Med en “enkel” musikant...
Robert Wells är en kreativ person, kan man lugnt säga. Nu har han skrivit ännu en bok om sitt liv, ”Blod, svett och toner” (2019). Den förra kom 2003, så det har ju hunnit hända mer...
Han är, enl min mening och tolkning, en av få riktiga musikanter. I samma ”gäng” har jag Charlie Norman, Benny Andersson, Paul McCartney, Janne Schaffer och några till. Ett inte alltför stort gäng, men överfullt av musikalitet!
Musiken kom tidigt in i hans liv, han hade dessutom turen att familjen uppmuntrade honom i hans pianoklinkande. Ett av kapitlen i boken har rubriken ”Öva, öva, öva” och ett annat ”Mormors piano” - då är grunden lagd!
Wells är född och uppvuxen i Solna, men flyttade tidigt till Stockholm. Han kom in på Musikhögskolan, men behövde finansiera sitt boende och fann möjligheten att spela på olika pubar etc. Favoritstället var ”Engelen” i Gamla Stan, dit han kommit att återvända många gånger under karriären.
I mitten av 70-talet började han göra egen musik. SR P3 hade ett program på lördagarna, ”Bandet går”, dit man kunde skicka kassetter/rullband med sina inspelningar. Så gjorde Wells, men utan framgång. Andra lyckades bättre som Ulf Lundell och Per Gessle och vissa andra… ingen nämnd, ingen glömd… men det var kul att få rek.brevet om medverkan, kan jag intyga…
Högskolan uppskattade inte att Wells spelade på pubar osv. Det var ju dessutom ”fel sorts” musik, så det krävdes en hel del energi för att övertyga om att få fortsätta på skolan. Känns dock som att kombinationen studier/spelningar gav en bred musik och spelvana.
Den största och viktigaste läromästaren skulle han möta senare i livet: Charlie Norman! Denne visste vad som var viktigt för en musikant! Och kom dessutom att bli en god vän och spelkamrat.
Idén med ”Rhapsody in rock” var ju, kan jag tycka, egentligen en fortsättning på Musikhögskolan och pubspelningarna, dvs konsten att blanda musikstilar. Efter att ha varit kapellmästare hos bl a Lill-Babs, tog han kontakt med Gävle Symfoniorkester. Tanken var att ”ta ett steg till” och blanda symfoni med ”rock”, vad nu det kan innehålla. Anders Berglund bjöds in som dirigent till de 3 konserterna - en inte helt populär åtgärd att låta en ”schlagermusikdirigent” leda en symfoniorkester… Men det funkade! Musikaliskt bra, men bara 80 pers i publiken första kvällen när man var 67 på scenen…
Det skulle dock bli bättre, väldigt mycket bättre! Spelningar landet runt, dessutom till ”Royal Albert Hall” i London. För att inte tala om alla spelningarna i Kina inkl flygel på kinesiska muren! Framgångsrikt koncept, med väldigt bra gästmusiker dessutom: Albert Lee, Jon Lord, Paul Carrack, Glen Hughes, Linda Lampenius, Jools Holland bland många andra. Och så gräddan av svenskt musikliv! Imponerande lista!
Många bilder, men även välskriven text. Snygg bok, väl värd att lägga tid på!
Mitt första musikklipp visar musikanten Wells rötter i klassisk musik i modernare arrangemang, men även att Victor Borge var en av de stora idolerna. Live på scenen (2014?) och med Anders Berglund i publiken flödar melodislingorna för fullt:
Gitarristen Albert Lee gästade ”Rhapsody in rock” i bl a ”Saturday night boggie woogie man” och det är fingerfärdiga herrar, Lee och Wells…
En musikant kan ju inte nöja sig med att spela bara två nummer, så vi tar väl ett tredje… I mitten av november 2019 passerade min familj och jag ”Engelen” i Gamla Stan och svängiga toner nådde oss på den regniga trottoaren! Vi hade en tid att passa, så Robert Wells och Brian Kramer fick spela vidare utan oss. Så här lät de i en snutt av ”somebody told me”:
Go’ forts på Nya Decenniet !!!
Haj å Goodbaj!
