Israel, men blir besvikna. Somliga fastnar i Polen. Andra lyckas överleva i Sovjet, på något vis, trots övervakning, misshandel etc.

 

Boken är en historielektion i det lilla formatet i den stora besvärliga världen och jag går inte

in i detalj på vad som händer med Gessens släktingar och liv, men det känns bra att det dokumenterats!

 

Detta är en bok med mycken kärlek, men också fylld av hot, hat och egoism i olika stadier. Intressant och läsvärd!

 

Någon gång 1967 lyckades jag trycka på ”Rec-Play” på rullbandspelaren när Moby Grape hördes i ”Hey Grandma”, en av deras två små listframgångar. Det psykedeliska bandet hade bildats årtet innan i San Fransisco och kom att bli de som öppnade Monterey-festivalen 1967. Ackordväxlingarna i låten är kanske inte så många, men…

 

 

Go’ Valborgshelg!!!

 

Haj å Goodbaj!

Björn Skifs tog hjälp av Petter Karlsson för att snickra ihop boken ”Mitt liv som scengångare” (2020). En fyndig titel, som redan där, smått sammanfattar Skifs’ alla år i underhållsbranschen.

 

Vansbros stolthet hade egentligen kommit in på skola i Borlänge för att läsa bl a latin. Ganska snart letade han rätt på en telefonkiosk, ringde hem och fick svaret: ”Ja, gör det. Kom hem du”. Redan innan Borlänge-episoden hade Björn börjat med musiken, både trumpet och piano, som sedermera blev orgel.

 

Bandet Slam Creepers bildades 1962 och kom att ge ut skivor på Arne Bills bolag, Bill. Med viss framgång. Än bättre blev det 1966 när bandet vann Sveriges Radios popbandstävling (och jag lyssnade allt vad jag kunde! Röst och orgel gillade jag skarpt!) I finalen slog man bl a Maniacs med en viss Tommy Körberg… Både Björn och Tommy blev ju kvar i musikens värld.

 

Ett år senare lades bandet ner och Björn bytte skivbolag och ”gick solo”. Med väldigt skiftande framgång genom åren. Jag har alltid gillat rösten, men låtmaterialet har varit väldigt skiftande. ”Michelangelo”, från Melodifestivalen 1975, skrevs av Björn tillsammans Bengt Palmers. Den låten glömmer väl ingen!

 

Och så kom Bengt dragandes med B.J. Thomas’ hit från 1968 ”Hooked on a feeling”, som Jonathan King 1971 hade omarbetat lite. Björn och bandet spelade in den 1974 och fick en världshit, t o m 1:a i USA!!! Bandet bytte namn från Blåblus till Blue Swede, utan tanke på att ”swede” betyder kålrot… USA skrek efter att få se dem, men bandet var bokat för folkparksturné i Sverige… Och när den var över hade intresset svalnat i USA… Låten har dock återkommit i film och blivit USA-etta igen!

 

Och alla minns vi ESC i Israel 1978, då inledningen av ”Det blir alltid värre framåt natten” fick en alldeles ny text! Gick inte ens att språkidentifiera.

 

Palmers och Skifs kastade sig in i filmbranschen, med flera bidrag. Scenshowerna har också blivit flera, ibland med regi av hustrun Pernilla.

 

Och så sjöng Agnes Carlsson och Björn en av Jörgen Elofsson skriven låt på Victoria och Daniels bröllop 2010: ”When you tell the world you’re mine”. Inte ett öga torrt…

 

”Håll mitt hjärta” från albumet ”Ingen annan” (2002) blev en stor framgång. Låten låg på Svensktoppen i 142 veckor. Den har genom åren hörts på både bröllop och begravningar  -  en låt folk tagit till sitt hjärta.

 

Detta är en lättläst vandring i svensk underhållningshistoria med många bekanta namn längs vägen. Skifs har hunnit med väldigt mycket i en stor blandning av genrer, visserligen med lite blandat resultat, men alltid med värme och entusiasm. Svårt att värja sig för hans energi.

 

Mycket snabb läsning, där jag blev lite besviken vid bokens slut! Var fanns diskografin? Och förteckningen över filmer, scenshower etc. Jag ville veta mer!!!

 

Slam Creepers lät så här på albumet ”Sweet Ruth” från 1968. De tog sig an Lennon/McCartneys ”I should have known better” på ett alldeles utmärkt sätt. Och jag fick lyssna till hammond(?)orgeln!

 

”Back on track”- albumet kom 2001 och följdes upp med en konsertshow. Pernilla regisserade och lyckades övertyga musikerna att göra en ren gitarrversion av den gamla hiten ”Härligt, härligt”. Wow, säger jag!

 

 

Go’ freda’!!!

 

Haj å Goodbaj!

Snacka om att ”fastna i en genre”… Jag har läst ännu en bok av Jan Bergman. ”Fotohandlaren i Bizonien” med underrubriken ”En spionberättelse” kom 2018.

