Johnny - samlaren...

Ett småroligt omslag lockade mig att låna pocketen ”Förvänta dig det värsta” av Petteri Nuottimäki inför semesterresan. Boken utgavs 2015. Bokens Matti, som tappert slogs i fortsättningskriget, lämnar tillsammans med sin fru Beata Finland för ett bättre liv i Sverige. Berättelsens första tredjedel är ganska kul att läsa med alla sina förvecklingar och utvikningar.

Familjen får fullt upp med att skapa sig ett liv i det nya landet. Matti startar efter ett tag eget företag. Han satsar på och blir framgångsrik med predatorer! Och ju bättre det går för honom, desto mer bekymrad blir han för sina barn, som tycks sakna både energi och talang att ta sig framåt.

För att ”elda på” och för att reda ut vem som är bäst lämpad att ta över företaget skapar han en tävling. Var och en ska presentera en sorts framtidsplan och på bästa sätt förvalta 100.000 kr, som var och en får att disponera. En satsar på en god förräntning i fonder   -   Cancerfonden… 

Pappa Matti klipper till ett stapeldiagram för att kunna följa det hela (och samtidigt sätta press på barnen…). Hur slutar denna lätt experimentella tävling? Ja, det står i boken…

När mitt småleende över omslaget och bokens första tredjedel tagit slut, så…  ja, det var betydligt kuligare, att ta några steg ner på stranden och hoppa i det 27-gradiga vattnet! Boken var alldeles för vildvuxen och fantasifull för att locka mig stanna kvar i solstolen…  Men jag tvingade mig läsa färdigt! Och ”sågade” den därefter!

Inledningscitatet är hämtat från ”Going up the country”, en av hitsinglarna med LA-bandet Canned Heat. Låten spelades in 1968 och blev storsäljare året efter. Den skrevs av sångaren/gitarristen i bandet, Alan Wilson, men i den här lite rivigare bluesiga versionen från Woodstock 1969 är det mest Bob Hite (The Bear) som sjunger. Wilson avled f ö under oklara omständigheter 1970, 27 år gammal…

En annan medlem i ”27 Club” avled en månad efter Wilson. Hon medverkade också på Woodstockfestivalen! Hennes första soloalbum, ”I got dem ol’ kozmic blues again Mama!”, kom 1969 och innehöll bl a ”To love somebody”, en låt av Bee Gees! En 26½ år ung sångerska/kompositör med en omisskännlig röst: Janis Joplin!

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Såg nyligen ett program på TV om Kirkenes och Nordnorge under andra världskriget. Tysklands ockupation av Norge 1940 gav tyskarna möjlighet att senare skapa både en syd- och en nordfront i sitt anfallskrig mot Sovjetunionen. Då blev Kirkenes centralort för de tyska förberedelserna inför anfallen mot Murmansk. Mer än 100 000 tyska soldater samlades i området!

Tyskarna lyckades aldrig inta Murmansk och staden Kirkenes blev utsatt för våldsamma flygbombningar. I TV-programmet talades det om att detta var de mest intensiva bombningarna under hela andra världskriget! Förmodar att det var räknat i mängden bomber per km².

Mitt i allt detta befinner sig Anna Helskog, född 1880. Hon arbetade som lärarinna efter att, med sin familj, ha flyttat till Kirkenes och började redan efter första bombanfallen mot staden skriva ner vad som hände. Hennes berättelse om fasorna och vardagen i krigets Kirkenes återfanns och gavs ut i bokform 2004, långt efter hennes bortgång 1965.

Vardagslivet med den påtvingade nazifieringen är väl beskriven och skrämmande. Om t ex lärarna inte gick med i partiet Nasjonal Samling, så riskerade man bli av med jobbet. Men motståndet var kraftigt. En i lärarfacket skrev: ”Det er sikkert lettere for en misjonær å arbeide blant Zulu-kafferne i Afrika enn for meg å omvende kirkeneslærerne til nazismen”!

Men stadens invånare led hårt. Bombningar, matbrist, bränder och, inte minst, de kalla vintrarna slet hårt på folket under de fyra åren i ”Festung Kirkenes”. I slutet på 1944 har ryssarna befriat staden från tyskarna, som vid tillbakadragandet spränger och bränner det som fanns kvar, såsom livsmedelslager etc…

Boken är rikt illustrerad med noggranna kommentarer och, i många fall, namnen på de avbildade personerna. En enastående och gripande berättelse av krigets fasor och folkets förmåga att, åtminstone till en del, överleva i eländet. Och det värsta av allt  -  scenerna utspelas även i denna tid år 2017!!! Mycket läsvärd bok, även om den är på norska!

Dagens överskrift är inledningen på Hasse & Tages Norge-drift efter landets OS-framgångar 1968, men jag föredrar en annan Norgevisa: ”Norwegian wood” eller ”This bird has flown”, som den hette i början. Den finns med på Beatles album ”Rubber soul” 1965, men här hör vi take 2 i inspelningsfasen. Sången inte helt engagerad, men stämmorna sitter. Mindre Norge-satir och mer Norge-sitar, skulle jag kunna säga om den här versionen:.

