Cell eller cello...
”Baserad på den sanna historien om transporterna som räddade tiotusen barn från nazisterna” står det på baksidan av boken ”Sista tåget till London”. Boken kom på svenska 2020 och är skriven av Meg Waite Clayton.
Senare delen av 30-talet börjar en orolig tid även i Österrike. Hitler försöker införliva sitt födelseland in i det tyska riket. Judeförföljelsen börjar inte bara i Tyskland utan även i Österrike.
Judiska barn ska sitta bakom en gul linje längst bak i klassrummet. Butiker och fabriker får inte ägas av judar och ett par av bokens huvudpersoner ”skiljer sig på pappret” för att den ickejudiske maken ska rädda kvar chokladfabriken.
En kvinna, som inte är jude, skriver i ”Wiens Fria Tidning” om nazisternas framfart. Hon hamnar också i trubbel och förhörs.
Några personer i Nederländerna, bl a ett barnlöst äkta par, börjar försöka få ut barn från Österrike. De transporteras, på föräldrars önskemål, vidare till fosterhem i Storbritannien. Allt i akt och mening att kunna återförenas när eländet är över.
”Tante Truus”, Geertruida Wijsmuller, är en av de stora hjältarna i detta. Hon lyckas t o m övertyga Adolf Eichmann, som då var posterad i Wien, om att fylla ett tåg med 600 judiska barn i åldern 4 – 17 år för transport ut ur landet. Man fick ett par dagar på sig att samla ihop 600, inte 599 eller 601 (!!!), barn, läkarundersöka och förse dem med erforderliga papper. Det lyckades och Eichmann beställde 600 praliner med ett tåg på för att fira med sina kamrater, att han lyckats ”bli av med” 600 judar! Hur sjuk får man bli???
Jag skulle kunna berätta mycket, mycket mer, men avstår och säger i stället, att det var tur att jag höll ut i läsandet! Jag var nära att ge upp. Hade så svårt att komma in i handlingen med alla små händelser och namn. För mig krävdes, att jag kommit förbi den första tredjedelen innan jag ”blev fast”. Men sedan var jag fast! Och tagen, störd och rörd av händelserna. Fastnar du också?
Varningssignalen till att en av huvudpersonerna skulle stanna kvar i sitt gömställe var, att första delen av Bachs cellosvit nr 1 spelades på grammofonen. Musiken, som jag tycker är energiskt upprörd, var en bra varningssignal och komponerades 1717. Cellisten Yo-Yo Ma, Polarpristagare 2012, har spelat in sviterna. Cello svit No. 1 i G-dur med Yo-Yo Mo:
Signalen de använde för ”Kusten är klar” var också toner av Johann Sebastian Bach: ”Ave Maria”. Detta stycke är betydligt lugnare. Oerhört vackert, dessutom. Dikten har tonsatts flera gånger, men jag har valt Charles Gounod, som 1859 byggde vidare på Bachs ”Das wohltemperierte Klavier”. Här har Yo-Yo Ma, cello, sällskap av Kathryn Stott, piano - intet öga torrt!
Go’ freda’!!!
Haj å Goodbaj!