 

Den här gången får vi veta mer om vad som händer i Tyskland efter krigsslutet, både i överlevandet och spioneriet. Segrarmakterna hade ju inte kommit överens om hur förlorarlandet skulle hanteras och det gjorde att Storbritannien och USA slog ihop sina ockupationszoner  -  därav Bizonen/Bizonien. Senare tillkom Frankrikes zon, vilket senare ledde till Trizonen och bildandet av Förbundsrepubliken (BRD), men inte förrän maj 1949! Flera år efter krigsslutet!

 

Bergman visar, att det kalla kriget startade ett bra tag innan kriget var slut  -  Sovjetunionen hade att tydligt mål: Utvidga sin intressesfär! De krävde ”sin” del av Tyskland. Sovjets zon blev DDR, som bildades i oktober 1949.

 

Boken tar sikte på en fotohandlare, som hade haft flera butiker i Tyskland med leveranser från världsledande tillverkare i östra del av landet, Zeiss-Ikon i Dresden, Carl Zeiss i Jena och Hugo Meyer Optische Werke i Görlitz, bara för att nämna några.

 

Fotohandlaren försökte efter kriget fortsätta få tag i kvalitetsprodukter från Sovjetzonen, men gränsövergången var inte enkel. Länderna fanns ju inte, men misstänksamheten och spioneriet var mycket var stort och våldet härskade. Tillfångatagandena var många. Summariska rättegångar förekom ofta, men ibland gavs straff ändå…

 

Den nya staten, DDR, var i skriande behov av pengar, och kamerakompetensen var stor, så tillverkningen byggdes upp igen. Produkterna kom ofta att smugglas västerut…

 

Bergmans berättelse visar fortsättningen. Påverkan av Stalins hemska regim, upproret i DDR, Chrusjtjovs uppgång och fall och Ungernkrisen är stor. Östtysk underrättelse följer strikt Sovjetunionens koncept med mycket ”inre övervakning”, dvs koll av egna folket. Boken följer det hela till DDR’s sammanbrott 1990.

 

Ännu en omgång av nya kunskaper för mig! Mycket intressant läsning om vad som hände ”över folks huvuden”. Tänk så mycket vettigt som kunde skapats om energin lagts på något förnuftigare… Väldigt läsvärt!

 

I detta spretiga och krigshärjade Europa avled kompositören Franz Lehar hösten 1948 i Österrike. Han föddes 1870 i staden Komárom i dåvarande Österrike-Ungern, nuvarande Slovakien. Lehars operetter nådde stora framgångar, nämnas kan ”Glada änkan”, ”Greven av Luxemburg”, ”Zigenarkärlek” och ”Leendets land”. Den senare hade urpremiär 1929 och jag var valt melodin ”Du är min hela värld” eller som Jonas Kaufmann sjunger på Wiener Opernball 2017, ”Dein ist mein ganzes Herz”. Kaufmann, född 1969 i München, får betraktas som den just nu ledande tenoren med sin vackra, tonsäkra och lediga röst. Vad tycker du?

 

 

Go’ freda’!!!

 

Haj å Goodbaj!

Astrid Lindgren insåg ganska tidigt i sitt författarliv, att hon behövde avlastning med den omfattande korrespondensen, förlagskontakter m m. I sitt jobb på Rabén & Sjögren fick hon kontakt med Kerstin Kvint (då Bigert), som blev tillfrågad om hon kunde hjälpa Astrid någon timme i veckan. Det kunde hon! Från 1952 till Astrids bortgång 2002!

 

Det blev inte bara jobb  -  det blev en livslång vänskap. Nu har Kvint samlat ihop sina

minnen över denna tid i boken ”Astrid och jag”, som utkom 2019.

 

Boken är full av små episoder, där Astrids rappa tunga lyser! I bokens intro skriver Kvint om, att hon vid juletid 2001 sitter hos Astrid för att hantera postskörden och säger att hon nu fyllt 65 och blivit folkpensionär. Astrid svarar: ”Jamen, från mig ska du väl ändå inte pensioneras?” Kvint svarade, att ”det blir först när döden skiljer oss åt!”. Varpå Astrid svarar: ”Jaha du, och vad tycker du jag ska göra sen då? Ska jag springa omkring här och yla av sorg?” Astrid är då 94 år gammal och drygt en månad senare avlider hon.

 

Astrid tilldelades många olika priser och Kvint sorterade bland vilka tillställningar den åldrande författaren kunde delta. En medverkan krävde ofta ett tacktal, som kunde låta så här: ”Ni har gett det här priset till någon som är halvblind, halvdöv och nästan helgalen.”

 

Boken är fylld med privata bilder och skriven med kärlek och ödmjukhet, utan att förfalla till menlöshet. Kvints privatliv är beskrivet parallellt, med dess glädje och bekymmer, som t ex en makes otrohet. Skilsmässa, flytt etc där Astrid bistod med olika lösningar för sin medhjälpare och dennas barn.

 

Omtanke och värme i denna lättlästa och intressanta bok, som kan rekommenderas.

 

Nu gör jag det lätt för mig: ”Easter Parade” med Judy Garland och Fred Astaire ur filmen (1948) med samma namn är ett enkelt och synnerligen lämpligt musikval, inte sant?

 

 

Go’ Långfreda’!!!

 

Haj å Goodbaj!