Så hittade jag ett annat långhårigt och skäggigt gäng med samma låt: Buddy Rich Big Band! Hämtad från deras livealbum ”Big swing face” 1967  -  ”Norwegian wood”:

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Loppisinköp med många sidor för pengarna, ja så skulle jag hastigt kunna beskriva ”Stjärnor utan svindel” av författaren Louise Boije af Gennäs (1996). Dessutom är texten liten, så det gäller att ha glasögonen putsade…

Låter som ett enkelt avfärdande av denna bok? Nej, tvärtom, så är detta en synnerligen innehållsrik bok! Den handlar om den framgångsrika författarinnan Sophie, som ”lever det perfekta livet”. Hon och hennes man är givna gäster på kändisfester och baler och rör sig vant i dessa kretsar.

Plötsligt en dag kommer feministen Kaja in i hennes liv och allt ställs på huvudet. Och relationer nyskapas och förändras. Bokens baksidestext visar bl a några rader ur Resumé: ”Sveriges kvinnor har fått sin egen Ulf Lundell, fast Louise Boije af Gennäs skriver bättre om sex”…  Nåja…

Men kul och annorlunda läsning i förhållande till det jag brukar ge mig på. Man får, som sagt, många ord för pengarna, men det var det värt!

Tunisien-födde F R David fick sin stora hit, ”Words”, redan 1982, men har en lång musikkarriär med Frankrike som bas. Låten har han återutgivit flera gånger i hopp om nya turnéer och album  -  han är fortfarande aktiv. Senaste skivan kom 2013 och så här lät ”Words” på festivalen ”Авторадио” i Moskva det året:

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

”Chrille!!  Lelle!!  Janne!!  Benny!!  Svenne!!  THE HEP STARS!!!” Ja, det var så den här bokens huvudperson, Lennart Fernholm, presenterade Sveriges populäraste band på 60-talet. Journalisten Mats Bengtsson har sammanfattat det hela i boken ”Backstagepass” (2016).

Lennart föddes 1941 i Stockholm. Musiken fanns i familjen, pappan var lite av en multiinstrumentalist och hade bl a spelat bas med Yngve Stoor! Inte ens bliven tonåring släpade och spelade Lennart dragspel  -  50-talets populäraste instrument, antar jag. Men så ”drabbades” han av rocken…

S:t Clara kyrkas gosskör och Adolf Fredrik skola blev en stabil musikgrund att stå på, även om Lennart lyckades kombinera det hela med gitarrspelande och rockmusik! Nalen lockade… och att spela i ett band…

Hösten 1957 hände det! Han fick frågan om han ville spela bas i Rock-Boris band, men han hann inte svara. För så kom Rock-Ragge och lockade. Kungen av Nalen ville ha en basist! Och det blev Lennart!

Och så rullade det på. Han kom att spela bas på Arne Quick-hiten ”Rosen”. Han startade en firma med bilar att köra bandens utrustning. Hans energi och problemlösningskonst var stor. Han kom att träffa Benny Andersson, som då spelade i Elverket. Vid ett senare tillfälle, när Benny kommit med i Hep Stars och vars bil pajat, så föreslog Benny att de skulle kolla med Lennart om han kunde fixa transport. Det kunde han!

Lennart blev chaufför, manager mm i Hep Stars och faktiskt deras 6:e medlem! Kontraktet skrevs så. Det kostade honom dock smeknamnet ”Lelle”, för det var ju redan upptaget i Hep Stars, så han blev ”Felle” för all framtid! Felle formade Hep Stars, med t ex att de inte skulle visa sig på scenen för uppackning, stämning etc. Spänning och förväntan blev ju större om man inte syntes förrän vid Felles inrop!

Berättelsen om Felle fortsätter givetvis, men den kan du själv läsa. Det är definitivt svensk musikhistoria inkl Blue Swede, ABBA, Lundell, Carola, Cornelis, Badrock, Rocktåg osv osv. Kanske inget litterärt mästerverk, men många händelser och en synnerligen aktiv musikpersonlighet, som f ö spelade bas på de flesta Hep Stars-inspelningarna! Inte Lelle alltså, utan Felle! Visste du det? Inte jag i alla fall.

Min dator är fortfarande sjukskriven och den vill inte hjälpa mig att hitta Felles inledning på Hep Stars konserter. Det närmaste blev detta inkl ”Cadillac” från 1965:

Felle var också involverad i de första åren med Badrock, Björn Skifs idé om glatt sommarlirande. De startade 1986 och jag kan berätta att det första liveframträdandet för Roxette skedde i Badrock året därpå! Mats Ronander var med på scenen båda åren och min krassliga dator vill inte reda ut om ”Little Queenie” är från 1986 eller -87…  Mats Ronander:

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

”Barbro Hörberg – med ögon känsliga för grönt” (2017) är Alexandra Sundqvists författardebut, men också den första boken om Barbro Hörberg.

Sundqvist har intervjuat människor kring Hörberg och, framför allt, fått tillgång till hennes eget privata material. Detta ger givetvis en djup insikt i Hörbergs liv, med alla dess kantigheter och oroligheter.

