Bang bang, that awful sound...
”Sirhan Sirhan och Robert Kennedy 1948-1968” är underrubriken på Lars Gunnarssons bok ”Ett politiskt mord i tre akter” (2020). Gunnarsson är journalist och fil dr i historia.
Enkelt uttryckt: Gunnarsson menar, att när staten Israel utropades 1948 lades grunden till, att jordaniern Sirhan Sirhan 20 år senare skulle skjuta Robert Kennedy. Sirhan, född 1944, med föräldrar och tre av fem syskon emigrerade till USA för ett bättre liv där. Familjen hade kristet palestinskt ursprung. Pappan återvände dock efter några år.
Israel grundades ”på annans mark” och det har orsakat flera krig. Problemen kvarstår i dessa dagar.
Sirhan hade, som alla andra, ett liv med både misslyckanden och framgångar. Problemet var, att han blev mer och mer hatisk inställd till att palestinierna blivit fråntagna sin mark och sitt boende.
Robert Kennedy hade besökt området som privatperson redan i slutet av 40-talet och insåg palestinabekymmerna, men kom ändå att sympatisera med Israels kamp. Och detta blev allt tydligare i presidentvalkampanjen 1968 och det hade Sirhan svårt att smälta.
Vi vet ju hur det hela slutade för Kennedy, som blev skjuten den 5 juni 1968. Det var på årsdagen av Israels sexdagarskrig - en viktig dag och markering för Sirhan.
Gunnarsson beskriver periodvis huvudpersonernas liv dag-för-dag, ibland nästan timme-för-timme. Hur kan han ha luskat ut det? Eller det är en snutt fiktion? Jag blev lite fundersam, eftersom boken var så full av stavfel och andra slarvigheter. I boken fanns t o m en lös lapp med en sakfelsrättelse! Men det borde varit ett åtminstone A5-stort ark med rättelser!
Intressant bok, även om jag kände tvivel inför detaljrikedomen. Däremot stördes min läsbehållning rejält över slarvigheten i det skrivna! Att korrekturläsningen tillhör ”forntiden” är väl sin sak, men det finns ju stavningskontroll?! Den rättar visserligen inte sakfelen, men den hade gett mig en bättre läsupplevelse!
Nu i november är det 95 år sedan Robert F Kennedy föddes. Han var det sjunde barnet till Joseph och Rose. Den sista av de nio syskonen, diplomaten Jean Kennedy Smith, avled i juni 2020. Sirhan Sirhan hade fem syskon, varav två stannade kvar i hemlandet.
Hösten 1966 fick Cher en hit med ”Bang bang (my baby shot med down)”. Låten skrevs av dåvarande maken Sonny Bono till hennes andra soloalbum: ”The Sonny side of Cher”. Men den hörs ju på radio lite då och då, så jag har valt det amerikanska bandet Vanilla Fudge och deras version från 1967. Den fanns på deras självbetitlade debutalbum från samma år, men är kanske mest känd för att den fanns med i David Fincher’s film ”Zodiac” (2007) och sex år senare i den norsk-amerikanska tv-serien ”Lilyhammer” säsong 2. Vanilla Fudge och deras musik påstås ha influerat band som Deep Purple, Led Zeppelin, Yes och The Nice. Här är Vanilla Fudge live från Västtysk TV 1968 - ”Bang bang”:
Go’ freda’!!!
Haj å Goodbaj!
Johnny, tack för att du har uppmärksammat och recenserat min bok ”Ett politiskt mord i tre akter. Sirhan Sirhan och Robert Kennedy 194-1968”.
Litteraturrecensioner på dagstidningarnas kultursidor är tyvärr i avtynande på grund av de minskande resurserna. Kulturredaktionerna tar ofta genvägar med lättarbetade intervjuporträtt på författare, konstnärer och andra, ibland med telefonintervjuer, utan att skribenten ens har tittat på den aktuella boken eller konstverket. Det är en sorglig utveckling, men ofrånkomlig i knappa tider.
Därför är det glädjande när en bloggare recenserar.
Det är ju kutym att en recension i en dagstidning ska stå oemotsagd. Men det kanske förhåller sig annorlunda med en recension i i blogg? I vart fall tar jag mig härmed friheten att kommentera recensionen, eftersom det är nödvändigt.
Till frågan om korrekturläsningen kommer jag sist.
Boken handlar om den 20-åriga förhistorien till RFK-mordet. Mordhistorien börjar nämligen i Jerusalem och Palestina på våren 1948. Syftet med boken är att skildra politisk historia så att läsaren förstår händelseutvecklingen genom två individers skilda perspektiv och olika berättelser. Genom individerna förstår man historien. Jag har en ny infallsvinkel och nya källor. Jag går också emot knasiga konspirationsteorier.
Primärkällan om familjen Sirhans flyktinghistoria och interna angelägenheter är mina intervjuer med mördarens bror Munir Sirhan. Andra intervjuer har gjorts med ett par av Sirhan Sirhans skol- och collegekamrater, liksom med hans advokat och rådgivare på senare år. När det gäller mordet är attentatsoffret och RFK:s nära medarbetare Paul Schrade en intressant källa. När jag intervjuade honom hade han hunnit bli 85 år och han var ”still going strong”.
