På Per Albins tid… fast I USA...
Noveller, ursprungligen publicerade 1933 – 1938, kan de vara läsvärda idag? I ”Den långa dalen” samlades 12 noveller av John Steinbeck. Boken kom ut 1938 och återutgavs 2022.
År 1962 fick Steinbeck Nobelpriset i litteratur efter böcker som bl a ”Öster om Eden”, Vredens druvor” och ”Möss och människor”. Jag läste och ”föll” för dessa som tonåring, men såg aldrig den filmatiserade ”Öster om Eden”, en av få filmer med James Dean. Hur skulle jag nu, flera decennier senare, reagera på Steinbecks noveller?
Jag förflyttades till 1930-talets USA och ”kände igen” språk och miljöer! Det kärva livet på landet i väster klingade bekant och jag ”kom in i” Steinbecks beskrivande stil. Jag tänker inte berätta om de enskilda novellerna, utan ber att få citera några exempel på förf bildrika språk:
”Ormarna låg hopnystade och vilade…, men när den unge mannen lutade sig fram över buren, kilade de kluvna tungorna fram, svarta ytterst och blekröda längre in, och vajade långsamt upp och ner.”
”Högt ovanför gathörnen svängde gatubelysningen med sitt blå båglampsljus i blåsten och förde telefontrådarnas skuggränder fram och tillbaka över marken.”
”Fuchsiorna… ser ut som små tropiska julgranar.”
”En halvvuxen, randig katt kom springande ut från drängstugan, galopperade styvbent över vägen, tvärvände och sprang tillbaka igen.”
Med dessa mina valda meningar målas för mig bilder, som fängslar. Önskar att jag kunde ”lyfta ut” bilderna ur skallen, rama in och hänga upp dem!
Klart läsvärda noveller!
På 30-talet fick Duke Ellington och hans orkester sitt genombrott, så med koppling till boken väljer jag en hit från den tiden: ”Mood indigo”. Ellington skrev den tillsammans med klarinettisten Barney Bigard och spelades in 1930 av Duke Ellington and his Famous Orchestra, som det står på etiketten till 78-varvaren från RCA Victor. Just dessa här bilder är nog inte från den tiden, men musiken…
Ellington tillhör mina favoriter och en annan höjdare kom drygt 40 år senare: ”Latin American suite”, som innehöll ”Tina”. Edward Kennedy, dvs Duke, hade komponerat låten och bandet fick till ett alldeles underbart latinamerikanskt gung. Basen och trummorna lägger en drivande grund och Dukes ackordfyllda toner bygger på så tårarna vill fram…
Go’ tisda’!!!
Haj å Goodbaj!
