Johnny - samlaren...

Nä, nu börjar det likna Charterresor till Music-Heaven! David Bowie, Glenn Frey, Lemmy Kilmister, Jack Lidström  -  listan på passagerarna är lång…och risken finns att jag läst listan dåligt…

Christer Borg och Jan Olsson är 2 av de namnkunniga jazzintresserade författarna till boken ”Jazzen i Malmö” (2003). Även Leif ”Smoke Rings” Anderson, Östen Warnerbring och Jacques Werup bidrar, liksom fotografen Georg Oddner. Allt som allt en gedigen samling berättelser om det Malmöitiska jazzlivet.

Boken ger en god bild över de ofta kortvariga lokaler och klubbar där jazzen frodades. Det blev många flyttningar, men entusiasmen gick inte att ta fel på. Många musiker passerar revy, varav några efterhand byter till andra stilar, medan andra kämpar vidare med jazzen, inte sällan som lärare på musikskolan.

Besöken av musiker från andra länder förgyllde och de flesta storheterna spelade i Malmö en eller flera gånger, som t ex Duke Ellington, Lionel Hampton och Count Basie. På Skånefestivalen i Folkets Park 1965 spelade Louis Armstrong, liksom bl a Svend Asmussen, Lasse Gullin och Dexter Gordon.

Bland många intressanta jazzande Malmöbor hittar jag både Östen Warnerbring, Jan Lundgren, Lennart Gruvstedt och Gunnar ”Siljabloo” Nilsson. Jag noterar också namnen Christer Svärd och Rolf Sjöö.

Läser också att trumpetarens Hans Carling redan runt 1960 var så tydlig i sina rasistiska uttalanden, att saxofonisten Mikael Wiehe väljer att lämna orkestern de spelar i! Hoola Bandoola Band skulle dröja ytterligare några år…  Och Carling och hans åsikter dök upp i rubrikerna igen bara för några veckor sedan, då några arrangörer avbokade flera konserter med familjen Carling…

Jag gillade den här boken! Uppskattar att få historien om jazzmusiken i Malmö berättad på det här viset, även om jag inte känner till varenda musiker eller klubbadress. Tycker mig ändå kunna känna glädjen och entusiasmen i spel, dans och lyssnande  -  och författande!

Det finns säkert spännande jazzmusik/-bilder från Malmö på Youtube, även om inte jag hittade något speciellt. Däremot hittade jag ”rörliga 60-talsbilder” till Ellingtonmusik:

Duke Ellington besökte Malmö ett flertal gånger, men här kommer ett klipp från Köpenhamn i slutet av 60-talet. Vi får höra ”Sophisticated lady” med Harry Carney på baritonsaxofon. Imponerande!!!

“PS” Efter att Ellington avlidit i maj 1974, sade Carney: ”Without Duke I have nothing to live for”. Drygt fyra månader senare avled Carney, 64 år gammal…

Och så hittade jag en småjazzig TV-inspelning, ”Malmö stand by ’70”, där Sir Noel Cowards komposition ”Mad about the boy” framförs av Anni-Frid Lyngstad! Ljudet är väl inte det bästa, men sången…

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

I veckan nåddes vi av budskapet, att David Bowie lämnat oss - 2 dagar efter sin 69-årsdag. Musikvärlden har sorg för en av giganterna. Karriären, som inte alltid var framgångsrik, var lång och första hiten, ”Space oddity”, kom redan 1969.

”Live Aid”-galan 1985 blev en framgång för David Bowie, som tillsammans med Mick Jagger, tog sig an Martha & Vandellas hit från 1964, ”Dancing in the street”. Tanken var att Bowie i London skulle sjunga låten i direktsändning i duett med Mick Jagger i Philadelphia, men tekniken med fördröjningen över Atlanten gick inte att lösa. Det blev en video i stället som visades på båda arenorna. Energin, lusten och kraften i framförandet är påtaglig!

David Bowie  -  RIP.

”Jagger - Mannen, myten, musiken” (2011) är boken om den gänglige ”ynglingen”, som åldrats men ändå inte. Författaren Marc Spitz, ej att förväxla med simmaren Mark Spitz, har försökt beskriva Mick Jaggers liv och inte bara livet som frontman i Rolling Stones. Solokarriären, skådespelarförsöken och kvinnorna belyses också.

Jagger-familjen tillhörde medelklassen och Micks far och farfar var båda lärare. De bodde i Dartford, Kent, där f ö även arbetargrabben Keith Richards växte upp. Jaggers pappa tyckte att sonen skulle satsa på studier och idrott…  Studier blev det dock på London School of Economics.

Musikintresset växte, speciellt för bluesen. Så kom han att möta Keith, som blivit utslängd från konstskolan han gick på…  Gemensamt lyssnande gjorde att Keith också fastnade för bluesen. Brian Jones hade startat ett band tillsammans med bl a Ian Stewart och Dick Taylor. Mick Avory var trummis en tid innan han lämnade för Kinks! Mick och Keith blev tillfrågade om de ville vara med i Brians band och…  ja resten är historia, som man säger.

Författaren berättar vidare om Micks liv, men även mycket runt omkring. Vi får veta hur det kom sig att Mick är med och sjunger på Carly Simons jättehit från 1972, ”You’re so vain”. Carlys syster, Lucy, har f ö gjort musiken till musikalen ”Doktor Zjivago”, men det skriver Spitz inget om!

