Den gåtfulla...
Lena Einhorn nu igen?! Ja, nu har jag läst hennes ”Blekingegatan 32”, som kom 2014.
Boken är en roman om Greta Gustafsson, född 1905 i Stockholm, dit föräldrarna flyttat från Småland 5 år tidigare. Sven och Alva var Gretas äldre syskon. Alva kom f ö att betyda väldigt mycket för Greta, inte minst när Greta som 14-åring började arbeta på PUB’s hattavdelning och senare började ägna sig åt skådespeleri. Detta gillades inte hemma…
Och inte blev det bättre när hon 2 år senare sökte och kom in på Dramatens elevskola. Hon var yngst i klassen och ”höll sig på sin kant”. Bland klasskamraterna kan nämnas Mimi Pollak och Alf Sjöberg. Mimi kom att bli en kär vän.
Greta debuterade på Dramaten i april 1923. Snart bytte hon efternamn till Garbo.
Hon mötte regissören Mauritz ”Moje” Stiller, som gav henne en roll i filmen ”Gösta Berlings saga” 1924. Han brukar kallas Greta Garbos upptäckare och kom att ta henne med sig till USA för fler filmer. Stora framgångar följde, inte minst med stöd av Moje, men hon förblev den skygga och lite hemlighetsfulla Greta.
Den här romanen med verklighetsanknytning, inte minst i form av den efterlämnade brevväxlingen med Mimi Pollak, slutar redan 1928 i och med Stillers död. Garbo var då i Hollywood, medan Stiller befann sig i Stockholm.
Välskriven bok om Sveriges andra stora filmstjärna - den första var ju Anna Q Nilsson! Tycker att Einhorn skildrar Garbos skådespelartvivel och osäkerhet i kombination med spelförmåga och bildskönhet på ett nästan förtrollande sätt. Jag läste med stor behållning och tyckte mig komma lite närmare ikonen Garbo.
Mer passande låt än ”Moviestar” får man leta efter… Harpo, dvs Jan Svensson, slog igenom 1973 med ”Honolulu” och 2 år senare fick han en världshit med ”Moviestar”, som han själv skrivit. Bengt Palmers producerade och i kören återfinns Annifrid Lyngstad, som vid den tiden var, liksom Harpo, knuten till EMI. Så här lät det i tysk TV 1976 med ”läpparna synkade till skivan” eller hur nu ska beskriva det…
Go’ tisda’!!!
Haj å Goodbaj!
