Where are you going...
Nu är det fredag igen! Och dags för “Litterära Hörnan”!!!
Till sist kom jag då igenom David Daltons bok ”Det är inte mig ni söker” från 2012. Visserligen var mitt ex av boken om Bob Dylan en pocketutgåva med hårt packad text, men det var nog inte bara därför den var svårläst…
De många sidorna av myten Bob Dylan ”förklaras” och dissekeras sida upp och sida ner i boken. Den ena förklaringen är mer invecklad än den andra och ändå känns det ibland som att ”försäljningsargumentet” förblir outrett… Att förvirra och gömma sig bakom religiositet, munkjackor eller vad det nu kan vara, skulle ju kunna vara ett sätt att slippa reklamkostnader för skivorna och konserterna etc… Media vill ju gärna skriva om Dylan…
Många människor runt honom har intervjuats, men Dylan själv citeras mest i andra hand. Raderna om Traveling Wilburys tillkomst var i och för sig få, men trevlig läsning, även om jag tycker att historien inte blir ”färdigberättad”. Dylans namn i bandet är Lucky Wilbury och bandet var kanske ett trevligt avbrott i hans ”Never ending tour”, som pågått av och till sedan sommaren 1988 och innefattar Sverige-besök i sommar.
I boken ägnas mest tid åt Dylans 60-tal, medan de senaste 30 åren mest kan sammanfattas i förvirrade skivor och märkliga konserter där sångerna mumlas fram till allas förvirring, ibland inkl musikernas… Det sägs att Dylan har bekymmer med att ”räkna in” sångerna för att få bandet med sig, dessutom har han bekymmer med avslutningarna… Kritiken mildras dock av att han emellanåt ger alldeles väldigt bra spelningar, till skillnad från framträdandet i Christinehov, Tomelilla, i maj 1989…
Den stora artistsamlingen med Quincy Jones för inspelningen av ”We are the world” blev väldigt besvärlig för Dylan. Han klarade inte av att sjunga ”sina” få rader på ett naturligt sätt, utan fick ha speciell träning för att lösa det… utan sedvanligt Dylan-mummel… Till slut funkade det dock!
Jag tycker inte boken gör mig klokare på Bob Dylan - känns snarare som att myten byggs på. Men det kanske var det som var meningen…
Tänkte börja med en tidig och ”oelektrifierad” Dylan. Live från BBC Tonight Show 1964 lät han så här i “With God on our side”, som f ö Manfred Mann gjorde i en lite “fylligare” version året efter.
Och så hoppar fram drygt 4 decennier i tiden till ”Thunder on the mountain” från albumet ”Modern Times”. Här känns det som att Traveling Wilburys bidragit med inspiration. Det gungar! Och John Lennon dyker upp bland bilderna efter ca minuter…
Dagens överskrift är en strof från ”Evening’s child” från andra albumet, ”In the plain” (1968), med danska Savage Rose. Det låter kanske inte så dagsaktuellt precis, men har en aktuell Mello-koppling! ESC-finalen går ju den här veckan och allt händer i Köpenhamn. En av de 3 programledarna är Nikolaj Koppel, vars mamma, Lone, är syster till Tomas och Anders Koppel, som tillsammans med bl a Annisette grundade Savage Rose! ”Evening’s child” - værsgo:
Go’ freda’!!!
Haj å Goodbaj!
