Johnny - samlaren...

Huvudstupa in i, vad jag tycker, svensk jazzmusiks guldålder 50-/60-talet dök jag! Jan Bruér, jazzhistoriker, kom 2021 med boken ”Lars Gullin – Saxofonist och kompositör”.

 

Lars Gullin föddes 1928 i Sanda på Gotland och hamnade tidigt i musikens ”tonande garn”. Blev Gotländsk mästare på dragspel och var nybliven tonåring när han kom med i Visbys militärmusikkår på I18! Det krävdes dispens för att unge klarinettisten Gullin skulle få vara med.

 

År 1947 lämnade han Gotland för utbildning på Kungliga Musikaliska Akademin. Efter hand övergick han till barytonsax, men var en hejare även på piano och han komponerade för båda instrumenten, ja även för klarinett. För att finansiera pluggandet spelade han i flera olika orkestrar, bl a Charles Redlands. Band med olika sättningar, som gav nya utmaningar.

 

Fortsättningen blir en lång radda av spelningar, både live och skiva, med mycket skickliga musiker, som Arne Domnerus, Georg Riedel, Rolf Ericson, Lee Konitz, Quincy Jones, Chet Baker, Åke Persson, Putte Wickman, Stan Getz, Bengt Hallberg, Bengt-Arne Wallin, Zoot Sims, ja, listan är så lång, att den mer kan liknas vid jazzens Who’s Who!

 

Gullin var gift 3 gånger och blev pappa 6 gånger, bl a till Peter, som ärvde pappas barytonsax och fick en egen musikkarriär. Till sonen Danny skrev Lars en låt, som blev lite av en signaturmelodi: ”Danny’s dream”.

 

Det sägs f ö att Lars Gullin (och Rolf Billberg) är förebild till saxofonisten i filmen om ”Sven Klangs kvintett” från 1976, samma år som Gullin avled, 48 år gammal.

 

Detta är boken om ett musikaliskt geni, som tyvärr fick alkohol- och drogbekymmer. Problem, som förkortade livet och karriären. Inte ens flytten från det hektiska Stockholm till lugnet i småländska Vissefjärda hjälpte.

 

Jan Bruér skriver, att ”Gullins sound på barytonsaxen” har liknats vid en cellos med sitt stora register. Han spelade med mild, mjuk och vacker klang och med ”ett stänk av vemod och smärta”. Så fin beskrivning av fin musik!

 

I boken hittar jag också dessa rader om jazzen 1962 i vårt hörn av Sverige: ”Den första svenska jazzfestivalen med en blandning av svenska och utländska artister ägde rum en augustisöndag i skånska Smedstorps slottspark. SJR svarade för arrangemanget

tillsammans med Ystads Allehanda och jazzklubbister från Malmö.” Medverkade gjorde bl a Monica Zetterlund, Joe Newman, Brew Moore och Lars Gullin. Tilläggas ska, att SJR = Svenska Jazzriksförbundet, numera Riksförbundet Svensk Jazz.

 

Boken är väldigt detaljerad med uppgifter om spelningar och inspelningar och med vem. Kul läsning! Några melodier är dessutom noggrant analyserade takt-för-takt – mycket ambitiöst, nästan överkurs. Men även det kul läsning!

 

Den här veckan har vi Jazzfestival i Ystad, så det passar väl med en bok om en svensk jazzmusiker, som visserligen inte spelade sig närmare staden än Smedstorp… men liavell.

 

Här kommer ett klipp från SvT med Lars Gullin, Rolf Billberg, Nils Lindberg och orkester i en komposition av Lindberg och med kommentarer av den senare. Gullin var inte i bästa skick och repetitionerna… men till inspelningen var han på plats! Och levererade! Ömsint och vackert! Vi får höra delar av ”Symfoni No.1 ’Concerto 63’”.

 

”Danny’s dream” (1954) lät så här med Lars Gullin Quartet där bl a Georg Riedel, bas, och Rolf Berg, gitarr, ingick. Så grant!

 

 

Go’ tisda’!!!

 

Haj å Goodbaj!

”Ett jävla solsken” är titeln på biografin om Ester Blenda Nordström skriven av Fatima Bremmer. Boken kom 2017.