Efter att Brian fick sparken ur Stones, så tog Mick över, men Keith har också haft synpunkter… Men bandet rullar vidare, mer än femtio år efter starten, sjungandes ”What a drag it is getting old… Things are different today…”…

Mick Jagger har, enl Wikipedia, 4 döttrar och 3 söner med 4 olika kvinnor. Även mödrarna och några av barnen rör sig i ”kändis-världen”…

Keith Richards bok, ”Livet”, från 2010, var väldigt intressant, men den här boken om Mick Jagger står inte långt efter. Kanske några sidor för mycket ”runt-omkring-snack”, men absolut läsvärt i alla fall!

En annan omtalad duett från ”Live Aid”-galan är Mick Jaggers och Tina Turners framträdande med låtarna ”State of shock”/”It’s only rock ’n roll”. Den första låten ursprungligen gjord av Jacksons och Jagger, medan den andra är en Rolling Stones-singel från 1974. Hot performance with hot lips-duo…

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Snacka om (h)julbok… Musikern och kompositören Neil Young skriver om ”sina” fordon i boken ”Bilar och sånt” (2015). Boken är dock, tack och lov, ingen orgie i tekniska beskrivningar!

Den förra memoarboken av Neil Young var en sorts tillfredsförklaring över det levda livet, där jag saknade en del om musikerlivet. Här finns det betydligt mer! Och allt är kopplat till de olika fordon Young haft genom åren. Bilarna är dessutom avbildade som vackra teckningar.

Turnéer, kvinnor, band, låtar, ja allt är integrerat och kopplat till fordon och jag får äntligen veta lite mer om Young och hans insatser tillsammans med bl a Stephen Stills i Buffalo Springfield! Tre album på två år, sedan var det över för detta legendariska band (1966-68).

Precis som i sin förra bok, berättar Young mycket om hur han jobbar för att få en sundare och förnuftigare förbrukning av energi i USA och Kanada, hans hemland. Han lägger ner mycket energi (!) på att t ex få nordamerikanerna att förstå, att bilar inte nödvändigtvis måste vara så stora och förbruka så mycket bränsle. Han har bl a rent påtagligt påvisat att det går att bygga om gamla ”raggarbilar” till elbilar!

Young har också konstaterat att lobbyverksamheten från oljebolag och biltillverkare är jättelik och välfinansierad. Men hans engagemang för att bryta dominansen är stort. Bränsleförbrukningen är en viktig faktor och då ska vi veta, att VW’s debacle med fuskade värden inte framkom förrän efter denna bok utgavs…

Bokens sista 50 sidor är helt ägnade åt energiförändringstankar och handgripliga förbättringsförslag. Samtidigt imponeras jag över energin och omfattningen av hans musikskapande! Hur hinner han? Hur kan han finansiera allt? Och varför ger han inte ut allt han skapar? Karln verkar ju ha hur mycket färdiginspelat som helst liggande i byrån…

Boken är både tankvärd och  läsvärd!

Januari 1967 kom den tredje singeln med Buffalo Springfield: ”For what it’s worth”  -  så känner väl inte Young om sitt miljöengagemang, antar jag. Men låten skrevs av Stephen Stills och blev en listframgång!

Neil Young framträdde med “Born in the USA” på TV nu i nyårshelgen i en Springsteen-hyllning med en enorm energi men helt nyanslöst, för att uttrycka mig försiktigt…  Jag föredrar t ex ”Heart of gold” från 4:de soloalbumet ”Harvest” (1972). Hittade en lustig live solospelning, där drygt 1/3 av visningen ägnas åt munspelsgrävning i jackfickorna… Den som väntar på nå’t gott…

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Mina damer och herrar… och Gentlemen… Författaren, akademiledamoten och Österlenboende Klas Östergrens bok från 2009, ”Den sista cigarretten”, hamnade i min ”att-läsa-hög”   -   sagt och nu gjort!

Först reagerade jag på, att Östergren stavat ”cigarrett” med två r, så har inte jag lärt mig, men en koll i SAOL gav ”acceptans med hänvisning”. Oavsett, så förändrar det givetvis inte min läsning.

Handlingen kretsar mycket kring en person, som i ett skede vill köpa Nils Dardels konstverk ”Den döende dandyn”, som är till salu på en auktionsfirma. Efter köpet vill personen använda tavlan i en egen installation, där verket ska målas över!

I budgivningen räcker inte personens ”påse med pengar” till, så han kommer då på att skapa och fotografera en ”egen” döende dandy och sedan använda fotot i installationen i stället. Dandy-bilden skapas med synnerligen tvivelaktiga lösningar och fotograferingen sker.

”Skapandemetoden” blir dock avslöjad och bokens ”jag” blir hårt pressad för att ange och berätta mer. Han kan ju rätt gärna inte vara ”likgiltig” för det som hände vid fotograferingen…

Boken är väldigt ”ordrik”, om ni förstår vad jag menar. Känns som mer ord än handling, men det är kanske att ta i…  lite… Sorry, men jag har läst bättre böcker av Östergren.

Hösten 1994 kom Oasis med sin fjärde singel från debutalbumet ”Definitely maybe”och skulle kunna passa bra med tanke på dagens bok, men det blir kanske för mycket med låttiteln ”Cigarettes & alcohol”? Så jag väljer en av de 3 (!) låtarna på baksidan i stället: Lennon/McCartneys ”I am the walrus” i en liveversion från 1995! Mycket ljud för pengarna!

