Vart är vi på väg?
Nästan direkt från tryckpressen fångade jag ”En sorts memoar” av Björn Hellberg. Jag har aldrig läst något av hans andra verk, men här lyser verkligen ordekvilibristen för fullt!
Hellberg föddes i Borås, men efter en tid i bl a Kristianstad, blev han Laholm trogen. Han har senare belönats som Hedersmedborgare Nr 1 i staden!
Som 16-åring mönstrade han på en båt, men vände på klacken efter första visiten… Lumpen gjordes senare dock i flottan, Karlskrona, som lägsta gradens sjöman.
Idrottsintresset kom tidigt och han kom att utöva fotboll, tennis m fl, men det senare är det stora för honom. Han började som volontär på Laholms Tidning, men efter hand blev det mer skrivande i ”egen regi” för flera olika tidningar.
Sportintresset är stort och han har en otrolig svit av tennisbevakning av bl a Wimbledon (över 50 år!). Kollegan Bengt Grives sportspektra var också stort. Innehöll allt utom 3 sporter: ”Formel 1. Formel 2. Formel 3.”!
En annan tänkvärd tanke i boken: ”Livet är för kort för att vara dammfritt”!
Parallellt skrivandet, kom TV och frågesporter in i bilden, först som tävlande, sedan som domare (På spåret) och frågetillverkare. ”TV-listan” är lång, liksom listan över de deckare om Sten Wall han har skrivit. Hellberg är en synnerligen produktiv skribent!
Trycksvärtan hade torkat och lika torr var texten… lite elakt uttryckt, men lite så kändes det. Samtidigt så kunde man ”höra” Hellbergs röst läsa texten… Detta är en torrolig och ordrik bok om författarens liv och leverne.
Frågan i dagens rubrik har ställts ett antal gånger i TV’s ”På spåret” och då hakar jag på detta med ”Get on the train” med Gasolin! Så väl uttänkt av mig, eller hur? En kanske lite entonig, men charmig låt från deras sist inspelade album, "Gør det noget" (1977). Här dock live:
Dagen efter Kim Larsens frånfälle nåddes vi av nyheten att kompositören, sångaren och skådespelaren Charles Aznavour avlidit, 94 år gammal. Han var aktiv verkligen in i det sista, eftersom han framträdde den 18 september i år i Osaka, Japan! Bland de långt över 1000 sångerna han skrev själv eller tillsammans med någon, så har jag en stor favorit; ”She”. Han gav ut den på en singel 1974 och den låg 1:a i England i 4 veckor! 25 år senare dök den upp igen i avslutningsscenerna i filmen ”Notting Hill”, men då var det Elvis Costello som sjöng. En alldeles enastående tolkning av låten, eller hur?
Go’ freda’!!!
Haj å Goodbaj!
