It was 200 years ago...
Den 6 oktober 2020 är det 200 år sedan Jenny Lind föddes. Ingela Tägil, fil dr i musikvetenskap, disputerade med en avhandling om Linds säregna röst, har nu publicerat boken ”Näktergalen * En biografi över Jenny Lind”.
Anna Maria Fellborg fick en ”oäkta” dotter 1820. Flickan döptes till Johanna Maria. Fellborg kom från en respektabel familj i lägre borgarklassen på Norrmalm, med föräldrar som drivit en krog i Gamla stan. Flickans pappa var en ung, sorglös ”musikalisk slarver”, Nils Jonas, även kallad Niklas, Lindh. Han drogs till Anna Maria, som trakterade både gitarr och piano.
Den nyfödda Johanna Maria, sedermera Jenny, utackorderas, dvs blev fosterbarn mot betalning. Jenny blev ambarn hos en avlägsen släkting till Niklas i Sollentuna, där mamman nyss fått barn och kunde amma. Och så fortsätter livet för Jenny… och hennes mamma, som stundtals ”tar tillbaka” dottern… men oredan är betydande.
Historien berättas vidare, men är så pass detaljrik, att jag väljer att inte återge den. Konstaterar bara att det var ett fattigt, stundtals även våldsamt, liv omkring Jenny, men hon lyckades på något sätt ta sig vidare hela tiden. Vanvårdad sjukdom kom dock att ge en skada på stämbanden, som aldrig läktes helt. Det påverkade ett smalt band på skalan, men publiken tolkade oftast detta som en ”beskärmad” nyans av sången.
Tägil försöker förklara och förtydliga detta i boken och kommer in i ett tekniskt musikspråk på en sådan nivå, att jag inte hänger med. ”Struphuvudspositioner”, ”voix blanche”, ”voix sombre”, ”portamento” eller ”messa di voce” är inte begrepp jag är så bekant med. Dessa avsnitt i boken läser jag med frågetecken och förundran över hur man kan beskriva en röst utan att ha hört den. Imponerande!
Detta är en bok om en svensk superstjärna, kommen från klart fattiga förhållanden. Och redan innan kommunala musikskolan, för att skoja lite. Det blev ”Jenny-mania”, jfr Beatles, i Europa och Nordamerika, för denna osäkra, tvivlande artist med prestationsångest, men med en innerlig och känslosam framtoning på scenen. Publiken älskade henne! Och det gjorde även bl a H C Andersen, vilket skulle ha blivit en kammaropera 2007, ”The secret songs”, med musik av Elvis Costello, men den fullföljdes aldrig.
Noggrann och genomarbetad bok, som jag med nöje läste.
Tyvärr finns det ju inga röstprov från Jenny Lind. Inte ens på internet! Men några av Costellos ”Jenny Lind-låtar” dök faktiskt upp på hans album från 2009, ”Secret, profane & sugarcane”. En av dessa, ”She handed me a mirror” låter så här till vackra Lind-bilder:
Go’ freda’!!!
Haj å Goodbaj!
