Mio, min Mio...
Estniske journalisten Enno Tammer har författat boken ”Ilon Wikland * Ett konstnärsliv” (2020).
Ilon föddes 1930 i Dorpat/Tartu i Estland och redan i tidiga år var hon flitig (och duktig) i att teckna, eller rita, som hon verkar föredra att kalla sitt sedermera arbete. Vid denna tid var Estland ett fritt och självständigt land, men invaderades 1940 av sovjettrupper och blev en sovjetrepublik, ESSR. Men redan 1941 invaderade tyskarna, som dock trängdes tillbaka av Sovjet 1944. Sverige var bland de första att erkänna Estland som en del av Sovjetunionen, läser jag på Wikipedia…
Varför skriver jag allt detta om historien? Jo, därför att den kom, att kraftigt påverka Wikland i barndomen, men även i nutid har hon en påtaglig ”rysskräck”! Vilket visar sig inte minst vid museiskapandet i Hapsal, Estland, dit hon skänkte det mesta av sina originalverk. Samtidigt oroar hon sig för, att ”ryssen” ska invadera igen och ta allt med sig.
Ilons föräldrar jobbade ofta i Tallinn, så mormor fick ta hand om barnet, men när Ilon var 8 separerade föräldrarna. Pappan gifte om sig och mamman flyttade till Italien. Wikland fick nu bo hos farföräldrarna i Hapsal.
Och dramatiken blev inte mindre när hon råkade ut för ett vådaskott, där en morbror höll i pistolen. Hon hade turen, att skottet gick genom höger axel utan att skada ryggraden.
Den 22 september 1944 lämnade farmor den då 14-åriga Ilon vid stranden där segelbåten Meritäht väntade. Det sägs varit den sista flyktbåten, som Ilon kom med på och efter några stökiga dygn kom båten till Stockholm.
Jag hoppar lite i berättelsen och når fram till, att ritandet kom att ge jobb med reklam och senare kom Astrid Lindgrens berättelser in i bilden. Boken om ”Mio, min Mio” blev första samarbetet. Fler skulle det bli!
Men även egna berättelser skapades och illustrerades, med stor framgång. Och så blev det ju ”Ilons Sagoland” i Hapsal!
Den här boken är vacker med alla sina teckningar, som egentligen är grunden: Boken är i princip en massa samtal om Ilons teckningar. De är hennes livsresa där bokförfattaren frågar och Ilon berättar. Kändes lite ovant, stundtals som att något missades, men egentligen är nog missen, att boken saknar förteckning över skapade/samarbetade böcker.
Astrid Lindgren skrev, Ilon Wikland ritade och Björn och Benny skrev musiken - allt annat än succé vore märkligt, eller hur? Boken kom 1954, filmen 1987 med min ex-granne Karin Glenmark sjungandes ledmotivet tillsammans med lillebror Anders. Vackert! Inte ett öga torrt!
Go’ freda’!!!
Haj å Goodbaj!
