The sponsor takes it all...
Fredrik Backmans fjärde roman efter debuten ”En man som heter Ove” kom 2016 med titeln ”Björnstad”. ”Björnstad är en fiktiv plats”, läser jag, men påminner mycket om händelser i nov-dec 2017 i en annan sport i en skånsk stad… Men det kan vi ta en annan gång.
Enkelt uttryckt handlar boken om en plats, som står och faller med ortens ishockeylag! Framgångar och motgångar… ideellt arbete och avlönat arbete… ideellt stöd och sponsorer… stora och små sponsorer…
Och när det gäller större sponsorer, ska de då per automatik ha inflytande, större eller mindre, på laguttagningar etc? Förutsättningen för spel i A-laget är, att ha en storsponsor och/eller förälder i lagutskottet/styrelsen…?
Backman ställer i boken också frågan, om stjärnan i laget ska ha rätt att ta sig större friheter än den lite anonyma arbetsmyran, som kanske skapar förutsättningarna för att stjärnan ska kunna lysa…?
Och ska den där stjärnan i laget få ta sig stora friheter även utanför ishockeyrinken? Och, ja jag kan ställa många frågor!
Jag hade bekymmer att komma in i boken, med sitt lite flerscenaktiga upplägg, men en fjärdedel in i boken lossande det till sist. Och så var jag fast…
Kan verkligen rekommendera boken, men det kan krävas lite tålamod. Och, som sagt, jag fastnade! Och önskade mig och fick uppföljaren i julklapp!
Björnstad i all ära, men Björn är inte så tokigt heller! Som i en 50 år gammal inspelning med Slam Creepers av Beatles-dängan ”I should have known better”:
Sven Tumba blev 1963 för åttonde gången vinnare i ishockey-SM med Djurgården, fick silver i hockey-VM och sjöng in ”Ishockey-Polka” på skiva! Ett framgångsrikt år, eller hur?
Go’ freda’!!!
Haj å Goodbaj!