Beträffande Robert Kennedys unga år är det hans resedagböcker från Palestina, Europa, Vietnam och Sovjetunionen 1948–1956 som är primärkällor. Dessa dagböcker är tämligen outnyttjade i tidigare forskning, men de är mycket viktiga för en nyanserad bild av RFK. Till bilden av RFK fogas en intervju med hans son Joseph P Kennedy II.
Andra bra källor för en historiskt levande berättelse är samtida pressklipp 1948-1968.
Alla citat i boken är autentiska, de allra flesta från mina intervjuer. Några hämtas från pressklippen eller från mordutredningen. Bokens kan läsas som ett historiskt reportage, men också som en spännande parallellhistoria som under 20 år går mot sin oundvikliga upplösning. Boken går att läsa som ett historiskt reportage, där händelseförloppet kommenteras av intervjupersonerna. Dessutom utgör litteratur en källa, t ex Chrustjovs memoarer och polischefen Robert Houghtons redogörelse för en mordutredares mödor.
Johnny känner ”tvivel inför detaljrikedomen” och undrar om boken har ”en snutt fiktion”. Nej, detaljrikedomen följer av källorna. Därpå har jag försökt att skriva en levande berättelse och då använt en hermeneutisk inlevelsemetod. Det är till exempel sannolikt att pulsen ökar hos en individ som står i begrepp att begå ett mord. Munir har också berättat att hans bror var en flitig läsare av dagstidningar. Man vet att Sirhan tog fasta på vissa artiklar om RFK och Israel. Om jag då skriver att ”Sirhan satt vid köksbordet och läste morgontidningen ...” vet jag förstås inte om han verkligen satt vid köksbordet och läste en viss artikel. Han kanske låg på rumssoffan? Men det spelar ju ingen roll för bokens sanningshalt. Vi vet att han läste artikeln. Svaret på Johnnys fråga är alltså: Ja, det finns vissa skönlitterära broderier i detaljerna. Ett dylikt diktande över källorna får man tillåta sig om man ska ska skriva en levande berättelse.
Min förebild i denne genre är Truman Capotes klassiker ”In Cold Blood”, som författaren själv betraktade som världens första icke skönlitterära roman. Den är hundraprocent historiskt korrekt, men skriven som vore den en deckare. Allt är autentisk. På samma sätt förhåller det sig med min bok, som har ett lovordande förord av historieprofessorn Dick Harrison.
Det glädjer mig att även Johnny finner boken ”intressant” och att den har givit honom
Här kommer fortsättningen på kommentaren:
Det glädjer mig att även Johnny finner boken ”intressant” och att den har givit honom en ”läsupplevelse”, även om denna upplevelse hade kunnat vara bättre. Härmed är vi inne på frågan om korrekturläsningen.
Johnny anser att korrekturläsning är en ”forntida” metod, när den i själva verket är dagsaktuell och i högsta grad nödvändig. Stavningskontroller ser bara uppenbara nedslagsfel och olyckliga stavningar, men inte språkstil, syntax, ordval och formulerngar. Korrekturläsare har dagstidningarna sparat in på och resultatet av det ser vi tyvärr varje dag. Bokförlagen har självfallet korrekturläsningen i behåll.
Ett och annat nedslagsfel blir det ändå. Johnny påstår att min bok är ”full av stavfel”. Det är den givetvis inte, men det kan förekomma ett och annat fel. Jag har fått en rad lovordande kommentarer även från journalister och historiker, som till och med har sträckläst boken och tyckt att den har varit mycket intressant och läsvärd. Inte en enda av dem har nämnd något om korrekturfel. Så det kan ju bero på hur känslig man är. Johnny skriver att boken hade behövt en rättelselapp i A5-format. Javisst, det får plats lite grann på en liten A5-lapp.
Fenomenet med fel trots noggrann kontroll är känd i den akademiska världen. Här kan avhandlingar ha tröskats på kritiska seminarier i åratal för att till slut publiceras med en erratalista istoppad, som korrigerar de fel som har upptäckts efter tryckningen.
Det är något psykologiskt över detta, som jag tror att många skribenter känner igen sig i.
Det är först när en skrift har gått i tryck som man tydligt ser några fel och dessutom kommer på hur man borde ha skrivit.
Egna nedslagsfel kan man vara blind för, eftersom man inte läser vad som faktiskt står utan det som man utgår ifrån står. Det är ju därför som korrekturläsning alltid ska göras av en utomstående person med fräscha ögon. I Johnnys egen rubrik över texten om min bok skulle en språkrättare sätta ett kommatecken mellan bang-orden. ”Bang, bang ...” alltså. Vi behöver alla våra korrekturläsare.
Därför är det särskilt trist att konstatera, att flertalet fel i min bok faktiskt har åsamkats texten av korrekturläsaren. Det är hemskt, men sant!