 

”Jag var ett förskräckligt barn” skriver Ester Blenda 27 år gammal 1918. ”Mina påhitt voro så otaliga att jag minns min barndom mest som något svindlande glädje öfver något lyckat sattyg  -  och smärta över det åtföljande straffet”, fortsätter hon med. Hon önskar ofta, att hon var en pojke.

 

Redaktör Stomberg på Svenska Dagbladet tyckte, att 23-åriga Ester Blendas idé var intressant. Hon tänkte wallraffa, långt innan begreppet var uppfunnet, med att lämna tryggheten i Stockholm för att jobba som piga på ett lantbruk i Sörmland. Och samtidigt smussla iväg några rader om det till tidningen… Det blev dessutom till en avslöjande och storsäljande bok, som kom att skapa mycket debatt om lön, arbetstider etc för pigor.

 

Ester Blenda var en av få kvinnor i journalistkåren och fick kämpa ett bra tag för att få göra riktiga reportage. I och med pigjobbet hade hon ”lagt ribban” och det blev fler uppdrag, ofta efter ”eget huvud”.

 

Bland sina nära vänner räknade hon t ex Elin Wägner (faster till Ria W), författaren John Landquist, Carin Waern Frisell, Hjalmar Lundbohm (Kirunakungen) och även under en tid Anders Zorn, Albert Engström, Ewert Taube och prins Eugen. Carin och Elin var, tillsammans med Ester Blendas 3 syskon, de närmsta ända in i slutet. Hon avled 1948, 57 år gammal.

 

Förutom alla äventyrliga resor, som genererade både tidningsartiklar och böcker, var hon engagerad i kampen för kvinnlig rösträtt.

 

Intressant är också, att hon skrev några barnböcker, där huvudrollen var en flicka fylld av äventyr  -  påminnande om Ester Blenda själv. Några av äventyren känns senare igen i Astrid Lindgrens författarskap.

 

Oj, man blir nästan matt av att läsa om denna dam. Det är ”fullt ös” och ”all in” i alla lägen, oavsett om det är reportage eller privatlivets fester. Hon sparar inte på sig själv i hundspannsåkningen i Lappland eller motorcykelkörningen! Mycket innehållsrik och läsvärd bok!

 

I en tidningsintervju 1969 uttryckte Yoko Ono, att ”Woman is the nigger of the world” i den meningen att kvinnor i alla kulturer underkastas män. Uttalandet blev samma år en låt av John Lennon, men den spelades inte in förrän 1972 till albumet ”Some time in New York City”. Med ett rivigt saxofonintro lät det så här i Dick Cavett-show 1972:

 

 

Go’ tisda’!!!

 

Haj å Goodbaj!

”Sundsvallsoligarken” är skriven av den norsk-svenske ekonomijournalisten Knut Kainz Rognerud. Boken har undertiteln ”En berättelse om hur Ryssland lurade väst” och kom 2024.

 

Boken inleds med ett citat från Dostojevskijs ”Idioten”: ”…motiven för mänskligt handlande… mer skiftande och komplicerade… bäst för en författare att begränsa sig till att utan kommentarer bara återge händelseförloppet.” Onekligen en bra devis.

 

Språktidningen förklarar ordet oligark som ”…en bottenlöst rik affärs- eller industriperson, ofta med politiskt och finansiellt inflytande”. Ett typiskt exempel är ryske Oleg Deripaska, denna boks huvudperson, som 2007 köpte det stora aluminiumsmältverket Kubal i Sundsvall av Gränges.

 

Efter Rysslands angrepp mot Krim 2014 skulle Deripaska och hans bolag drabbas av amerikanska sanktionshot. Hans försök att näst intill ha monopol på aluminiumproduktion ”från-gruva-till-granulat” bromsades och Ryssland skulle tappa en viktig krigsfinansieringskälla. Då kom den svenska regeringen till hans hjälp… liksom ett gäng Deripaskabetalda lobbyister…

 

Turerna i den här boken är komplicerade, men det är så oligarkerna styr och förmerar sina förmögenheter. Allt går att köpa! Allt går att dölja! Dimridåerna är tjocka och svårgenomträngliga, men Rognerud gräver på!

