Ringde en vän...
Astrid Lindgren insåg ganska tidigt i sitt författarliv, att hon behövde avlastning med den omfattande korrespondensen, förlagskontakter m m. I sitt jobb på Rabén & Sjögren fick hon kontakt med Kerstin Kvint (då Bigert), som blev tillfrågad om hon kunde hjälpa Astrid någon timme i veckan. Det kunde hon! Från 1952 till Astrids bortgång 2002!
Det blev inte bara jobb - det blev en livslång vänskap. Nu har Kvint samlat ihop sina
minnen över denna tid i boken ”Astrid och jag”, som utkom 2019.
Boken är full av små episoder, där Astrids rappa tunga lyser! I bokens intro skriver Kvint om, att hon vid juletid 2001 sitter hos Astrid för att hantera postskörden och säger att hon nu fyllt 65 och blivit folkpensionär. Astrid svarar: ”Jamen, från mig ska du väl ändå inte pensioneras?” Kvint svarade, att ”det blir först när döden skiljer oss åt!”. Varpå Astrid svarar: ”Jaha du, och vad tycker du jag ska göra sen då? Ska jag springa omkring här och yla av sorg?” Astrid är då 94 år gammal och drygt en månad senare avlider hon.
Astrid tilldelades många olika priser och Kvint sorterade bland vilka tillställningar den åldrande författaren kunde delta. En medverkan krävde ofta ett tacktal, som kunde låta så här: ”Ni har gett det här priset till någon som är halvblind, halvdöv och nästan helgalen.”
Boken är fylld med privata bilder och skriven med kärlek och ödmjukhet, utan att förfalla till menlöshet. Kvints privatliv är beskrivet parallellt, med dess glädje och bekymmer, som t ex en makes otrohet. Skilsmässa, flytt etc där Astrid bistod med olika lösningar för sin medhjälpare och dennas barn.
Omtanke och värme i denna lättlästa och intressanta bok, som kan rekommenderas.
Nu gör jag det lätt för mig: ”Easter Parade” med Judy Garland och Fred Astaire ur filmen (1948) med samma namn är ett enkelt och synnerligen lämpligt musikval, inte sant?
Go’ Långfreda’!!!
Haj å Goodbaj!
