De’ va’ som sjutton - nu är vi där...
”Ett monument över lidande och mod i vår tid” var en del av motiveringen till att Svetlana Aleksijevitj (ryska: Светлана Алексиевич) tilldelades Nobelpriset i litteratur 2015. Hennes bok ”Bön för Tjernobyl” kom på svenska redan 1997, elva år efter olyckan, men mitt läsexemplar är en nyutgåva från 2013.
Aleksijevitj föddes 1948 i Sovjetrepubliken Ukraina. I slutet på sexiotalet kom hon in på journalistlinjen på universitetet i Minsk, och räknas som vitrysk ryskspråkig författare. Under studietiden hittade hon sitt sätt att berätta, ”vittnesmålsromaner”, där hon genom mängder av intervjuer får ihop material till sina böcker. Massor av arbete för att samla vittnesmål!
”Bön för Tjernobyl” är just precis så: En stor mängd intervjuer och berättelser från folk ”som var med” vid och efter olyckan. Reaktor 4 i kärnkraftverket i Tjernobyl, norr om Kiev i Sovjetrepubliken Ukraina, exploderade och ett moln av radioaktivitet spreds över Europa. En misslyckad test orsakade eländet.
Orden nästan stockar sig i halsen på mig när jag ska försöka återge kontentan av intervjuerna… Olyckan inträffar strax efter midnatt, brandmännen rycker ut ovetandes om vad som väntar. Nödvändig skyddsutrustning finns inte, ”kommer senare…”, släckningsmaterial saknas också, liksom kunskaper om hur arbetet ska gå till. Riskerna med det ”farliga som inte syns” visar sig dock snart…
Folk skadas, familjerna skadas, boende stannar och skadas, liksom naturen. Kornas mjölk är skadlig, liksom grödan på åkrarna och vattnet… Gräva ner och fly/flyttas… Lämna allt man byggt upp… Berättelserna är både svårgreppbara, upprörande och omfattande, men framför allt, tragiska! Lidande, död och elände i alla varianter…
Boken är en lång berättelse om mänskliga tillkortakommanden, man räckte inte till som räddningsarbetare, sjukvårdare, förälder eller vad det nu var. Samhällets ledande personer/politiker klarade inte heller av sina roller. ”Bruksanvisning” saknades! Kaos uppstod på alla nivåer och det var inte alla som kunde ta familjen med sig till en datja långt bort…
Boken är engagerande och svår att lägga ifrån sig - samhället är sårbarhet, oavsett var! Läs och begrunda!!!
Jag kan inte påstå att boken automatisk skapar tankelänkar till musik, men så kom jag att tänka på den värme och medmänsklighet som följande klipp visar. Det handlar om en konsert med Coldplay i Melbourne, Australien, i december 2016 där en av låtarna dedicerades till Moira Kelly för hennes humanitära insatser. Ja, det är ett långt tal i inledningen, men ge inte upp! Det blir ”Imagine” med en energisk kille! Emmanuel Kelly!
Go’ Trettonhelg!!!
Haj å Goodbaj!