Allt materialet blir än intressantare när man läser Hörbergs egna rader: ”Vi har alla behov av att lämna spår efter oss. I form av barn, visor eller bilder. Det måste märkas att man existerat.” Tankeväckande rader!

Jag tänker inte återberätta Hörbergs otroligt rörliga liv, utan nöjer mig med att konstatera, att hon skrev mycket, trots stundtals prestationsångest. Det var dikter, sångtexter, pjäser, krogunderhållning etc. Spannet var stort.

Lill-Babs fick mycket material av henne, men det blev även till egna skivor. Jag reagerade dock på att mycket av musiken, som hon använde till sina texter, var skriven av andra. Bengt Hallberg, Bernt Egerbladh var två av jazznamnen, medan Jan Johansson vägrade att skriva, men gärna spela med henne.

Det kompositörspar, som överraskade mig mest, var att Tomas Adolphson och Anders Falk, som för mig är ”Kontrollen blinkar blå” skrev musik till Hörbergs texter! Det hade jag ingen aning om. Däremot visste jag, att hon jobbat med Povel Ramel bl a i den första Knäpp-Upp revyn 1952.

Jag var inte så väl påläst om Barbro Hörberg, så detta var en väldigt givande bok! Och tidvis gripande. Det var inte alldeles lätt att lägga ifrån sig boken när det var sovdags. Mycket läsvärd bok om en envis, enveten, men skör, artist, som gick bort 1976, 43 år gammal.

Låten med dagens överskrift innehåller även textraden ”…Vad drömde din mamma om när du blev till…”, vars musik gjordes av Lars Berghagen, till Barbro Hörbergs eftertänksamma text. ”Gamla älskade barn” kom 1974.

Och så hittade jag ett tidigt TV-framträdande! Helen Sjöholm! Sjungandes Barbro Hörbergs ”Med ögon känsliga för grönt” med musik av Nils Hansén! Från 1988.

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

För något år sedan kunde vi se ”Sixties” på SvT. Nu har Rolf Hammarlund i samarbete med Peter Torsén ”specialiserat” sig och kommit med boken om ”Popåret 1967” (2016).

Boken följer 1967 månad för månad och blandar in politiska händelser också, allt från Sveriges övergång till högertrafiken till USA-bombningar i Vietnam. Våra personnummer blev 10-siffriga och lättmjölken lanserades det året, liksom Saab V4! Men ingenstans hittar jag något om, att jag tog realexamen den sommaren…

Däremot följs det legendariska Beatles-albumet ”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band” upp ordentligt, liksom deras singel ”Strawberry fields forever/Penny Lane” och inspelningen av ”All you need is love”. Stora hits för femtio år sedan! Och still going strong!

Flera band släpper sina bästa album just detta år. ”Disraeli gears” med supergruppen Cream (inkl Clapton), Doors släpper ”Strange days” och Velvet Underground & Nico kommer med albumet, som har en bild av en banan, som kan pillas loss!

Flera odödliga singlar, som ”A whiter shade of pale” med Procol Harum, kom ut under året. Och massor av ”börjar bli kända”-band spelar i Sverige, bl a Jimi Hendrix, som inte bara låter sin gitarr höras i de stora städerna, utan även i t ex Högbo bruk, där en ung Tomas Ledin hjälper till att hålla högtalarna på plats…

Stor bok med många fina bilder, varav flera känns igen. Layouten är trevlig och lättläst, men det är kanske inte alla som är intresserade av vem som skrivit låtarna på de olika albumen, som redovisas…  och kanske inte låtlängden heller…  men jag hade en trevlig stund i sällskap med boken!

Och musik till detta…? ”Sgt Pepper…” har nyss återutgivits med tilläggsspår, ”Penny Lane” återutgavs till Record Store Day, och… ja… vad väljer jag? Jo, Jimi Hendrix Experience på Gröna Lund i september 1967. Det är ett ganska långt sjok och ljudet är väl inte det bästa, men inledningsliret bakom scenen visar lite av Hendrix’ storhet  -  det är inte flest toner per minut som gäller, utan feelingen och gunget!

Efter uppvärmningen  -  in på scenen! Efter 3:30 in i filmen kommer en liten överraskning! Den låten framförde Hendrix på scen bara några få dagar efter att skivan kommit!

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Första halvan av 2017 har bara rusat iväg och solen har nått sin ”högsta punkt” för i år…  Ja, det lät väl lagom dystert. Vi går mot mörkare tider, om de inte redan är här…

Men först kan vi väl få njuta av en skön Midsommarhelg, vår egentliga nationaldag, skulle jag vilja påstå. Och jag inleder med en fransk visa:

Kom du skuttarstämning? Då kanske vi ska dämpa det lite med lite lugn svensk folkmusik? Vi tar ”Visa från Utanmyra” i en livespelning med Jan Lundgren på piano och Georg Riedel som dirigent:

Och som en bonus väljer jag en trudelutt jag såg/hörde för några få dagar sedan vid utdelningen av Polarpriset. Sting och Wayne Shorter var pristagarna och vid konserten på kvällen lyckades Nils Landgren kombinera de båda! Så här lät han i ”If you love somebody set them free”, som han avslutade med toner från ”Birdland” av Weather Report, där Wayne Shorter var medlem. Enastående musik!

