Huppegupptäcktsfärd...
Ännu en bok av Klas Gustafson! ”Robert Broberg letar efter sig själv” gavs ut i juni 2020 och är ett omfattande porträtt av Broberg med sina många ansikten.
Broberg föddes för nästan prick 80 år sedan, årsbarn med John Lennon, Ringo Starr och ”några” andra artister… Gustafson gör flera jämförelser mellan Broberg och Lennon. Förutom födelseåret ser han likheter i artistskepnadsskiftena, konstutbildningen, skifflebakgrunden och att de trivdes bra i sällskap med starka kvinnor. Jag menar dock, att nivåerna är helt olika.
Brobergs första dominerande kvinna var hans mamma Valborg, som styrde och ställde hans drygt 55 första år… Ja, det låter mycket, men hon hade oerhört svårt att ”släppa” sin son. Pappa Georg var en djupt engagerad ingenjör på Svenska Fläktfabriken i Jönköping (!) - en bit från familjens bostad i Solna…
Jag gör lite hopp i berättelsen om Broberg och nämner ”Robans Skiffle Group” med Lonnie Donegan som inspiratör (jfr Lennon). Bandet gav ut ett par EP-skivor, det felstavade artistnamnet till trots.
Artistnamnen blev efter hand flera: Robban, Robert Broberg, Robert Karl Oskar Broberg och Zero. Försöken att slå igenom i USA blev också flera, men de engelskspråkiga skivorna och scenframträdandena gav inget resultat. Enda undantaget var BBC:s kultförklarade radiodiscjocckey John Peel, som spelade ”I wanna be a machine” flera gånger 1979. I och för sig, synnerligen ovanligt, men det hjälpte inte karriären utanför Norden.
Hans långfilm från 1968, ”Längta efter kärlek”, blev, för att uttrycka det försiktigt, inte bra. Den skapade väl bara ett stort minus i Brobergs kassa. Däremot lyckades han många år senare sälja ut Globen flera kvällar med sin egen lilla show, kompad av gitarr och en kassettbandspelare!
Det var många ups-and-downs i livet för Broberg, som oftast var väldigt tvivlande på sin förmåga. Idéerna fullkomligt sprutade ur honom, men åtföljdes alltid av en stor osäkerhet och otrygghet.
Hans pappa var inte särskilt närvarande i Roberts liv och så följde han själv samma mönster. Flera förhållanden/giftermål resulterade i 5 barn med 3 olika mammor, men förhållandena brast. Mammorna skulle ju ”ta hand om” Robert också…
Skivor, böcker, filmer, scenshower, text/musik och många finurliga dikter med ord- och bokstavsvändningar, ja produktionen var stor. Kvalitén skiftade, men, för mig är nog tiden före och kring ”Tjejjer”-albumet (1969) och, långt senare, Globen-showerna den bästa tiden.
Aldrig glömmer jag lussefirandet hemma hos lektorn i språk, då min klasskamrat, tillika elevrådsordförande, körde en egen solosångsession med Robban-låtar! Det var ”Jag måste hejda mig”, ”Snoriga Sture” m fl i den sköna morgonstund. Obetalbart!
Och vem kan motstå klokskapen i Roberts ordvitsigheter, som låttiteln ”Bättre vara ute på hal is och ha det glatt än att gå i lera och sörja”…
…eller…
”Livet går av och an.
Och det går väl an.
Bara det inte går av.”
Robert Brobergs liv, liksom boken, innehåller så mycket mer än detta. Rik på citat och flera bilder, gör detta till en av de bästa Klas Gustafson-böckerna, tycker jag. Vad tycker du?
Robert Broberg var en bra sångare, som kanske mest blev känd för sina finurliga texter. Jag har valt ”skilsmässolåten ”Jag älskar dej ditt helvete”, som han här sjunger till Tina Ahlins pianospel. Har dock inte lyckats reda ut när eller var det gjordes.
Sista ”Allsång på Skansen” för 2007 gästades av Robert Broberg, som sjöng sin Stockholmsmelodi: ”Vatten”.
Den 15 april 1988 var det Aktuellt med Robban, som inte försvann ur tutan lur benkelt kom hemskt, för att försöka spinna vidare på hans väderrapport:
Go’ freda’!!!
Haj å Goodbaj!
Jag kunde inte sluta läsa boken när jag väl hade börjat. Ett intressant liv om än ganska sorgligt. Tack vare boken återupptäckte jag Robert Brobergs storhet och började lyssna på hans musik igen, det var längesen sist.
Jag tyckte dock att Gustafsson gick lite väl fort förbi 1990-talet och de sista åren av Brobergs liv. För övrigt var det en höjdare!