När vi ändå är inne på “rökavdelningen”, så dyker givetvis ”Smoke on the water” upp! Den är från albumet ”Machine head” med Deep Purple (1972) och har ett riktigt ”rökigt” ursprung! Bandet var i Schweiz för att spela in, men tog sig den 4 december 1971 till en konsert med Frank Zappa på Montreux kasino vid Genevesjön. Där avfyrade någon i publiken en signalpistol, vars skott träffade innertaket, brand utbröt, publiken flydde och byggnaden förstördes. Röken från branden drog ut över sjön… och en låttitel var född!

På Youtube hittar jag en inspelning från Öja slott (utanför Ystad) med John Norum, som ”stödgitarrist” (jag var där!!!), men jag hittade också en Deep Purple Mk II återförening från november 1993 med bättre ljud. ”Smoke on the water”!

Gott Nytt År!!!

Haj å Goodbaj!

Ove dyker upp på bio i jul, ser jag i reklamen! Året efter Ove-boken landade Fredrik Backman med ”Min mormor hälsar och säger förlåt” (2013) på bokdiskarna. Detta är, liksom ”En man som heter Ove”, en fantasifull bok. Här handlar det om Elsa, snart åtta år gammal, och de övriga människorna i hyreshuset.

Backmans påhittighet är stor, inte minst när det gäller julens graninskaffande! Då är det granarna, som väljer vilket hus de ska till och turordningen skapas genom en danstävling! Detta är en nyutvecklad kamp, eftersom den tidigare varianten med revolverduellerande tog för lång tid  -  granarna har ju på vintern så dåliga skott…

Boken blandar en fantasivärld med verkligheten på ett nästan förvirrande sätt. Elsas mormor berättar för barnbarnet om en sagovärld, men efterhand så visar sig den världen inte bara vara mormors…  Jaja, resten hittar du i boken.

Efter ett sextiotal lästa sidor var jag nära att stänga igen boken för gott! Jag fängslades alls inte! Tyckte det var för mycket dravel och pladder…  och väldigt gott om ord! Men jag läste till slut, så att säga! Förvirrande? Ja! Underfundigt? Stundtals! Roande? Njä! Läsvärt? Hm, kan inte bestämma mig!

Dagens överskrift är från Niklas Strömstedts ”Sånt är livet” (1996), men tyvärr hittade jag ingen bra version med rörliga bilder, så:

Och så är det Jul igen! Med eller utan grandanstävling… Och in kommer Jussi! Med Adolphe Adams julsång från 1847. Med svensk text av Augustin Kock så blev det ”O helga natt”. Björling spelade in sången 1959, året före de hjärtinfarkter, som skulle ända hans liv den 9 september 1960. Jussi Björling blev 49 år gammal.

”Överkurs”: I slutet av 20-talet tillbringade Jussi en period med sång och springpojksjobb i Ystad! Han bodde hos apotekaren/musikern/sångaren Salomon Smith i hans hus vid Stortorget.

Go’ Jul!!!

Haj å Goodbaj!

Det händer att jag läser böcker, där jag vet ”hur det slutar”. Det här gången var det Klas Ingesson, som med hjälp av Henrik Ekblom, skrivit ”Det är bara lite cancer” (2015).

Klas Ingesson är väl mest känd som fotbollsspelare, vem minns inte sommaren 1994 och hans insatser i VM-bronslaget i USA? Kämpen från Ödeshög med älgkliv och en vinnarmentalitet, som kunde rubba det mesta. Den bilden hade väl de flesta av oss, men bakom fasaden fanns osäkerheten och tvivlet.

Denna Ingesson-anda fanns i skolgången och genom hela livet. Vinst gällde i alla lägen i alla sorts tävlan, men hemma på gården och rummet, så fanns tveksamheten. Ett par kamrater från skoltiden följde genom hans liv. Frun Vicki hade han också träffat i ”unga dagar”.

Anders Limpar, Kennet Andersson, Tomas Brolin tillhörde också Ingesson-kärnan   -   in i det sista. För även om Ingesson ägnade sig åt skogen, gården och jakten lämnade han egentligen aldrig fotbollen helt. Proffs-karriären från Ödeshögs IK via IFK Göteborg, Mechelen, PSV Eindhoven, Sheffield W, Bari, Bologna, Marseille med avslutning i Lecce 2001. Och så blev det tränaruppdrag i IF Elfsborg 2013.

Vid jultiden 2008 började hälsan svikta, orken tynade av och i maj året därpå fick Ingesson diagnosen  -  cancer. Kampen på planen eller i skogen förvandlades plötsligt till kampen för livet. Ingesson avled 29 oktober 2014, 46 år gammal.

Som sagt, slutet är känt, men boken är klart läsvärd! Inte bara som en insikt i fotbollens och Ingessons värld, utan även en beskrivning av livet och hur det snabbt kan förändras. Lättläst & läsvärt!

Dagens rubrik är hämtad ur ”Living on my own”, från Queen-sångaren Freddie Mercurys första soloalbum, Mr. Bad Guy”, 1985. Den här ommixade versionen kom 1993, två år efter Mercury avlidit, och blev listetta i många länder.

”När vi gräver guld i USA” av och med GES, dvs Anders Glenmark, Orup (Thomas Eriksson) och Niklas Strömstedt, var den svenska VM-låten 1994. Här är den officiella videon, som skapades innan de dramatiska matcherna spelade i USA. Jag gillar den här filmen för att spelarna blir presenterade en och en, men den fyrdelade bilden kan jag avvara… Lag & låt var onekligen framgångsrika, eller hur?