 

Alla de kända ryska ledarna, Putin, Lavrov, Jeltsin m fl, är ”aktiva” i boken, liksom österrikiska och tyska ledare. Fick lära mig att Österrike är lika Putin-vänliga som Ungern  -  det blir ju kallt utan den ryska gasen…

 

Givetvis är oligarkens förhållande till Trump och dennes nära medarbetare ”på tapeten”, liksom kapningen av Hillary Clintons presidentvalskonton. Som sagt, allt har ett pris och är, för den som har möjligheten, köpbart.    

 

Detta är en mycket intressant historie-/ekonomi-/psykologibok. Oleg Deripaska förnekar givetvis allt och har aldrig fällts i rysk domstol… allt går att köpa…

 

Jag kan ju inte bedöma sanningshalten i författarens berättelse, men det räcker med att hälften vore sanning för att bli beklämd och tappa tron på ett ickekrigförande Ryssland.

Ha tålamod med alla namn och turer, men klart värt att läsa denna bok!

 

Den ryska aluminium-industrin var en viktig bas för Oleg Deripaska och jag tänkte göra en riktigt usel s k P3-övergång till en ”musikburk”: Can! Bandet bildades i Köln 1968 och kom att med sin experimentella musik betraktas som skaparna av den tyska Krautrocken. De var en typisk album-grupp, med få låtar som passade på singlar. Ett undantag var dock ”Vitamin C” som släpptes 1972:

 

 

Go’ tisda’!!!

 

Haj å Goodbaj!

Ännu en gång en bok från Historiska Media, men nu är historia ingen bärande del av berättelsen. Bibliotekarien Erika Olofsson Liljedahl kom 2022 med boken ”Paradishamn”, som utspelar sig i Mölle, ”by the sea”, som Povel Ramel besjöng.

 

Mor-Karin och Anton driver det stora hotellet uppe på höjden vid Mölle. Dottern Ester är inte så intresserad av den sortens arbete, så hon har utverkat att få studera i Köpenhamn. Där kommer hon i kontakt med bl a syskonen Carl och Carolina med maken Henrik. Ester lyckas övertyga dem om att komma till hotellet i Mölle under sommaren.

 

I en fiskestuga vid södra Mölle bor Hilda och hennes far, som är fiskare. Hilda är honom behjälplig, men på sommaren är hon servitris på hotellet. Hon sköter jobbet bra och hoppas att få året-runt-anställning där.

 

I inledningen på sommaren blir Mor-Karin sjuk  -  ”går in i väggen”  -  så Ester kallas hem för att sköta hotellet under det att sjuklingen och Anton åker på rehab. Mycket motvilligt tar Ester över. Hon börjar förändra så smått och flyttar Hilda från servering till bykstugan för att jobba med tvätten och Asta. De nya arbetsuppgifterna beror inte på misskötsel i restaurangen… Kan det bero på att Hilda, enligt Ester, inte har en servitörs utseende… Ena halvan av ansiktet är vackert medan andra är deformerat… Hilda anar att det är skälet till omplaceringen…

 

Som du förstår, så rinner vänskapen mellan de jämnåriga flickorna all världens väg. Det blir en händelserik sommar i Kullabygden!

 

Sommaren i Mölle blev underhållande läsning för mig under en varm vecka i Grekland. Sjukdom, intriger, dramatik och lite romantik gjorde ”Paradishamn” till ett gott sällskap på stranden.

 

”Mölle by the sea” är en snutt av ”The Gräsänkling blues”. Povel Ramel skrev den och framförde den första gången i radions ”Rameldags” den 30 aug 1951, men då i en ofullbordad version. Till skivinspelningen den 4 okt samma år färdigställdes den och blev en uppskattad och älskad Ramel-låt.

 

På en Povel Ramel-konsert på Fasching i april 2023 tog Jenny Almsenius mod till sig och gjorde, efter en smärre textjustering, sin version av gräsänkebluesen. Ett klart djärvt och vågat steg, som lyckas, inte minst tack vare ett munspel och en saxofon. Friskt satsat  -  långt mer än hälften vunnet!

 

 

Go’ tisda’!!!

 

Haj å Goodbaj!