1, 2, 3, what are we fighting for...
Journalisten Lennart Pehrson avslöjar och sammanfattar skeendet i Sydostasien under 60-/70-talet i nyss utkomna boken: ”Lögnerna * USA och kriget i Vietnam”. Pehrson bor i och rapporterar från New York till flera dagstidningar.
Boken inleds med skotten i november 1963 i Dallas som kostade president John F Kennedy livet. Kennedy hade ju tagit över Vietnam-frågan från företrädaren Eisenhower, som i sin tur hade givit sig in i det hela när fransmännen lämnat sin koloni från 1800-talet.
År 1964 fick Beatles sitt genombrott i USA och Pehrson drar ofta paralleller mellan musik/texter och samhällets förändring. Vid den tiden började flera artister, bl a Bob Dylan, i texterna ha synpunkter på samhällsutvecklingen. Samtidigt försökte Kennedys efterträdare, Lyndon B Johnson, i sin kommunistskräck ”rädda” Vietnam. Det fanns mycket att skriva om och artisterna, som tog ställning, blev fler och fler.
Redan under 50-talet började en stor jakt på kommunister i USA. Underrättelse- och övervakningssystem etablerades, mer eller mindre lagliga, och det fortsatte in i nästa årtionden. Johnson såg framför sig, att om inte Ho Chi Minhs framfart stoppades, så skulle hela Sydostasien falla i kommunisternas händer.
Kalla kriget var inte bara i Europa, där Sovjet kväst upproret i Ungern, utan även i världen i övrigt. Mao Zedong tog för sig i Kina. Johnson kände sig pressad och skickade fler och fler trupper till Vietnam och började med gigantiska bombningar. Napalm, liksom avlövningsmedel, användes flitigt.
Richard Nixon tog över presidentskapet 1969 och fortsatte som företrädaren, men utökade den interna övervakningen. Han skrev sina egna regler om vad som var tillåtet (jag kände ”vibes” från dagens Trump…). Kriget utökades och snart var man uppe i över en halv miljon soldater kämpandes i Vietnam. Redan i början på 50-talet besökte Robert F Kennedy Vietnam och konstaterade att fransmännen aldrig skulle klara av att vinna kampen - och det skulle inte amerikanerna heller klara av!
Och så avslöjades Nixon och Watergate-banden, som blev hans Waterloo. Han avgick för att undvika riksrätt och Gerald Ford blev 1974 den som fick avveckla USA’s engagemang i Vietnam. Mer än 50.000 amerikanska soldater dog, liksom 2-3 miljoner vietnameser. Därutöver mängder av skadade och ett land i ruiner.
Pehrson berättar om USA och Vietnamkriget på ett alldeles utmärkt sätt och jag läser med mycket stort intresse. Jag imponeras av överskådligheten, men även hans sätt att väva in musikens påverkan och dess betydelse. Den soldat som hade en kassettbandspelare, var ”kung i djungeln”. ”Fire” med Jimi Hendrix gav energi! ”We’ve gotta get out of this place” av Cynthia Weil och Barry Mann blev i Animals version flitigt spelad.
Ett antal artister och låtar nämns i boken. Jane Fonda tog ställning, f d soldater likaså. Fonda utsätts f ö för ren förföljelse av CIA! Även John Lennon hade en ”File”…
Vietnamdemonstrationerna blir fler och fler. Inte bara i USA. I Sverige gör skarpa uttalanden bl a av ecklesiastikministern Olof Palme. Demonstrationerna blir på många håll våldsamma, inte minst eftersom kraftiga motmedel används.
Detta är en av de bästa böcker jag läst om presidentskapet och dess agerande i USA under 60-/70-talet! Mycket läsvärt!
Country Joe McDonalds mest kända låt är säkert ”I-feel-like-I’m-fixin’-to-die-rag” från 1965. Den kom att bli en av de mest hörda Vietnam-krigsprotestsångerna med sin bitska ironi. När den gavs ut som singel 1967 fick den mycket stor spridning och kom senare att tillhöra standardlåtarna i hippiekulturen. McDonalds band Country Joe & The Fish hade sin tid 1965-70, därefter har han mest ”kört solo”. På Woodstockfestivalen i augusti 1969 lät det så här:
Go’ freda’!!!
Haj å Goodbaj!
