Mitt liv som blåsare...
Alla har vi väl åsikter om ”mannen i svart” på fotbollsplanen. Nu har en av de mer kända svenska domarna, Jonas Eriksson, kommit med sin berättelse om jobbet på den gröna mattan. Journalisten Anders Cedhamre har varit medhjälpare i skrivandet av boken ”Korthuset” (2021).
Luleåsonen Jonas Eriksson, född 1974, började tidigt med att spela fotboll. Drömde om de stora matcherna, men… Han var flitig med träningen, men vinnarskallen gick inte ihop med förmågan på planen. Humöret tog över. Han var ganska stökig.
Som 13-åring hoppade han på en kurs för domare. Det skulle kanske vara något? Han anmälde sig och fastnade. Tyckte det var kul, samtidigt som han tvingades till disciplin. Humöret fick ju balanseras.
Första uppdraget kom 1987. Match på Örnäsets IP. Derbyt IFK Luleå mot Luleå SK för 9-åringar. Dömandet gick bra och inga ”fotbollstokiga föräldrar” ställde till det. En bra start på det som skulle leda till att Eriksson nådde upp till absolut högsta nivån. Han var en av de 4-5 bästa domarna i världen och fick de stora uppdragen i VM, EM och Champions League.
Fast inte riktigt alla de han hade kapacitet till… Det var ju viktigare att domare från de ”stora” länderna, som Tyskland, Italien, England, Brasilien, fick finalerna och så. Spelet/myglet bakom kulisserna var (är?) oerhört stort. Blatter, Platini, Collina m fl kända ”fotbollsledare” styrde och ställde med lite andra spelregler än vad Eriksson och andra trodde.
Om vi bortser från de kända muthistorierna med ”köpta” arrangemangsplaceringar, så fanns det ett annat och oskrivet regelverk, som styrde domaruttagningarna. Världens kanske genom tiderna bäste fotbollsdomare Pierluigi Collina var inte den bäste som domarchef för UEFA. Gormande och skrikande psykopat, var väl beskrivningen och då är man ingen bra chef.
Collina hade flera italienska kamrater att ta hänsyn till. Och det gjorde han ända fram till domartillsättningen inför EM-finalen 2016. Nicola Rizzoli hade dömt finaler i VM, CL och Europa League, men aldrig EM och var i toppform. Men skulle Rizzoli få den här finalen, så skulle det innebära att Collina miste förstaplatsen med flest ”tunga” finaler… Uppdraget gick till engelsmannen Mark Clattenburg!
Parallellt med dömandet jobbade Eriksson med att sälja/köpa TV-rättigheter i ett delägt bolag, som senare såldes med god avans. Han var nog den ende mångmiljonären som åkte världen runt och blåste till spel. Arbetsnarkoman är nog en bra beskrivning.
Efter domarkarriärens bittra slut har han ägnat sig åt en gym-kedja startad tillsammans med Niklas Wikegård, föreläsningar och en del bisittarjobb i TV, som nu senast i EM-damfotbollen. Han och familjen bor sedan länge i Sigtuna.
Mycket intressant historia. Oftast läser man om spelarna, de är visserligen många fler, medan domarna sällan berättar. Detta är en bra beskrivning över livet som domare, där varje beslut detaljgranskas och analyseras. Om en spelare missar ett öppet målläge så är det lite av en ”miss-bland-alla-andra”, men om en domare missar en straffsituation, då sitter huvudet löst…
Jag gillade den här boken, även om den, som många självbiografier, är lite ego… Mycket läsvärd!
Musik till detta är självklart ”Domaredansen”, en svensk folkmelodi som spelats in av många inkl Delta Rhythm Boys. Mitt val blir dock Jan johanssons version från 1969 med honom själv och Rune Gustafsson på gitarr, Arne Wilhelmsson på bas och Claes Rosendahl på flöjt.
Merit Hemmingson arrangerade 1973 ”Domaredansen” på sitt sätt och spelade in tillsammans med Folkmusikgruppen. I bandet ingick bl a Bengt Palmers, Björn Skifs’ gamle arbetskamrat. Visst svänger även den här versionen?
Go’ freda’!!!
Haj å Goodbaj!
