I don’t wanna talk about it...
Så är det fredag igen! Och dags för “Litterära Hörnan”!!!
Den framgångsrike sångaren Rod Stewart har inte byggt sin karriär på egenskrivna sånger genom åren, men en bok, ”Min självbiografi”, blev det 2013. Där berättar han om sin uppväxt i London med sin skotskfödde pappa och sin engelskfödda mamma. Han föddes till dånet av de tyska bombningarna i januari 1945, men familjen på 7 personer klarade sig undan det värsta eländet.
Skolåren rusade förbi, samtidigt som musiken fanns med hos familjen och Rod ”blev med” gitarr. Han fängslades av ungdomens egen musik, rocken, men fastnade mer i blues etc. Band startades och lades ner, men Long John Baldry tyckte ganska snart att Stewart borde hålla sig till sången och Rod var inte sen att haka på.
Många kommande stjärnmusiker dyker upp i olika konstellationer och snart blir det musik på heltid för Rod. Han kommer med i Jeff Beck Group tillsammans med sin gamle kompis Ron Wood. Det blir skivinspelningar och turnéer, framför allt i USA.
Bandet spricker och Stewart och Wood börjar i resterna av Small Faces, som snart förvandlas till Faces. Nya framgångar, samtidigt som Stewart börjar göra soloplattor, som också säljer. Till slut lämnar Wood bandet för att ta över efter Mick Taylor i Rolling Stones och Stewart satsar fullt på en solokarriär med många guldskivor som följd i allt från discostil till The American Songbook.
Till detta ska läggas ett sällsynt framgångsrikt liv med olika kvinnor… däribland en viss Britt Ekland… Om jag räknar rätt på bilderna i boken, så konstaterar jag, att han har ”fullt upp” på Fars Dag med 8 barn med 5 olika damer i 3 äktenskap.
Visst blir han lite ”skrytig” med alla sina damer, men resten är intressant musikhistoria från en lång och brokig karriär. Jag trivdes verkligen i sällskap med boken (och det gör jag med hans musik också!).
I boken skriver Rod Stewart också om det engelska 70-talsbandet “Heads, Hands & Feet” vars bandnamn gav honom idén till en egen variant. Han skulle starta ett band tillsammans med Freddie Mercury och Elton John… Bandet skulle heta ”Nose, Teath & Hair”… Välfunnet, men längre än så kom det inte. Tyvärr.
Som jag nämnde här ovan, så har Rod Stewart haft stora framgångar med inspelningar av låtar från The American Songbook. Det visar väl inte minst alla efterföljare/”efterapare”, som Eric Clapton och Paul McCartney. ”Makin’ Whoopee!” dök upp redan 1928 i musikalen ”Whoopee!” och spelades in av Bing Crosby samma år. Stewart tog hjälp av Elton John för sin inspelning 2005.
Välgjort och med stil, men jag föredrar nog honom i andra klassiker, som ”Sailing”, Do ya think I’m sexy” osv och så kan jag inte komma bort från några av hitsen han hade med bandet Faces, som med sin scenenergi f ö räknas lite som inspiratörer till punken. ”Stay with me” fanns på bandets tredje och nästsista album och blev en hit 1971. Här kommer den live från ett TV-framträdande, ”Stay with me”:
Go’ freda’!!!
Haj å Goodbaj!