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Så kom jag då igenom Claes Ericsons bok om ”Oligarkerna” (2011)! Den är visserligen inte alldeles ny, men så fylld av intressant information, att jag hade fullt upp att smälta allt.

Detta är sovjet-rysk nutidshistoria, men Ericson har även gått tillbaka i tiden till tsarregimerna för att hjälpa läsaren att förstå ”nuet”. Att beskriva en stats förvandling från tsarism via kommunistisk planekonomi och statskapitalism till någon sorts ”vanlig” kapitalism är inte enkelt.

Av alla i boken nämnda oligarker känner jag igen flera namn, inte bara fotbollslagsägare. Ericson delar in de aktiva oligarkerna i nomenklatur- resp entreprenörs-diton, där de förstnämnda har starkare politisk koppling än de senare. Framgångar och ond bråd död blandas. Bristen på lag och ordning, även i finansvärlden, är skriande. Skandalerna är många och når hela vägen in i Kremls innersta kretsar…   även dagens…

Boken innehåller också ett antal intressanta citat:

”Allt Marx berättade för oss om kommunismen var falskt. Men det visar sig att allt han sa om kapitalismen är sant”, enligt en rysk affärsman.

Och general Lebed förklarade apropå utdelningen av statens tillgångar, att ”De som gör en förtjänst är de i toppen. De behåller kringlan för sig själva och ger hålet till folket”…

Molotov, Sovjets utrikesminister under närmare 15 år, sa att ”Problemet med fria val är att man inte vet vem som kommer att vinna”…

Sådana ”bekymmer” slipper man ju i en diktatur… som t ex i Ryssland/Sovjetunionen…

”Rollistan” i slutet av boken är alldeles förträfflig  -  alla ”kändisar” på ett och samma ställe från Abramovitj till Putin… Det tog lite tid att läsa den här boken, men det var den värd! Hoppas du hittar den på ditt bibliotek!

Dagens ”överskrift” är ju en Bob Dylan-låt. Här framförs den vid Kennedy Honor Centers Dylan-hyllning 1997 av Bruce Springsteen med munspelshalsställ och allt! Och texten i ”The times they are a-changin’” hörs!

”I was dreaming of the past…” är inledningen på John Lennons “Jealous guy” från “Imagine”-albumet (1971). Om några dagar är det 35 år sedan Lennon sköts till döds   -   galningarna med vapen tycks dock inte minska i antal…   J.L. – R.I.P.

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Claes Malmberg har tagit hjälp av journalisten Petter Karlsson, som tidigare skrivit om bl a Svennis, Härenstam och ABBA, för att berätta om ”Mysteriet Claes Malmberg” (2015). Bokens titel och layout för tankarna till 60-talets ungdomsböcker.

Vi får i boken följa Malmbergs livsresa från födelsen 1961 i Göteborg till ”Charleys tant” 2015. Ändå står det inte en rad om att jag mötte honom i Gunillas Skivshop i Ystad, men, han som jag, har kanske glömt vilket år det var…

En rörig uppväxt med föräldrarnas skilsmässa, pappans tidiga död och en inte alltför aktiv skolgång, gav väl inte den bästa starten inför vuxenlivet. Yrkesvalet med skådespeleriet växte fram efter hand och startade egentligen med ett jobb som scenarbetare, inte helt enkelt för en ”ohändig” man.

Hans lite brutalare ego, ”Ronny Jönsson”, blev en framgång och gav möjlighet till både försörjning och andra mer balanserade roller. Det finns en skaplig förteckning i slutet av boken. Där påminns man också om honom som pappa i ”Lotta på Bråkmakargatan” och medverkan i Julkalendern i TV, ”Utdömd egendom” av Tennessee Williams i regi av Torsten Flinck och som Jörgen Persson i ”Erik XIV”.

Och jag glömmer inte hans insatser tillsammans med Tommy Körberg i ”Guys and dolls” på Slakthuset i Malmö 2006, då ljuset i bakre halvan av salongen inte gick att släcka… publiken fick ta hjälp från scenen för att få problemet löst…

I boken finns givetvis en hel del om Malmbergs drogbekymmer också. Kvinnorna i hans liv har varit flera och han har barn med några… Jaja, läses mer om i boken…

Små korta kapitel gör boken lättläst och ger en inblick i Malmbergs gapiga, osäkra, buffliga och hjärtliga liv. Jag tyckte det var värt att ägna boken tid!

Dagens rubrik ger kanske en liten hint om ett band jag gillar skarpt… Men idag väljer jag en fjärdedel… Paul McCartney, live för ett par år sedan med ”Magical Mystery Tour”! Låten var f ö den första Beatles spelade in efter ”Sgt. Pepper”-albumet 1967. Sir Paul…:

Om nu Malmberg är ett mysterium, så kan man ju fundera över Bono från U2…  Tillsammans med The Edge skrev han 1987 ”She’s a mystery to me” till Roy Orbison och 4 år senare försökte han med ”Mysterious ways” till U2. Undrar om problemen löstes… På en konsert 2004 i New York spelade U2 låten Orbison fick: ”She’s a mystery to me”…

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Zlatan ”sänkte” Danmark i tisdags … Ja, det sammanfattar väl skriverierna därefter… Och så kom jag att tänka på en bok jag läste för ett tag sedan.

En advokat och en journalist har skrivit ihop en bok om sitt oerhört stora och engagerade intresse för fotbolls-VM. De avverkar mästerskapen från 1970 fram t o m 2006 med en entusiasm och en kunskap som imponerar.