Gla’ Midsommar!!!

Haj å Goodbaj!

Jason Diakité, kanske mer känd som Timbuktu, kom hösten 2016 med boken ”En droppe midnatt”. Det blev en uppskattad födelsedagspresent till mig!

Diakité är född i Lund, medan hans pappas ursprung är Harlem, New York, men med rötterna i Mali i västra Afrika. Pappan kom till Lund 1968 för studier. Mamman är vit och kommer från Pennsylvania. Redan här har vi boktiteln och alla funderingarna Diakité bär med sig.

Boken är Diakités djuplodande försök att hitta rätt i sitt ursprung. Ett letande efter ”var hör jag hemma”. Samtidigt blir det ett sökande efter sina och släktens rötter, på båda sidor om Atlanten. Och ett letande för att utröna huruvida han är vit, svart eller nyanserat både och. ”En droppe midnatt”…

Detta är en bok som fångar och fängslar, men också utmanar, eftersom den engagerar. Det händer ju saker i svensk politik och i debatten, där Diakité också är aktiv. Boken är tyvärr angelägen, arbetssam att läsa, men väldigt intressant och givande  -  tack för gåvan!

”Alla vill till himmelen men ingen vill dö” (2005) var Timbuktus första singel från albumet med samma namn och spelades in i Ghana. Låten är en svidande kritik mot girigheten, som brer ut sig. Textexempel: ”…Staten backar bakåt, företagen tar över…”. Så här berättar Timbuktu:

Timbuktu medverkade i andra säsongen av “Så mycket bättre” 2011  -  f ö kanske den hittills bästa med E-Type, Eva Dahlgren, Laleh, Lena Ph, Tomas Ledin, Miakel Wiehe och Timbuktu! Riktigt toppgäng! Wiehes ”Flickan och kråkan” fick sig en uppgradering av Timbuktu, som tar sig an låten som vore den hans egen:

Bonus:

När jag nu letade musik, så hittade jag denna alldeles glimrande intervju med Timbuktu ur Skavlan i nov 2016. Ja, jag ser att den är mer än en kvart lång, men sååå lärorikt bra med denna vältalande pojke:

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

En bok med titeln ”Det finns bara två David Beckham” kan ju locka vilken fotbollsintresserad som helst…  som jag t ex! Så bra, att biblioteket hade ”frontat” den! Engelsmannen John O’Farrells bok kom 2015.

Denna ”knasiga” bok berättar om det lika ”knasiga” fotbolls-VM 2022 i Qatar  -  borde det inte snart vara dags för utomhus-VM i simning på Svalbard…  eller mutintresserade gjorde slut på pengarna för fotbollen 2022…?

Förutom Qatar-VM får vi också författarens ord om VM-kvalmatchen mellan Vatikanstaten och England på Olympiastadion i Rom hösten 2021! England hade förlorat mot både Sverige och Tyskland i kvalgruppen och var piskade att vinna i Rom. Matchen är spännande och referatet likaså!

Bokens jag, Alfie Baker, är en hängiven fotbollsjournalist/-supporter, men hamnar i ”kris” när han ”drabbas” av en omfångsrik vetskap. Han börjar tvivla på sin sport och börjar se sig om efter alternativ. Han erinrar sig OS i London och dess friidrott. Kan längdhopp ge samma kick som fotbollen? Eller kanske kulstötningen? Men sammanfattar det hela med: ”Sommar-OS var en semesterromans, fotbollen är ett äktenskap”.

Fotbolls-VM i Qatar fortsätter…  och Alfie Baker fortsätter skriva om det. Men vad var det han hade kommit på spåren???

Närmare än så vill jag inte berätta, men boken tar en väldigt kul/spännande vändning! Jag läste med största intresse och överraskades av ”dribblingarna”! Underhållande och mycket läsvärd bok!

Hos familjen Piqué i Barcelona skulle man kunna tänka sig att fotboll och sång möts… och Gerards och Shakiras båda barn får antagligen leka med bollar i trädgården… Så här lät det när mamma Shakira sjöng för fotbolls-VM 2014 i Brasilien med ”La la la”:

Ännu bättre lät det 4 år tidigare när hon sjöng “Waka waka” I Sydafrikas VM. Sverige sparade många respengar till dessa långväga platser genom att inte kvalificera sig…   Shakiras födelseland, Colombia, slutade f ö femma i Brasilien.

Go’ sönda’!!!

Haj å Goodbaj!

På omslaget marscherar ”Putte Wickman, klarinettist”, f ö bokens titel, i full karriär. Det är en väl avvägd bild till Jan Bruérs bok från 2012.

Hade länge trott, att boken skulle finnas på mitt bibliotek, men den fick beställas från ett annat. När jag fick den i min hand, blev jag först besviken när jag insåg ett bara drygt 1/3 var direkt om Wickman. Kändes som ett snålt utrymme för en av världens bästa klarinettister genom tiderna.

