Just like a...
Så har jag då läst ännu en bok av Nick Hornby. ”Precis som du” har nyss kommit på svenska, två år efter att den kom på engelska.
Nyskild kvinna med två 8-10-åriga pojkar träffar en yngre man, som först rycker in som barnvakt. Hon är lärare, han jobbar bl a i den lokala slakteributiken. Hennes pojkar gillar den yngre mannen. Han spelar ju FIFA med dem och det gör inte mamman…
Mannen och kvinnan blir ett par och träffar sina resp vänner, som reagerar och kommenterar en del. Kvinnan bjuder in sig till den unge mannens mamma. De är nästan jämngamla.
Boken utspelar sig i slutet på 2010-talet, så både brexit och Trump hinns med. Ska jag rösta för att lämna EU… Eller det är bättre att stanna kvar… Vem vinner på det ena och vem på det andra alternativet… Tankarna är många…
Detta är en väldigt dialogrik bok, men detta prat är inklätt i ovanligt mycket osagda tankar. Är det bra om jag säger så här… Eller jag borde säga på det här viset… Varför sade jag detta… Sårade jag när jag sade så här… Borde jag i stället sagt…
Dialogerna och tankarna gör detta till en lite udda och originell bok, som ändå skapar lite eftertanke. Lättläst.
”Just like a woman” var en av flera Bob Dylan-låtar, som blev hits med Manfred Mann. Låten fanns med på Dylans ”Blonde on blonde”-album från 1966 och gavs ut som singel i USA utan större framgång. Samma år kom Manfred Mann med sin version, som f ö blev den första listplaceringen med den nye sångaren Mike d’Abo. Bandet hade bytt skivbolag till Fontana och tidigare sångaren Paul Jones satsade på solokarriär. Jack Bruce hade också lämnat bandet och Klaus Voormann hade tagit över basen. Idel ädel adel, skulle man kunna säga och så här lät de i ”Just like a woman”:
Go’ freda’!!!
Haj å Goodbaj!