Thomas Bodström, som även har en allsvensk fotbollskarriär på sitt CV, och Mats Holm, författare bl a till en bok om Estonias förlisning, har känt varandra i ”alla tider”. De kom snart på att de båda hade ett brinnande intresse för fotbollen, lite åt statistiknördhållet till, om man säger så.

Även i tidig ålder ägnar de sig åt analyser, som leder till egna resultattips   -   de är nästan nere på (fotbolls-)gräsrotsnivå med sitt vetande. Känns nästan som om det vore smågrabbarna, som hittat sitt specialintresse   -   oavsett om det handlar om att lära sig Londons tunnelbanestationer eller all världens länder och huvudstäder…

I boken hinner Bodström och Holm med 10 olika herrfotbolls-VM och eftersom de parallellt med mästerskapen också berättar lite om sina egna liv med tågluffning, studier, familjebildning etc så ”går tiden fort”. Helt plötsligt är man framme vid 2006 och VM i Tyskland!

Boken är läsvärd och lättläst, samtidigt som jag blir påmind om de olika mästerskapen   -   även jag kollar…  Och den 10 juni 2016 startar fotbolls-EM  -  Heja Sverige!!!

Dagens överskrift är hämtad från en affisch med ditklottrat tillägg under utanför Anfield, hemmaplan för Liverpool FC. Och då ter det sig ju naturligt att låta några Liverpudlians stå för musiken, eller hur? Gerry & Pacemakers hade sin storhetstid 1963-5 och deras tredje singel var ”You’ll never walk alone” (1963). Låten ingick i musikalen ”Carousel” med Broadwaypremiär 1945 och skrevs av det gamla strävsamma paret Richard Rodgers och Oscar Hammerstein II. Här hör vi den dock med engelsk accent…

Och så här kan det låta med hela ”kören” engagerad i Allsång på arenan. Laget har väl ingen framskjutande serieplacering just nu, men ligger absolut i topp i allsången. Mäktigt!

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

”Mamma, mormor och jag” är titeln på Kim Kärnfalks bok från 2008. Hon är väl mest känd för sin medverkan i bandet Friends, som vann den svenska uttagningen av Melodifestivalen 2001 med ”Lyssna till ditt hjärta”.

Kärnfalks beskriver i boken sin uppväxt med alla bekymmer med ”flera pappor” och en disharmoni i familjen. Lugnet och trösten finner hon ofta tillsammans med sin mormor, där barnet får lov att ”ta plats”. Tryggheten och friheten från droger finns där, men inte alltid tillåtelsen att befinna sig där.

Sången och musiken blir lite av en räddning, men senare också orsaken till ångest och liknande bekymmer. Bert Karlsson får nys på henne och lockar in henne i bandet Friends efter att ena sångerskan där lämnat. Starten blir besvärlig, men efter hand kommer framgångarna…  och scenskräcken…

Bandet splittras efter 2002 och de båda sångerskorna bildar en duo, Nina & Kim, som varade till december 2006. Kärnfalk startade därefter en karriär som programledare i radio, bl a på P4 Stockholm.

Detta är en ”rakt-upp-och-ner”-berättelse om en lätt kaosartad uppväxt, med med- och motgångar, droger, skolproblem etc etc. Boken är synnerligen lättläst, utan att göra några djupare intryck.

Den då knappt 1-åriga Kim kunde 1975 lyssna till bandet Fox och”Imagine me, Imagine you” från deras debutalbum. Låten skrevs av bandmedlemmen och producenten Kenny Young, som bl a gjort ”Under the boardwalk” (Drifters) och ”Captain of your ship” (Clodagh Rodgers).

Sångerskan i bandet kallade sig Noosha Fox och försökte med en solokarriär i slutet på 70-talet. En av singlarna hade på A-sidan ”The heat is on”, dock utan att nå listframgång. Det hade däremot en svenska, som spelade in låten till sitt första engelskspråkiga soloalbum 1983! Det blev Agnetha Fälskogs näst mest sålda singel! Men här Noosha Fox:

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

I boken ”Andra världskriget – Hemliga krigsplaner som aldrig blev av” har Michael Kerrigan fått ihop en intressant samling med krigsplaner från 1939-45, planer som aldrig genomfördes!

Tidigare sekretessbelagda arkiv har öppnats och författaren har ”grävt” och hittat dokument av olika slag med idéer och utkast till åtgärder till militära framgångslösningar. Fantasin verkar rakt inte ha begränsat planerna!

Tekniska innovationer och taktiska klurigheter samlade i korta beskrivningar med bilder och kopior på originaldokumenten är samlade i den här boken. Många av planerna gavs mer eller mindre fantasifulla namn, som Operation Downfall och Panzer VIII Maus.

Även kidnappning av Påven, Stalin, Hitler m fl ingick i planerna! Boken berättar om planerna från alla stridande parterna.

Boken är en intressant inblick i vilka fasans- och fantasifulla påhitt människan kan åstadkomma. Tänk om all denna energi i stället hade lagts på att försöka förhindra detta andra världskrig…

Nä, det blir ingen Gås-musik, dagen till trots! Men så kom jag att tänka på ”Frankie Gås to Hollywood”…   och då blev det till ”Relax” i en av många mixer! Englandsetta 1983 med det här gänget från Liverpool.

Go’ tisda’!!!

Haj å Goodbaj!

