Vilket energiknippe...
”Ett jävla solsken” är titeln på biografin om Ester Blenda Nordström skriven av Fatima Bremmer. Boken kom 2017.
”Jag var ett förskräckligt barn” skriver Ester Blenda 27 år gammal 1918. ”Mina påhitt voro så otaliga att jag minns min barndom mest som något svindlande glädje öfver något lyckat sattyg - och smärta över det åtföljande straffet”, fortsätter hon med. Hon önskar ofta, att hon var en pojke.
Redaktör Stomberg på Svenska Dagbladet tyckte, att 23-åriga Ester Blendas idé var intressant. Hon tänkte wallraffa, långt innan begreppet var uppfunnet, med att lämna tryggheten i Stockholm för att jobba som piga på ett lantbruk i Sörmland. Och samtidigt smussla iväg några rader om det till tidningen… Det blev dessutom till en avslöjande och storsäljande bok, som kom att skapa mycket debatt om lön, arbetstider etc för pigor.
Ester Blenda var en av få kvinnor i journalistkåren och fick kämpa ett bra tag för att få göra riktiga reportage. I och med pigjobbet hade hon ”lagt ribban” och det blev fler uppdrag, ofta efter ”eget huvud”.
Bland sina nära vänner räknade hon t ex Elin Wägner (faster till Ria W), författaren John Landquist, Carin Waern Frisell, Hjalmar Lundbohm (Kirunakungen) och även under en tid Anders Zorn, Albert Engström, Ewert Taube och prins Eugen. Carin och Elin var, tillsammans med Ester Blendas 3 syskon, de närmsta ända in i slutet. Hon avled 1948, 57 år gammal.
Förutom alla äventyrliga resor, som genererade både tidningsartiklar och böcker, var hon engagerad i kampen för kvinnlig rösträtt.
Intressant är också, att hon skrev några barnböcker, där huvudrollen var en flicka fylld av äventyr - påminnande om Ester Blenda själv. Några av äventyren känns senare igen i Astrid Lindgrens författarskap.
Oj, man blir nästan matt av att läsa om denna dam. Det är ”fullt ös” och ”all in” i alla lägen, oavsett om det är reportage eller privatlivets fester. Hon sparar inte på sig själv i hundspannsåkningen i Lappland eller motorcykelkörningen! Mycket innehållsrik och läsvärd bok!
I en tidningsintervju 1969 uttryckte Yoko Ono, att ”Woman is the nigger of the world” i den meningen att kvinnor i alla kulturer underkastas män. Uttalandet blev samma år en låt av John Lennon, men den spelades inte in förrän 1972 till albumet ”Some time in New York City”. Med ett rivigt saxofonintro lät det så här i Dick Cavett-show 1972:
Go’ tisda’!!!
Haj å Goodbaj!
