När vi gräver guld...
En intensiv fotbollsspelare och VM94-hjälte har ”samlat ihop” sitt liv, så här långt, i boken ”De kallade mig Gud” (2016). Stefan Schwarz delar med sig av sina minnen.
Med förord av Mats Olsson och Jonas Thern, så läggs ribban högt direkt… Och boken fortsätter i samma stil med tydliga rubriker och korta kapitel - det är en intensiv och koncentrerad berättelse om matcher och personer.
Persongalleriet är omfattande, men innehåller merendels bara de som påverkat Schwarz positivt. Och så får vi veta varför han valde spela för svenska landslaget och inte tyska - han kunde göra valet, eftersom hans pappa var från Tyskland.
Flera matchepisoder belyses, men frågan är om inte det djupaste intrycket ges i berättelserna om familjen. Först och främst sonens sjukdom, som krävde familjens fulla uppmärksamhet. Men även händelsen från hemmet i Portugal, där de blev kidnappade/rånade under stort tumult. Det kunde slutat hur illa som helst, eftersom förövarna visade sig fullständigt hänsynslösa.
Boken avslutas med några tränar-/kollegorröster och en samling bilder över tid. Jag saknar dock en kort överblick på vilka klubbar Schwarz spelade för och när.
Detta är en underhållande och läsvärd bok om en entusiast, som i alla lägen gick in 100 %, och mer därtill, för sin uppgift, oavsett om det var på eller vid sidan om fotbollsplanen!
Energin lyser runt den här Malmö-pågen och alla har vi väl minnen från hans och lagets insatser sommaren 1994… Så här såg det ut vid hemkomsten från USA den 18 juli 1994 i Rålambshovsparken. Fotbollslandslaget och Glenmark, Eriksson och Strömstedt på scenen sjungandes ”När vi gräver guld i USA”:
Go’ freda’!!!
Haj å Goodbaj!