I Lützens dimma denna dag 1632 kom Gustav II Adolf bort från sina trupper, som visserligen vann slaget, men förlorade sin kung. Om detta erinras i bl a Ystad med en speciell bakelse… Jaja, kan ju alltid vara bra att hitta en anledning att klämma i sig ett gott bakverk…

På tal om dis och dimma… ”I can see clearly now” är ju en ”gammal dänga” med bl a Jimmy Cliff, men jag hittade den i en trevlig version med David Tipton. Han spelar på en Chapman Stick, ett stränginstrument ”påhittat” av jazzgitarristen Emmet Chapman runt 1970! Just den här har 12 strängar, men 8- och 10-varianter finns också. Klangbilden är inte så tokig…

Vad tror du om en flygskola strax öster om Ystad… Start-/landningsplats ännu närmare staden… Lokal där sammansättning och reparation av flygplan skedde…  Ja, det låter som fantasi, men det var verklighet mellan 1926-35. Hammars backar och Nybrofältet var platserna för allt detta, skriver Gösta Arvastson om i sin bok ”Drömmar om lufthavet  -  Berättelsen om en kvinnlig flygare på trettiotalet” (2012) och stommen är Gotlandsfödda Hedvig Nordvalls dagböcker.

Greve Douglas Hamilton drev skolan och Hedvig kom dit 1930, 18 år gammal. Hon var sekreteraren, mekanikern, flygaren, kursledaren och allmän allt-i-allo på skolan i med- och motgång. Det är en spännande historia, men i slutet av mars 1933 tröttnar hon på oredan och sätter sig på cykeln (!) och trampar iväg till Malmö. Hon skaffar jobb där och arbetar bl a en period på Bulltofta.

Detta är egentligen en alldeles intressant historia, men tyvärr ”slarvar” författaren bort en hel del av charmen med ett evigt återberättande och upprepande, som vore det en sorts avancerad avhandling. Boken innehåller intressant bildmaterial och bra fotnoter, men repeteringarna gjorde att jag nästan fick tvinga mig att läsa vidare. Ett ambitiöst projekt om en ambitiös kvinna blev en överambitiös slutprodukt    -   tyvärr.

Dis & dimma fick mina musiktankar att gå till en gammal bluegrass-dänga från 1949, ”Foggy mountain breakdown”, skriven av Earl Scruggs och inspelad tillsammans med Lester Flat. Låten finns bl a med i filmen om ”Bonnie and Clyde” från 1967. Jag hittade ett liveframförande med Scruggs tillsammans med bl a Leon Russel och Albert Lee. Kan vara det Grammy-belönade framförandet i ”Late show with David Letterman” från 2001!

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Andra världskriget slutade 1945 och en ny tid började. För musikens del kan nämnas den första (?) rock’n’roll-plattan: ”Guitar boogie” skriven och inspelad av den då 24-årige Arthur Smith. Här får vi dock hålla tillgodo med hans ”pensionärsversion”…:

Inte alldeles oävet…

Anatole Broyard, 1920-1990, ansågs på sin tid vara en av USA’s mest betydande litteraturkritiker, men var även författare. Jag har läst hans ”Vykort till litteraturen” från 1993, men som kom på svenska, efter vad jag förstår, först 2014.

Boken är författarens memoarer över tiden när han kom hem till New York efter tjänstgöring i andra världskriget. Han dras till Greenwich Village med dess litterära rörelser och tongångar och som också var platsen där man i den lokala butiken helt plötsligt kunde möta Dylan Thomas eller Anaïs Nin.

Författaren sugs in i diskussioner om Franz Kafkas eller Louis-Ferdinand Célines författarskap, men blir också en del av beatgenerationens skapande. Abstrakt konst och psykoanalys var också ämnen som var mycket aktuella vid den här tiden, och så var det ju det där med det ”fria kärlekslivet”…

Ja, detta är en relativt lättläst och intressant bok om efterkrigstidens kulturrörelse i New York. Stundtals är det mycket om ”sökande” efter hur livet efter kriget skulle te sig, lite som en ”nystartsfas”, och den delen av boken uppskattade jag mest.

Och så tar jag chansen…  en av mina absoluta favoritlåtar! Året efter andra världskrigets slut föddes Farrokh Bulsara i Zanzibars stenstad. Efter många turer hamnade han i musikbranschen i England. Han hann byta namn till Freddie Mercury och blev sångare i Queen! ”These are the days of our lives” blev en av de sista videoinspelningarna före Mercurys bortgång 1991. En gripande låt och video med en av sjukdom tärd sångare, rösten bär dock fullt ut och Queen-kamraterna är ypperliga!

Go’ tisda’!!!

Haj å Goodbaj!

Överskriften är det ”spökigaste” jag kunde komma på, men också en låttitel! Blev väl ingen hit, men den ”fastnade” på min rullbandspelare när den gavs ut i november 1968 i Sverige  -  Bazooka med ”Boo on you”:

Såg på nätet något om, att sångaren och producenten Johnny Cymbal, han med ”Mr Bass Man”, skulle gömma sig bakom bandnamnet. Hur som helst, denna tuggummipoplåt gav inte många STIM-pengar…

I Mattias Klings bok ”Only young twice – Historien om Europé” (2011) finns hela Europe i ett svep från Upplands Väsby via Västindien tillbaka till utgångspunkten…  Ja, kanske inte riktigt, men i det närmaste. Vi får följa ett gäng ganska busiga tonårspojkar, som förutom ett stort intresse i musik, även har stor kreativitet i att sysselsätta sig själva   -  och polisen… 

Några av pojkarna har dessutom en alldeles brinnande önskan i att bli bra på att musicera och kan dessutom uttrycka sig genom egenskapad musik. Efter diverse olika bandkonstellationer landade det hela i ”Force”. Både John Norum och Joakim Larsson övade och övade för att bli skickliga gitarrister och bandet anmälde sig till Rock-SM 1982.

