The winner takes it all…
Sluta! Den har vi hört förr!!! Jo, men nu är det ju Nobelpristagartider, och…
Idag är det Fredag! Och dags för “Litterära Hörnan”!!!
Och jag har läst en Nobelpristagare! Men inte något av det Mo Yan, eller var det Mojjan, har skrivit. Jag har inte kommit längre än till pristagaren år 1998 - José Saramago och hans bok från 1984: ”Året då Ricardo Reis dog”. Hittade den på bibliotekets utgallring i somras till ett synnerligen överkomligt pris…
I boken förflyttas vi till 30-talets Portugal, mestadels Lissabon, men det finns också spår av Brasilien och Spanien, inte minst av det begynnande inbördeskrig, som leder till att general Franco tar över och landet blir en diktatur, så som Portugal redan 1926, efter en militärkupp, hamnade i med bl a Salazar, som styrde landet från 1932 och 36 år framåt. I detta anländer Ricardo Reis med båt från Brasilien, där han verkat i 16 år, han tar in på ett hotell i Lissabon och försöker finna sig till rätta, samtidigt som han ”visar intresse” för 2 yngre kvinnor - den ena är dottern till en penningstark man, som besöker staden några dagar varje månad för ”affärer”, som egentligen består i att besöka älskarinnan och den andra kvinnan är städerska på hotellet - båda kvinnorna ogifta och obundna och dras en smula till Reis. Jag tror inte jag berättar mer än så…
Boken är lite speciell och lite ovanligt skriven, men så kan det kanske också leda fram till det Nobelpris Saramago fick 1998… Som jag försökte efterlikna här ovan, så är boken skriven. Långa, mycket långa meningar med enstaka kommatecken här och där som bildar långa stycken, ibland mer än en sida långa. Läsningen i min pocketupplaga kräver stundtals att jag följer med med ett finger rad-för-rad för att inte tappa bort mig. Lite jobbigt i början, men Saramagos stil är berättande och beskrivande, så man fängslas av det hela. Boken är läsvärd, men kräver några timmars ”uppstart”, så man kommer in i den och fångas av berättelsen.
Och när jag ändå är i Portugal, så kommer jag att tänka på en låt av Paul McCartney från december 1968 - ”Penina” - som han skrev på hotellet med samma namn vid Algarve-kusten i södra Portugal. Låten spelades in året efter av bandet på hotellet, Jotta Herre, men även av Carlos Mendes, vars version jag föredrar. http://www.youtube.com/watch?v=n2t_I1ulASM . McCartney och/eller Beatles spelade aldrig in låten, men de jammade en knapp minut på låten under inspelningarna av “Get back”-albumet, som sedermera blev ”Let it be”.
Och när vi nu ändå är i Portugal, varför inte lyssna på en av de nyare fado-sångarna. Camané i ”A guerra das rosas” från 2010. http://vimeo.com/15240108
Go’ freda’!!!
Haj å Goodbaj!
