Till slut nådde jag fram till Ö...
Nu måste jag väl få ”kulturpoäng”? Jag har läst en bok av Klas Östergren, som sedan några år ingår i Svenska Akademien! Boken, ”Fantomerna”, kom redan 1978 och är hans tredje.
Östergrens första böcker är i mycket berättelser ur det egna livet. Drygt 20 år gammal och på väg framåt i ett sökande efter vad livet har att erbjuda. Det är jobb, skrivande, festande, kärlek och kamrater, lite som i Lundells ”Jack”, men med ett vackrare och något mindre brutalt språk. F ö är båda numera Österlenbor, men det är ju en helt annan sak.
Måste få citera en rad ur boken: ”…insikten slår ner som en blixt och först liknar den döden, men när röken skingras framstår den mer som livet självt.” Fullt så dramatiskt var det kanske inte, men halvvägs in i boken insåg jag, att jag läst den här boken tidigare… Men, trots den insikten, läste jag boken färdig den här gången också. Så bra, tyckte jag den var!
Slutet på alfabetet och slutet på 2016… och vad väntar nu? Janne Önnerud? Nej! Önskemusik? Ja, som t ex kanadensaren Burton Cummings, som lämnade Guess Who 1975 och kom med sitt första egna album året därpå. Bandet, som f ö startades av Randy Bachman, har återförenats ett antal gånger. Jag tyckte de var ok, men Cummings första soloplattor införskaffade jag tidigt och lyssnade gärna på ”Stand tall”, här live 2011:
Men ännu oftare lyssnade jag på ”My own way to rock” från hans album nr 2. Vilken röst, vilket pianospel och vilket tryck på den här livespelningen 2010!!! Keep rockin’!!!
Gott Nytt 2017!!!
Haj å Goodbaj!