Wickman, född i Falun, men uppväxt i Stora Tuna utanför Borlänge, gick ganska tidigt sin egen väg, både i livet och sedermera musiken. Han började tidigt med pianospel, men lyckades ”utverka”, att efter realexamen i Borlänge, få gå gymnasium i Stockholm. Men där tog jazzen över, så det blev ingen studentexamen! Däremot klarinett!

Svend Asmussen presenterade vid något tillfälle Wickman som ”en fullständig autodidakt, ja till och med en självlärd autodidakt”! Sant och imponerande! Klangen, rytmiken, fantasin, lyhördheten och förmågan var unik och hans egen. Han var inte repetitionernas man, han kunde mycket väl komma till en konsert med bara några bytta ord med medmusikanterna, kanske en spellista, som han sedan struntade i och bara körde igång. Kanske t o m i en ändrad tonart.

Han ställde krav, inte minst på sig själv. Alltid propert klädd och med en lätt elegant stil och mån om att ge publiken det bästa, oavsett om det var i en kyrka, jazzlokal eller utomhusjazz i Brantevik.

Bokens andra tredjedel är medmusikanters berättelse om Wickman. De flesta nämner alla practical jokes han utsatte kamraterna för  -  salt i kaffet var en av de lindrigare. Samtidigt som man berättar om den allmänkunskap Wickman besatt och hans enastående musikalitet. Intressant läsning, trots alla mina dubier.

Den sista delen är näst intill oslagbar! Det är ett livs-CV och framför allt en diskografi i den yppersta klass! Från första inspelningen 1945 till sista studioinspelningen 2005, den senare f ö med Ystadsboende Jan Lundgren! De flesta musikerna och deras instrument på inspelningarna är noterade, liksom inspelningsdatum, skivbolag och –nummer! Jag är oerhört imponerad! Sällan sett något liknande (bortsett från Beatles…)! Tack för att jag fick läsa!!!

”Unforgettable”, Irving Gordons låt från 1951, passar väl som hand-i-handsken för Putte Wickman, eller hur? Den femte upplagan av ”Toner för miljoner” (2000) i Globen innehöll en helt underbar och ömsint version med Wickman och Lisa Nilsson:

Ofta hörs Wickman I jazztoner, så jag väljer i stället några minuter Mozart! Adagiot ur Klarinettkonsert framförs av Wickman och OD. Skönt & Vackert! Kör på!

Go’ freda’ & Gla’ Pingst!!!

Haj å Goodbaj!

På en loppis, så vet man inte riktigt vad man kan ”drabbas” av… som t ex boken ”Jag hänger me’” av Lennart Nacka Skoglund! Kanske inte så jätteaktuell med en framsidesbild där kung Gustaf VI Adolf skakar hand med Nacka under överinseende av Nils Liedholm…  Boken är tryckt 1961!

Vid den här tiden är Nacka i den senare halvan av sin Italientid, men fortfarande en stor och omtalad lirare. Boken verkar bygga ganska mycket på de krönikor han skrev i en större dagstidning och berättar om tiden både före och efter fotbolls-VM i Sverige 1958.

Året efter lämnade han, efter 9 säsonger, Inter och började i Sampdoria. Flytten till Genua-laget medförde boende där, men ganska snart blev det boende i Milano, där familjen kom att trivas. Han försökte sig på affärsverksamhet, bl a en bar, men det gick inte särskilt bra. Alla projekten blev till en storförlust.

Boken är skriven lite i söderslangstil och flera av dessa ord dyker upp titt som tätt, som t ex ”molnbil”. Det tyder på, att mycket av texten redan publicerats i pressen. Där hinner det ju gå några dagar innan man stöter på den där ”molnbilen” igen…

Loppis   -   Ja, men Loppisfynd? Nja…  men jag har läst sämre böcker än denna! Det är en skaplig blandning av självironi till verkliga berättelser, så varför inte? Finns i biblioteksgömmorna?

Nacka tjänade säkert en och annan krona på sitt fotbollande, men ”sidoprojekten” slukade mycket. Mycket räddade han säkert med skrivandet, sina skivinspelningar, som kom att följas av folkparksturnéer. Han sjöng några av sina fotbollslåtar till acckompanjemang av en lokal pianist och så klackade han två-kronor ner i kavajbröstfickan! Flera parker per kväll, men ändå, många publikrekord! Är inte helt säker på att intäkterna gav honom ”pensionspoäng”…

Låt oss lyssna till Nacka i Stikkan Anderssons ”Vi hänger me’” från 1958:

Och så tar vi några rörliga fotbollsbilder, som inte bara kretsar kring VM-58…

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Kanske inte världens mest svårutredda ämnen som journalisterna Åke Persson och Thomas Oldrup gav sig in på… Men det resulterade i alla fall i boken om ”101 historiska myter” (2010).

Det mesta de samlat i boken finns att hämta på nätet. För mig, var det kanske viktigast, att en del av myterna hade jag inte kommit på att ifrågasätta och därmed inte gått in på nätet för att kontrollera. Och då har ju boken ändå fyllt en funktion!

