Sitting on the beach of Muskö...
Professorn i underrättelseanalys vid Lunds universitet, Wilhelm Agrell, sammanfattar svensk underrättelse under knappt 50 år efter andra världskriget i nya boken ”Sprickor i järnridån”. Boken kom 2017 och har underrubriken ”Svensk underrättelsetjänst 1944-92”.
Jag har läst boken, men fattade jag allt jag läste? Eller jag missade något? Eller mycket?
Var det händiga entusiaster, som fick liv i det svenska hemliga arbetet med att hålla koll på vad som hände i omgivningen militärt i slutet på andra världskriget och därefter? Eller det fanns en befintlig bas att bygga vidare på om hotet utifrån, inte minst ifrån oron när ”järnridån” kom att skapas?
Jag tror jag väljer att nämna några händelser i stället:
Under 1943 hade britterna kommit fram till, att den tyska utvecklingen av ett raketvapen, t ex V2, var koncentrerad till Peenemünde vid Östersjökusten. Tyska provskjutningar gjordes mot Dagö och Ösel, dock kom en missil ur kurs i juni 1944 och hamnade i östra Småland. Vraket undersöktes och kunskaper förmedlades till britternas RAF. Samarbete inleddes och svenskarna startade den första signalspaningsstationen i Ottenby på Öland!
Hårsfjärdenjakten hösten 1982 visade på spår av bottengående undervattensfarkoster och blev en lika stor överraskning som V-vapnen knappt 40 år tidigare. Varken de tekniska systemen eller dess utveckling var känd eller förutsedd av svensk underrättelse… Liksom kring den strandande ryska u-båten U137 i Karlskrona var förvåningen stor.
Agrell beskriver också hotet om ”diversionsförband”, vars uppgift var att redan vara på plats i Sverige när ett anfall från öst inleds. Deras roll skulle vara att sätta viktiga samhällsfunktioner ur spel och på så sätt underlätta ett snabbt övertagande av vårt land…
Det kändes som en noggrann bok, om än lite omständligt förklarande emellanåt, där en sorts naivitet och oförmåga att nå en effektiv organisation lyser igenom. Och politikerna har svårt att greppa de interna militära tvisterna mellan marinen, flyget etc. Boken är läsvärd!
Och som av en händelse fångades 2 personer på Muskö-basen för ett par dagar sedan! Inne på det hemligaste sjömilitära området vi har i landet… turister… tillfälligheter… ja, det återstår ju att se, men det finns flera grupperingar/organisationer, som vill provocera/kolla de svenska ”reaktionstiderna”!
Ja, det blev en lång text, så då tar jag en lång låt också… det låter väl juste… Hittade den gamla bluesdängan ”Sweet home Chicago” live på Alpine Valley, Wisconsin, från den 26 aug 1990. På scenen är det Stevie Ray Vaughan och han bjudit in gitarrkliande brorsan Jimmie, Eric Clapton, Buddy Guy och Robert Cray… Och de har definitivt kul på scenen… MEN, strax efter midnatt försvann i dimman helikoptern Stevie åkte med efter sin konsert… och hittades på morgonen störtad och Stevie död, någon dag före sin 36-årsdag
.
Go’ freda’!!!
Haj å Goodbaj!
