Then blue turns to grey...
Nu är det fredag igen! Och dags för “Litterära Hörnan”!!!
Hösten är på ingång, men ingen Lööf faller för Löfven, om man säger så. Och i dessa smått grå dagar har jag läst en bok av en f d statsminister. Efter att ha blivit intervjuad av Stina Jofs för tidningen Vi och fått ett gott gensvar, så fick Ingvar Carlsson möjligheten att samla ihop sina ”Lärdomar” i en bok 2014.
År 1958, 23 år gammal, och med en nytagen pol.mag. i Lund kom Carlsson att arbeta som sekreterare för Erlander och med Olof Palme som arbetskamrat. Carlsson och Palme var Tage Erlanders ”pojkar” under dennes tid som partiordförande och statsminister. I de första uppdragen ingick att skriva tal, men uppgifterna skulle bli fler och svårare.
Under 1969 efterträddes Erlander av Palme och Carlsson fick efter hand en ministerpost, men ofta befann han sig i skuggan av Palme. Skotten på Sveavägen i februari 1986 förändrade allt. Dåvarande vice statsministern, Ingvar Carlsson, övertar rollen som partiordförande och statsminister, dock inte utan viss vånda. Hans ledarstil är ganska olik företrädarens, men bitarna faller på plats och han kommer att vara socialdemokraternas partiordförande i 10 år och statsminister i 2 olika omgångar. Han avgick 1996 och har därefter bl a haft FN-uppdrag.
Boken påminner ganska mycket om en faders erfarenheter omvandlade till råd till en dotter eller son. Inte minst bokens kapitelrubriksättning pekar på detta: ”Våga vara ledare”, ”Lev som du lär” och Ensam är inte stark”. Lite mässande och malande om hurusom arvingen ska leva sitt liv för att undvika en del bekymmer, kan jag tycka. Carlsson känns lite som en flitig och arbetssam tjänsteman, nästan som en grå eminens, men det kan inte ha varit lätt att efterträda en yvig och argumentationsglad orator som Palme.
Carlsson skriver bl a om att människan inte tycks ta lärdom av historien utan fortsätter att förtrycka, förfölja och mörda i religionens tecken och konstaterar att ”humanismen är en tunn fernissa”… Boken är smått tråkig, men lättläst, så varför inte?
I boken berättar Ingvar Carlsson också att han har en känd nästkusin/syssling inom musiken: Klarinettisten Åke ”Stan” Hasselgård, som 25 år gammal flyttade till USA och strax därefter kom med i Benny Goodmans septett och gjorde stor succé! Men året efter, i november 1948, fick alltihop ett abrupt slut när Stan omkom i en bilolycka i Illinois. Så här lät han 1947 i ”Sweet Lorraine” med bl a Tore Swanerud, piano, och Simon Brehm, bas:
Dagens rubrik är f ö en låt av/med Rolling Stones från 1965 med ett härligt sound med hjälp av 2 st 12-strängade gitarrer! Året efter fick Cliff Richard en listklättrare med låten, men här har vi Stones:
Go’ freda’!!!
Haj å Goodbaj!