Strax före tävlingen bytte man namn på bandet till Europe   -   och vann Rock-SM. I samband med detta ”drabbade”/skaffade man en manager, Thomas Erdtman, som skulle komma att betyda mycket för gruppen   -   egentligen både början och, sedermera, slutet för dem. Ett slut i totalt ekonomiskt kaos med stora skatteskulder efter enastående framgångar världen över med skivor och turnéer. Miljontals sålda singlar och album, där pengarna kanske inte alltid hamnade där de skulle. ”The final countdown” blev det bokstavligt talat för bandet, som splittrades 1992.

En tillfällig comeback gjordes Nyårsafton 1999 inför millennieskiftet med en spelning i Stockholm och TV, men den riktiga återföreningen kom inte förrän 2004 och med en spelning på Sweden Rock Festival, så var man tillbaka ”på banan” igen. Flera album har gjorts därefter, det senaste, ”War of kings”, tidigare i år.

Jo, jag gillade boken, som har en bra indelning och ett upplägg, som gör en nyfiken och man vill veta mer. Jag hade inte klart för mig, att alla framgångarna landade så brutalt i kaos och oreda. Managern var säkert till hjälp i början när dessa tonåringar kämpade för att komma någon vart. Han var säkert som en stöttande ”pappa i branschen” just då och det var tryggt och bra så långt, men ”mycket vill ha mer”…  En läsvärd bok!

”Days of rock n roll” är en av låtarna från senaste albumet, som inte är alldeles tokigt. Finns lite av ”gamla” drivet och lusten till musik från bandet och det lockar mig till lyssning:

Go’ freda’!!!

Haj å Godisbus!

Idag är det förvisso tisdag, men ändå dags för “Litterära Hörnan”!!!

Tänkte RIVA igång med en lite jazzig låt inte helt utan KLÖS… 

”Cat call” med Chris Barber’s Band kom som singel i England den 20 oktober 1967, men skrevs redan på 50-talet. Av Paul McCartney!  Denna instrumentalare fanns på Beatles repertoar då, liksom när de provspelade på Decca 1962, men därvid stannade den. McCartney medverkar i slutet på den här inspelningen med ”glada tillrop”!

Låten blir en bra intro till: Anna-Lena Brundin och Staffan Heimerson har samlat ihop en bunt kåserier om kattor i en bok med titeln ”En god katt förlänger livet” (1998).

Och ska jag vara ärlig, så kan jag väl finna lite KLO i det Heimerson berättar, men i övrigt ”SPINNER” jag inte loss!

Jag har absolut inget emot kattor, men, utan att vara ”TASSkig”, den här boken har jag svårt att uppsKATTa!

Och inte blir det bättre: Radioprataren i Radio Malmöhus, ståupparen, författaren m m Kalle Lind med ”presenterar femtiotvå festliga riksdagsledamöter” (2012) är bara för mycket för mig!

Det är ytterst sällan jag inte läser färdigt en bok, men nyss hände det! Jag orkar inte med hur mycket tjafs och nonsens som helst. De tänkta skämten är plumpa och ”modet” att använda ”runda ord” i texten imponerar inte på mig.

Jag ”stupade” efter ett tjugotal beskrivna riksdagsledamöter   -   tyckte det räckte där och tackar biblioteket för lånet. Så, som du förstår, kan jag inte rekommendera denna bok…

 Till detta hade jag tänkt mig ”Kalle på Spången” med Peps, för att liksom ”gunga bort boken ovan”, men nätet ”kunde inte leverera”…  Däremot hittade jag den här kvartetten glatt sjungandes utanför Spången:

”BAMS”, dvs Björn Skifs, Annifrid Lyngstad, Mona Wessman och Sten Nilsson, äter sig igenom låten i TV 1970. Klämkäckt, kan man väl kalla detta, eller…?

Go’ tisda’!!!

Haj å Goodbaj!

Nu är det fredag igen! Och dags för “Litterära Hörnan”!!!

Jenny Berggren är högaktuell i ”Så mycket bättre”! Och jag, som för ett bra tag sedan, läste hennes 6 år gamla bok…  Verkar vara läge att berätta om den…  Så här lät hon i ”Om” av Niklas Strömstedt i fredags:

Räknat på skivförsäljning i världen är Ace of Base trea på listan över svenska artister (efter ABBA och Roxette). Bandet, med hemvist i Göteborg, slog igenom 1993 och släppte sin senaste (sista?) platta 2002 och bestod av syskonen Malin, Jenny och Jonas Berggren samt Ulf Ekberg. Malin lämnade bandet 2007 medan de 3 kvarvarande medlemmarna gav sig ut på turné i Europa och Asien.

Samtidigt började Jenny på en solokarriär och gav ut boken ”Vinna hela världen” där hon berättar om sin uppväxt, sitt liv med Ace of Base och sin kristna livsåskådning. Ace of Base slog igenom med dunder och brak och turnerade över hela världen, deras album ”Happy Nation” är världens mest sålda debutalbum så här långt!

