På spaning efter svärmor...
Visst kan man skriva en bok om sin f d svärmor. Pia Karlsson har gjort det i boken ”På spaning efter Ilse” (2023).
Pia var en tid gift med Ilses son Tom, men började inte skriva om henne förrän efter hennes bortgång. Ilse avled 1994 strax före sin 80-årsdag.
En riktigt ”röd” tråd i boken: Pia är väldigt noga med, att berätta att hon är hängiven socialdemokrat - det framhäver hon titt som tätt i boken. Hon rör sig, liksom Ilse med vänner, i dessa kretsar, så det dyker upp både Hjalmar Mehr, Willy Brandt och Bruno Kreisky! Persongalleriet är omfattande och repeteringen likaså…
Ilse (Weil) föddes 1914 i Bludenz i Österrike-Ungern 24 dagar innan Franz Ferdinand sköts, vilket blev inledningen till första världskriget. Hon var judinna, växte upp och blev socialist och när partiet förbjöds drygt 20 år senare i nazismens tid flydde hon till Sverige.
Hennes syster och fler därtill flydde också, men väldigt många varken hann, kunde eller tilläts lämna landet - dessa hamnade i tyska läger där de dog/dödades. Tredje Riket hade tagit över.
Ilse gifte sig med Arne Karlsson och båda kom att engagera sig i att försöka hjälpa människor i nöd, både i och efter spanska inbördeskriget och andra världskriget. Boken är en lång uppräkning av alla initiativ som togs.
När jag läser boken, så är det inte utan att jag undrar om tryckeriet hade kombinerat firmafesten med bokens produktion… sidan 20 följdes av 23, sidan 30 av 33, sidan 44 av sidan 21, sidan 32 av 45 och efter sidan 22 kom 31 och som kronan på verket hängde slutet på sidan 190 inte alls ihop med inledningen på 191 - där fattas något. Vad kan jag inte reda ut.
Ja, det är en detaljrik bok, som bygger mycket på insamlat material från all världens myndigheter och museer liksom intervjuer med de få överlevarna.
Genom läsningen fick jag lära mig, att Österrike, som efter ”Anschluss” hette Ostmark, också blev indelat i 4 ”segrarzoner” efter andra världskrigets slut och inte blev en ”hel stat” förrän 1955 genom det Österrikiska Statsfördraget!
Detta är en person- och händelsedetaljerad bok, men den gick att läsa…
Engelska Moody Blues var i slutet av 60-talet också ute på spaning. På jakt efter nytt sound. Efter att ha jobbat med symfoniorkester på andra albumet ville man på trean göra allt själv. ”In search of the lost chord” kom 1968 och hade en ny ljudbild där man i den nya Decca-studion bl a använt det nya klaviaturinstrumentet mellotron. Till låten ”The best way to travel” skapades ”ping-pong-stereon”. Lyssna högt och förvånas - det gjorde i alla fall jag 1968!
Go’ tisda’!!!
Haj å Goodbaj!
