Osett och ohört...
Ett par år efter andra världskrigets slut skrev Traudl Junge ner sina minnen från sitt arbete som en av Hitlers sekreterare. Många år senare publiceras detta med inledning/kommentarer av Melissa Müller i boken ”I Hitlers tjänst” (2002).
Traudl bodde i München, men ville, precis som sin syster, satsa på dansen, men framför
allt lockade Berlin. Kriget hade börjat, men Berlin-möjligheten dök upp. Det fanns ett par lediga tjänster som sekreterare till Hitler och Traudl sökte. Hon kom med till slututtagningen och fick lämna hemstaden. Traudl fick jobbet. Hon hade kvalifikationerna, men säkert bidrog det att hon kom från Hitlers favoritstad, München.
År 1942 var hon 22 år gammal och började sekreterarjobbet hos Hitler. Hon skriver, att hon uppskattade honom som en bra och omtänksam chef. Arbetstider och -platser var synnerligen skiftande. Hitlers attentatsrädsla gjorde, att hon fick flytta med till allt från Berlin till Berchtesgaden och flera andra ställen.
Hitler var absolut ingen morgonmänniska och mat- och arbetstider anpassades till detta. Skrivarbetet kunde mycket väl vara efter midnatt, men Hitler var ju en omtänksam chef, så…
Även vid Hitlers sista tid i bunkern i Berlin är Traudl arbetande och närvarande och finns där när Hitler m fl begår självmord och Tyska riket faller.
Jag ska inte gå in i detalj på det Traudl Junge berättar, men visst, inte minst så här efteråt, är det lätt att se obetänksamheten och naiviteten och brist på agerande. Sekreterarjobbet utfördes, men funderade hon aldrig vad som hände ute i Europa? Arbetet borde väl givit insikter? Hon träffade ju, stundtals umgicks med, landets makthavare och borde hört en del…
Detta är en bok som engagerar och irriterar. Krigstidsandan i diktatorns Tyskland har jag svårt att greppa, tack och lov, men förundras ändå över att Traudl, som befinner sig i den innersta kretsen, inte inser/uppfattar/förstår vad som händer. Trots att bl a hennes mamma berättar om bombningarna i födelsestaden.
Läsvärt och förvånande, nästan omtumlande.
Beethoven (1770-1827) skrev hyllningen ”Für Elise” ca 1810 och den framförs här av engelske pianisten/kompositören John Ogdon, som avled 1989, 52 år gammal. En mästerlig pianist, som vi på något underligt vis lyckades få se och höra live på en konsert i The Barbican Centre, London, i början av 80-talet. Vi imponerades av hans framförande, men begrep inte mer, just då. Det var inte förrän någon tid senare, när ”läste på” om honom, som vi förstod hans storhet. Vi hade sett den klassiska musikens då största pianostjärna. Vi hade ju bara skaffat biljetter för att se och höra Londons Symfoniorkester… Ogdon var kvällens ”bonus”… Som det kan bli!
Go’ & Gla’ Midsommar!!!
Haj å Goodbaj!
