Nights in white satin, never reaching the end...

Varför är det så få fredagar i veckan? Jag behöver några extra för att komma i fas med mina lästa böcker! Därav denna ”extrautgåva” av “Litterära Hörnan”!!!

 

Patrick Modiano berättar från sitt kära Paris i ”Nätternas gräs”, som utgavs 2013. Handlingen är författarens sökande efter den kvinna han älskade 40 år tidigare och som försvunnit. Oklart hur och var.

 

Den svarta anteckningsbok, vaxduksbok (?), som Modiano flitigt begagnat sig av, är hjälpredan för adresser, tidpunkter för möten etc. Men samtidigt förtydligar han, att han ibland inte noterat alla namn eller adresser i anteckningsboken ”för vi undviker ju att skriva ner de mest intima detaljerna i vårt liv, av fruktan att de inte ska tillhöra oss längre när de väl har fästs på papper.” Intressant tanke, inte minst i dessa Facebook-dagar…

 

Berättelsen växlar hela tiden mellan nu- och dåtid. Personer och gator, restauranger och hotell passerar revy i boken. Nästan så man önskar att en Paris-karta fanns bifogad, så att läsaren kan följa med i förflyttningarna.

 

Boken är något tjockare än Steinbecks ”Möss och människor”, dvs knappt en tredjedel av de flesta av dagens böcker. Det är en ganska lågmäld berättelse, men den fångar i alla fall. Och likheterna med Steinbeck är fler: båda är Nobelpristagare! Steinbeck fick priset 1962, Modiano så sent som 2014. När jag var på biblioteket för att låna böcker av den senare, var de sällan inne, däremot fanns det gott om böcker av den förre.

 

Stämningen i boken fick mina musiktankar att riktas mot Moody Blues, Birmingham-bandet som var lite av pionjärer i att kombinera rock med klassisk musiks klanger. ”Days of future passed” kom 1967 och var deras första i en rad framgångsrika konceptalbum. Dagens överskrift, ”Nights in white satin”, ger stämningen i boken och är hämtad från nyss nämnda album. London Festival Orchestra under ledning av Peter Knight ger låten lite extra ”omfång” och så har bandet en Mellotron, en föregångare till ”synthen”, till sin hjälp. Här råkar framförandet dessutom, väldigt passande, kryddas med bilder från Paris!

 

Go’ tisda’!!!

 

Haj å Goodbaj!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0