Att Erik XIV avled av ärtsoppan eller att Adolf Fredrik stupade på sitt intag av fastlagsbullar, de osanningarna var bekanta. Däremot hade jag inte klart för mig, att Kristian II, som kom att kallas ”Tyrann” i Sverige, inte var ”Den Gode” i Danmark, där han tvingades att lämna tronen och fly! Det hade jag inte kläm på.

Carl XVI Gustaf är inte Sveriges sextonde kung med namnet Carl/Karl, det kände jag till. Däremot visste jag inte, att han och hans familj har rösträtt, precis som övriga svenska medborgare! Av tradition har de dock valt att avstå att välja, om man säger så…

Boken innehåller ytterligare 97 exempel på myter, som får sin förklaring. En småintressant blandning av historier, där var och en får ett uppslag till sitt förfogande. Det är med andra ord en mycket lättläst bok och det är lätt att hoppa över det som inte lockar…

”Rumours” är ett av de mest sålda albumen genom tiderna. Det blev en stor framgång för Fleetwood Mac,”USA-dansbands-Fleetwood” i mitt tycke, 1977. Jag föredrar Fleetwood Macs bluesperiod på 60-talet! Icke desto mindre, blev tiden efter bluesen den mest inkomstbringande för dem… Från ”Rumours” har jag valt en stor hit ”Don’t stop”:

Peter Green, ”skolades” i John Mayall’s Bluesbreakers där han efterträdde Eric Clapton, ville bilda eget band. Han fick med sig Mick Fleetwood, som f ö på 90-talet startade en auktionsfirma i den bättre klassen. John McVie, som också var i Bluesbreakers, hakade på och därmed fick John Mayall skaffa sig ett nytt band… “Mitt” Fleetwood Mac kunde låta så här när de tog sig an “Black magic woman” live I Boston 1970:

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Som gammal ”sockerbrukare”   -   både anställd och nyttjare   -   fångades jag givetvis av boktiteln ”Sockerkungen”, som Bengt Lachmann gav ut 2016. Boken, med undertiteln ”Jacob Lachmann i Skånes och Danska Västindiens sockerindustrier”, handlar om Bengts farfar.

Jacob Lachmann föddes i Odense, Danmark, år 1844 och var av judisk börd. Tillsammans med sin bror Nicolai drev han ett framgångsrikt grosshandelsföretag i Köpenham. Han var även engagerad i arbete för Den Danske Landmandsbank och fick i uppdrag att kolla upp staden Ystad, som ville ta ett större lån i banken. Uppdraget slutade med att bröderna köpte sockerfabriken (raffinaderi) i Ystad 1881!

I köpet ingick, förutom maskiner och byggnader, även bostäder och järnvägsanslutning! Snart var fabriken igång med råvaran råsocker från S:t Croix i danska Västindien. Lachmann var en duktig affärsman och såg till att sälja det producerade sockret med god förtjänst.

Då Lachmann nekades köpa aktier i Jordberga Sockerfabriks Ab 1889, valde han att ”bygga eget”. År 1894 stod fabriken i Köpingebro klar, också det ett raffinaderi.

Men den svenska betodlingen började ta fart och en konkurrent köpte Tofthögsgården vid Skivarpsån i akt och mening att bygga nära odlingen. Lachmann kontrade med att köpa in sig i Trelleborgs - Rydsgårds Jernvägs AB och förklarade, att om en fabrik byggdes vid Tofthög, så skulle den inte få anslutning till järnvägen…  och därmed inga betor…  Det blev Lachmann, som byggde sockerfabrik! I Skivarp! Den första i sitt slag med ”från beta till färdigt socker”!

Ja, det är en snutt av historien om Jacob Lachmann, som f ö var en god företagsledare med ett stort intresse och engagemang för sina anställda. Boken fortsätter att berätta, men jag stannar här.

Detta är en vacker bok med många små, små kapitel. Den fastnar dock lite i ”repetitio est mater studiorum”, dvs ”repetition är kunskapens moder”…  Trots det, är detta en läsvärd bok om en färgstark entreprenör!

Det finns gott om ”söta” melodier, även om somliga är väl söta…  På Cajsa Stina Åkerströms andra album, ”Klädd för att gå” 1999, finns hennes egenskrivna ”Socker, knäckebröd & choklad”. En fin berättelse till trevlig melodi, men jag hittade inga livebilder

Rolling Stones gick lite längre i sockernomenklaturen! Deras ”Brown sugar” har onekligen ”sugar beat”, om man säger så. Låten blev en framgångsrik singel för bandet och var inledningsspåret på deras album ”Sticky fingers” (1971) med sitt uppmärksammade omslag. Andy Warhol gjorde jeansomslaget, där originalupplagan hade ett riktigt gylfblixtlås, som gick att öppna och stänga…  kreativt!

Här ser vi Stones i ”Brown sugar” i en livespelning i Texas 1972 och här lyser Mick Taylors lite tyngre bluesiga gitarrspel igenom. Taylor efterträdde Stonesgrundaren Brian Jones 1969.

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Journalisten i bl a Rolling Stone, amerikanen Gene Sculatti, har gjort en bok av ”100 best selling albums of the 60’s”. Men den bygger på siffrorna från RIAA (Recording Industry Association of America) och är inte helt överensstämmande med den bild av skivförsäljningen vi i Europa är vana att se.

