Han är inte bitter, eller...
Redan 1963 började Staffan Heimerson sin journalistbana på Aftonbladet. Den fortsatte tills han 2017 fick ett mycket kort samtal från chefredaktören Sofia Olsson Olsén, som innebar ”Punkt. Slut?” på tiden på tidningen. Det blev dessutom titeln på hans bok, som kom 2017.
Jag skulle kunna citera en annan ”känd tänkare”: ”Jag är inte bitter”, men det är nog bara att konstatera, att det är Heimerson visst! Å andra sidan gav det ju bränsle till den här boken!
Boken inleds med det korta samtalet från chefredaktören och fortsätter med #metoo-krönikan, som utlöste det hela. Resten av boken består av ytterligare krönikor, varav en del orsakade mindre läsarreaktioner.
Det är, som vanligt, intressanta krönikor. Han skriver ju läsvärt, men ibland tar han ut svängarna, med reaktioner som följd. Invandringen, #metoo-rörelsen, PK, tiggare och idrottsfansen är ämnen i bokens krönikor och, eftersom folk i anonymitet kan spy ur sig diverse klagomål och hot mot skribenten, så finns en del exempel noterade.
Apropå flykt/invandring skriver han om Chinatown i Palma, Mallorca, att flitens lampa lyser. Man jobbar och står i, men har inte lagt ner så mycket kraft på att lära sig spanskan eller engelskan för att, som en kvinna uttrycker det: ”I am not here for funny, I am here for money”!
Denna bok har flera stänk av bitterhet, att förlora jobbet är ju inget kul, även om man är 82. Trots det läste jag med intresse och nyfikenhet. Alltid trevligt att få lite andra infallsvinklar på aktuella företeelser.
Idag tänkte jag att du skulle sjunga själv och varför inte börja med ”Klinga mina klockor”, men utan Benny Anderssons orkester!
Och så föreslår jag till silkesmaskarnas ära: ”Here we go round the Mulberry Bush”. En filmmelodi, som framfördes av Traffic 1967, men den klarar du väl utmärkt utan dem, eller hur?
De illustrativa bilderna har jag nyss tagit på Cypern.
Go’ freda’!!!
Haj å Goodbaj!