Det blev ett hektiskt liv med arbetsuppgifter att utföra oavsett om feber och halsont eller jetlag härjade  -  det ”kostar att ligga på topp”…  Hysterin var påtaglig och hetsen stor. Framgången krävde en trygg och van organisation, vilket kanske inte lyckades helt och fullt i början. Inom parentes kan nämnas att några av låtarna spelades in i Decibel och Cheiron Studios med legendariske Denniz Pop som producent!

Mitt i allt detta var Jenny sommarledare på kristna konfirmandläger och den kristna tron kom att betyda mycket för henne. Insikten om sin tro, kärleken till familjen och senare till blivande maken, musikern Jakob Petrén, och deras gemensamma familj har en tydlig påverkan på hennes liv.

Detta är en intressant bok om ett liv i idolhysteri och livet bakom med krävande och älskade fans, men också ett överfall i hemmet (som kunde slutat riktigt illa). Boken är ömsom lätt naiv för att strax bli djup. En hel del handlar om idolrollen i kombination med hennes djupa kristna tro. Ganska intressant kombination, faktiskt, dock betydligt lågmäldare än t ex Little Richards mer predikantliknande framtoning.

Och så kan jag inte låta bli ”Travel to romantis”, en singel med Ace of Base från 1998! Snacka om produktplacering! SAAB för allt vad tygen håller!

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Idag är det förvisso tisdag, men ändå dags för “Litterära Hörnan”!!! Och in med en drottning direkt: ”The queen of 1964”! Neil Sedakas hit från 1975.

Och så till nästa Drottning:

Förra chefen på SvT Rapport, Ewonne Winblad, skriver i sin bok ”Annonsdrottningen” (2011) om en riktigt driftig kvinna från senare halvan av 1800-talet   -   Sofia Gumaelius. Hennes pappa, Otto-Joel Gumaelius, startade Nerikes Allehanda och var bl a rektor för Örebro läroverk i drygt 30 år. Sofia och hennes systrar reagerade starkt på att deras bröder fick skaffa sig utbildning, medan flickorna bara fick utbilda sig för att bli en ”god maka och mor”.

Den som reagerade kraftigast var Sofia och med lärdom från familjens engagemang i tidningsvärlden, startade hon 1877 en annonsbyrå, med syfte att förmedla annonser från företag och privatpersoner till en eller flera tidningar i Sverige. Annonsören lämnar sin annons på ett ställe, varifrån man ser till att den kommer in i önskade tidningar   -   genialt!

En smart tanke i en tid långt, långt före telefaxar, internet etc för att underlätta annonsspridning   -   att vara lite av ett nav i en värld av ökad konsumtion. Hon lyckas! Idén var genial och kom vid rätt tid!

Det är mycket intressant att följa Sofia och hennes företag, onekligen ett kvinnokampsbevis, via denna bok. Den är välskriven, men framför allt är berättelsen givande. Ta gärna en sväng inom på biblioteket och låna boken   -   det är den värd!

En annan drottning, f ö född samma år som Neil Sedaka 1939, är Tina Turner. Hennes sista hit tillsammans med maken Ike blev ”Nutbush City limits” (1973), som hon själv skrivit. Ike sjönk allt djupare in i missbruk och misshandlade Tina fysiskt mer och mer, men efter 16 års äktenskap lyckades Tina bli fri. 1974 kom hennes första soloalbum, men hon var fortfarande kvar i Ikes band. Hon var med i Who’s rockopera ”Tommy” året därpå och med ”Rough”-albumet 1978 var banden till Ike klippta och egna karriären tog fart fri från plågoanden. Drottningen på egna stadiga ben! Här dock Ike & Tina i ”Nutbush City limits”:

Go’ tisda’!!!

Haj å Goodbaj!

Nu är det fredag igen! Och dags för “Litterära Hörnan”!!!

Tänk vad folk med fantasi kan prestera i bokväg…  ”Den fantastiska berättelsen om fakiren som fastnade i ett Ikeaskåp” är inte sponsrad eller godkänd av företaget! Detta är debutromanen för 38-årige franske f d gränspolisen Romain Puértolas (2013).

Just det yrket har kanske inspirerat författaren till huvudpersonens vilda, men till delar ofrivilliga, resande. En handfull länder hinns med på bokens 250 sidor, som startar med att fakiren åker från Indien till Paris för att köpa Ikeas spikmattesäng Svelvikspik. Den finns dock inte i lager visar det sig, men går att beställa för leverans följande dag.

Fakiren har dock inte ”budgeterat” för en natt på hotell, så han stannar kvar på varuhuset. Där finns ju en hel sängavdelning…  och restaurang…  visserligen stängd, men det går ju att åtgärda!

Ja, och så är historien igång med den ena halsbrytande händelsen efter den andra i ett hisnande tempo med små korta kapitel. Jag ska inte avslöja mer av tokigheterna än så här, för boken är verkligen läsvärd. Finns förhoppningsvis även på ditt bibliotek!

Med bokens fakir i åtanke, så dök Povel Ramels indiska inhopp upp! Hans berättelse om självplågaren ”Ittma Hohah” är hämtad från Ramel-filmen ”Ratataa eller The Staffan Stolle Story” (1956). Ordekvilibristen Ramel i högform!

Tio år senare plågades Svensktopplyssnarna av en annan ”reseberättelse”: ”Vägen hem” med Ola Hermansson! Låten, skriven av Little Gerhard, blev den stora hiten för Ola och hans orkester, som startade 1963 i Sollefteå. Mona Wessman var sångerska i bandet innan hon satsade på en solokarriär.

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!