De sju bäst säljande albumen enl RIAA är skapade av Beatles (5) och Led Zeppelin (2) följt av två Monkees-album. Därefter följer ytterligare två med Beatles…  Då ska noteras, att deras album har olika sammansättning och färre låtar i USA än Europa. Det är inte förrän deras ”Sgt Pepper”-album (1967) som innehållet är lika på båda sidor om Atlanten!

Försäljningen av filmmusik under 60-talets USA var så pass stor att soundtracket till ”West side story” hamnade på 25:e plats! Filmens Maria och Tony spelas av Natalie Wood och Richard Beymer, men sånginsatsen står Marni Nixon och Jim Bryant för!

Elvis Presley, Glenn Campbell och Johnny Cash har flera album på listan, liksom Bob Dylan. Mycket på listan är givetvis amerikanskt, men Beatles har överlägset flest   -   13 bidrag! Närmast därefter är Dylan med 6 och Monkees och Elvis med 5 var.

Hur kul var det nu att plöja igenom en sådan här bok? Och vad fick jag ut av den? Hm…  Jo, lite små noteringar, som att Neil Sedaka medverkar på ett av Monkees-albumen och Stephen Stills på ett annat...  att Cissy Houston bidrar på Van Morrisons ”Moondance”-skiva…     

Loppis? Ja! Fynd? Njae…  Bäst lämpad för ”Musikdjupdykare”!

Dagens överskrift finns i ”This is not America”, som är ett amerikanskt-engelskt samarbete från 1985 av Pat Metheny, David Bowie och Lyle Mays. Låten finns med i filmen ”The falcon and the snowman”, men här ser/hör vi Bowie live i en BBC konsert från 2000:

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Stor bok om ”Ystads Hamns historia” med blandning av text och bilder ”Från åmynning till internationellt färjeläge” utgiven av Sjöhistoriska Föreningen i Ystad 2016.

Många bilder och kartor om förändringen i hamnen och flera intressanta berättelser, även från Revhusen och Tobakshejdan. Hittar t o m en bild på en gammal arbetskamrat, men på något vis blir jag inte så engagerad av den här boken i alla fall.

Dessutom saknar jag bilder från den gamla småbåtshamnen. Där tillbringade min realskoleklass och jag fina teckningslektioner i solgass och tjärdoft. ”Bilden” finns i mitt huvud, men inte i boken…

Men du fångas kanske av den?

När man tänker på sjön, så hamnar (!) låtvalet lätt på Rod Stewarts version av ”Sailing”, så den väljer jag inte denna dag! Jag fastnar i stället för brittiska Orchestral Manoeuvres in the Dark (OMD) och deras kanske största hit ”Sailing on the seven seas” (1991). Låten är hämtad från bandets 8:e studioalbum ”Sugar tax”.

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Med ”Gurun i Pomonadalen” avslutar Mikael Bergstrand sin berättelse om Göran Borg och Yogendra Singh Thakur, av sina vänner kallad Yogi. Kan f ö nämna, att författaren lämnat Malmö och flyttat till Österlen, vilket kan ha inspirerat till boktiteln…

Göran Borg är tillbaka i Indien hos sin vän Yogi för att närvara vid dennes bröllop med Lakshmi och blir sedan inbjuden att följa med på deras bröllopsresa. Ännu en underhållande historia av Bergstrand!

Det blir flera resor till och från Indien och Yogi kommer till Sverige med målet att sälja indiska kvalitetstextilier. Den arbetslöse Borg kan väl hjälpa till… Även om han kanske inte har försäljartalangen…

Borgs mammas nya partner har ett litet chateau i Rörumstrakten, norr om Simrishamn, därav titeln på boken. Detta hus får Borg bo i under tiden som det äldre paret är på resa i Europa. Motkravet är att sköta gräsmattan, blommorna och äppelträden på tomten. Borg erbjuds en mindre summa pengar för sitt arbete, samt tillgång till barskåpet och vinkällaren… åtminstone en del av vinerna… Städningen av huset sköter Greta från Vemmerlöv.

Det utvecklar sig till en bra sommar, även om det inträffar en del motgångar. Men uppförsbackar brukar åtföljas av nerförsbackar… Många människor passerar revy och Yogi kommer på besök!

Ja, även denna tredje och sista bok om Göran Borg och Yogi är läsvärd! Innehåller lite lagom halsbrytande händelser på ett lättflytande språk och det är inte helt enkelt att slå igen boken för kvällen… Även den här boken faller mig i smaken!

Göran Borg på Österlen… och nu är det dessutom påsktider… dags för ”Pictures at an exhibition”, eller hur? Modest Mussorgskij (1839-1881) skrev pianosviten 1874, men för mig var det Emerson, Lake & Palmers version från 1971 som fångade. Emersons orgelsound i gruppen Nice, som han lämnade för ELP, gillade jag skarpt. ELP fick stora framgångar med sin tolkning av ”Tavlorna…” och här ska vi få höra/se Greg Lakes komposition i ”Mussorgskijs anda”: ”The sage”. Inte så mycket orgel, men väl gitarr och sång. Kan f ö tillägga, att både Emerson och Lake avled 2016.