Det mest flagranta felet gäller min omnämning av de personer som fanns runt bordet vid RFK:s sista måltid, däribland Roman Polanski och hans hustru Sharon Tate. Om Tate lade jag till en bisats: ”som ett år senare kom att mördas bestialiskt av Charles Manson och hans anhang”. Korrekturläsaren hade tydligen inte hört talas om en av världens mest berömda och nu verksamma filmregissörer, Roman Polanski, och formulerade om den långa meningens bisats till en ny mening inom parentes: ”(Dessa båda kom ett år senare att mördas ...)”. Således även Roman Polanski. Jag gick i taket när jag såg den nya meningen i den tryckta boken. Det är förlagets rättelse och ursäkt som Jonny omnämner när han pekar på den ”lösa lapp” som är instucken i boken. Den stacks in alla böcker på lagret när felet hade upptäckts.
Johnny omnämner ”sakfelen” - i plural. Ovanstående är ett (1) sakfel, mig oförskyllt.
I övrigt finns det inte ett enda sakfel i boken.
Korrekturläsaren hade dock en del språkliga hyss för sig. Ett exempel gäller citattekniken. Om jag skrev en mening om att en polisman fick order om att ”ta ut Sirhan från hotellet ’i ett stycke’” ändrade korrekturläsaren texten vid citatet så att den i tryck står att polismannen fick order om att ”ta ut Sirhan från hotellet: ’i ett stycke.’”
Alltså med ett kolon före citatet. Varför detta kolon? Det ser ju inte klokt ut. Men det är ändrades genomgående så på alla ställen i boken där sådana citat förekommer.
Ett annat exempel på språkhyss från korrekturläsaren gäller en mening som i originalmanus löd: ”Olyckan var ett rejält bakslag för Sirhans ambitioner att bli jockey. Korrekturläsaren petade helt i onödan i denna perfekta mening, så att den blev så här i tryck: ”Olyckan var ett rejält bakslag för Sirhans ambitioner kring att bli jockey.”
Vadå kring? Varför i Herrans namn lägger e
Små utrymmen. Här kommer den avslutande tredjedelen av kommentaren:
Vadå kring? Varför i Herrans namn lägger en korrekturläsare till ordet ”kring”?
Hur ska man skydda sig mot sådant? Jag var helt oförberedd på detta och kunde bara konstatera att skadorna redan var skedda när boken var tryckt.
Om läsaren dock inte känner till originaltexten passerar nog dessa språkhyss trots allt förbi obemärkt hos de flesta läsare.
Samtidigt tror jag att det inte är så illa som Johnnys recension ger sken av. Jag skriver en korrekt och lättläst svenska, men visst kan det förekomma en och annan miss vid tangentbordet som förblir oupptäckt i bokproduktionen. Dessa kan jag inte skylla på korrekturläsaren, annat än jag slår fast, att denne borde ha upptäckt dem. Ett och annat fel är beklagligt, men det är inte ovanligt i faktaspäckade framställningar.
Man kan säga mycket i ämnet korrekturläsning. Låt mig ta ett par saker till när jag ändå är igång. En annan typ av batalj som man får vara beredd att ta med en korrekturläsare gäller det som är politiskt korrekt. Ett exempel i mitt fall gällde ordet ”indianöverfall”, ett gängse begrepp för en plötslig och överrumplande attack. RFK hade ritat ett sådant i sin dagbok. På den tid då min bok utspelar sig sade man ”indianer”. Ordet är tidstypiskt. Vi pojkar lekte med cowboy- och indianfigurer, inte med cowboy- och ursprungsbefolkningsfigurer. Korrekturläsaren tyckte att ”indianöverfall” var känsligt. Vad skulle jag ändra till? Ursprungsbefolkningsöverfall? Jag stod på mig och ”indianöverfall” fick det bli.
I en levande historisk framställning är det viktigt för tidsskildringen att man använder tidstypiska begrepp och inte dagens anpassade begrepp, eftersom det blir anakronistiskt.
På ett ställe använde jag ett för 1960-talet tidstypiskt ord för nazisternas behandling av judar. Man sade ”judeförföljelserna” och ”judeutrotningen”. Korrekturläsaren ändrade till ”Förintelsen”. Tidsfärgen är som sagt viktig och med denna ändring försvann en del av textens tidstypiska prägel. Ordet Förintelsen etablerades i Sverige omkring 1980 i samband med en tv-serie, Holocaust, som i SVT fick titeln ”Förintelsen”. Dessförinnan hade så gott som ingen sagt så. I det uppslagsverk som var det ‘officiella’ i Sverige vid tiden för tv-serien, Svensk Uppslagsbok, finns ordet över huvud taget inte med.
Alltså, man får som författare vara tacksam för korrekturläsarnas insatser. Men det kan också vara en svår prövning att utsättas för en nitisk korrekturläsare, särskilt som språket är en generationsfråga.
Lars Gunnarsson
fil dr, författare och journalist