Go’ freda’ & Happy Påskmas!!!

Haj å Goodbaj!

Korrespondenten och mångårige reportern på Aktuellt, Stig Fredrikson, kom förra året med boken ”Boris Jeltsin”. Underrubriken ”Reformatorn som inte nådde ända fram” sammanfattar Jeltsins insatser väl.

Fredrikson inleder boken med några ord om sitt arbete i öst, där vi får en liten inblick i hur det var att verka där. Och så kommer Jeltsin in i det hela. En energisk man, som, oavsett vilken roll han innehar, verkligen går in för sina arbetsuppgifter. Han försöker skapa någon sorts rättvisa i det han ser.

Det är oerhört intressant att följa Jeltsin och se hur han tar sig framåt. Nutidshistoria, som världen idag är starkt påverkad av! Fredrikson menar, att Ryssland gick i en demokratiskapande riktning ända fram till runt 1994. Då hade ett val hållits i december året innan och som ”…var troligen det friaste, rättvisaste och hederligaste någonsin i Rysslands historia”, men som Jeltsin inte lyckades följa upp med organisationsförändringar.

Två av de största misstagen var, att han inte lyckades få igång ett rättsväsende, som skulle verka i en demokratisk rättsanda, och att skapa en skattemyndighet, som skulle ta hand om privat- och företagsdeklarationer och driva in skatter i enlighet med dessa. Dessa saker är ju grunden till ett demokratiskt och ickestatsstyrt samhälle. Att deklarera och betala skatt var en företeelse som aldrig någonsin funnits i Ryssland!

Det här med rätts- och skatteväsendet var för mig = ”Tänkte inte på det”! För mig, liksom för kanske många andra, var bilden av Jeltsins misslyckande mer bilden av en politiker med alkoholmissbruk. Bilderna av mötena med t ex Clinton finns ju kvar på näthinnan och skapade antagligen mer skam än stolthet för det ryska folket.

Men misslyckandet med Rysslands organisation och att inte fullt ut ta itu med och bryta upp det kommunistiska styrandesättet på alla plan i samhället utgör absolut grunden för att moderniseringen misslyckades. Och efter flera byten av tänkta efterträdare gav Jeltsin den 31 december 1999 rollen som tillförordnad president till Vladimir Putin…  och en ny-/gammal era inleddes, men det är en annan historia.

Boken är väldigt intressant. Synnerligen läsvärd nutidshistoria i Stig Fredriksons beskrivning och väl värd en tur till biblioteket!

Överskriften idag är en rad ur ”Fragile” av Sting och fick mig att tänka på hur ömtålig och samtidigt stark en demokrati är och att den kräver invånarnas engagemang. Sting gjorde tillsammans med Stevie Wonder en alldeles underbar liveversion av ”Fragile” (2011?):

Att inte ha koll på sin ”Taxman” visade sig vara ödesdigert…  Så (nu blir det en praktfull ”P3-övergång”!) varför inte spela George Harrison och hans ”Taxman”? Hämtat från en turné i december 1991 i Japan tillsammans med Eric Clapton och som kom att bli Harrisons sista livespelningar.

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Journalisten Leif Möller kom 2013 med en bok, ”Kvotbarnet”, om sin svägerska Else, född Strauss. Boken har en tilläggsrad i titeln, ”Räddad i sista stund från nazisternas Tyskland”, som fångade mitt intresse på biblioteket.

Familjen Hedvig och Arnold Strauss bodde i Essen i Tyskland. De bådas släkter var tyskar sedan många generationer och Arnold hade blivit tilldelad järnkorset av första graden för sina insatser för landet under första världskriget. Men de var judar…

Och när utlänningen Adolf Hitler, född i Österrike, kom till makten i Tyskland, blev det allt svårare att vara jude. Jag ska inte föregå bokens berättelse, men den ena dottern, Else, kom som 11-åring till släktingar i Malmö. De var inte särskilt humana mot henne, men alternativen i Tyskland var värre.

Några rader ur boken:

”Gör som soluret, räkna blott de ljusa stunderna”.

”…våldsverkarna är inte de farligaste människorna  -  de farligaste är de likgiltiga”.

”Hitler tog inte makten, han fick den. Hur kunde väljarna med valsedeln i hand släppa fram fanskapet?”

Detta är en mycket tänkvärd bok! Och trots att den behandlar 75-80 år gamla händelser, så är den tyvärr väldigt aktuell. Mönstret går igen…

Boken är ganska detaljrik, i den mån det har gått att reda ut vad som hände, och har dessutom en mycket bra sammanfattning i slutet. Fotona ger flera exempel på ”då” och ”nu”   -   intressant! Hoppas du kan få tag i denna välskrivna bok  -  det är den värd!

”Silence like a cancer grows” är också en rad ur Paul Simons låt ”The sound of silence” skriven i febr 1964 och en hit för Simon & Garfunkel. På en konsert 45 år senare lät den så här välsjunget och innerligt och med ett vackert gitarrspelande av Simon:

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!