Johnny - samlaren...

Tidningen ”auto motor & sport” (ams) har samlat alla sina SAAB-artiklar, och några tidigare opublicerade, sedan starten 1995 i en bok, ”Stora boken om SAAB * 1947-2011” (2017). Det är en riktig tungviktare! Stor och omfattande med vackra illustrationer!

Jag är väl inte speciellt insatt i bilar och dess tekniska utveckling, men tycker om att köra! Och har alltid haft ett ”svagt öga” till SAAB  -  mina första 3 bilar var SAAB 96! Och då är det ju inte helt onaturligt att låna den här boken på biblioteket…

Svenska Aeroplan-aktiebolaget (SAAB) grundades 1937 på initiativ av regeringen. Bofors och Ars (Electrolux-dotter) fick i uppdrag att bygga militärflygplan.

Den första bilen kom tio år senare. En lite egensinnigt designad bil med framhjulsdrift och droppformad kaross. Bilen fick namnet 92, siffernamn blev det även i fortsättningen.

Jag tänker inte gå in på de olika modellerna och utvecklingen av dessa. 1968 slås SAAB samman med Scania. Samgåendet med Volvo sprack 1977. SAAB-Scania delas 1990 och GM går in som delägare i personbilsdelen för att tio år senare ta över helt. Något som kom att innebära slutet för den svenska biltillverkaren.

Varför gick det åt pipan, trots att SAAB ingick i en av världens största bilkoncerner? Förmodligen just därför! En liten prestigebilsfirma ”fick inte plats” i stora GM, vars huvudsakliga Europaintresse fanns i tyska Opel.

Det lite egna Trollhätteföretaget med sina innovativa lösningar gick inte hem i GM, som dessutom snart skulle hamna i egna ekonomiska bekymmer. Konkursen var ytterst nära, men USA gick in med gigantiska belopp och räddade bolaget. Svenska regeringen gav aldrig SAAB motsvarande stöd… kanske lite med det misslyckade varvsstödet i åtanke…

Entusiasmen och kreativiteten hade alltid funnits i SAAB, som t ex först i världen med strålkastartorkare, 2-krets bromssystem, värmestol. Tidiga med att få turbon funktionell i personbilen och i pipelinen under firmaslutet fanns det snålgående motorer, liksom en smart elmotorlösning. Problemet låg nog lite i, att man inte lyckades nå en bra kombination av tillverkningskostnad och försäljningspris. Överskottet blev otillräckligt.

Och under GM-tiden lyckades man aldrig nå ett fullt fungerande förtroende eller samarbete med Opel, GM i USA etc. Samtidigt framstår GM som en ägare som inte riktigt visste varför man köpte SAAB. Virrigheten blir ju ännu tydligare i att GM 2017 säljer hela Opel till PSA Peugeot Citroen! GM har lämnat Europa!

Man kan ju alltid beskylla GM för SAABotage, men det som stör mig mest när jag läser boken, är nog att man i SAAB-slutet inte samlade ihop alla pågående innovationer i ett ”kunskapsbolag”. Dels hade man kunnat behålla kompetensen i Trollhättan, och dels hade man kunnat bidra till utvecklingen av energismartare fordon. Och Trollhättan hade fortsatt vara en del av ett ”innovativt bilnav/-kluster”.

Boken är omfattande… och visade flera SAABar, som jag aldrig sett tidigare! Och, en del av dem, kommer aldrig att kunna ses, tyvärr. Några hade varit värda ett bättre öde! Boken var mycket läsvärd, både som ett ”skapandedokument” och som berättelse om flera misslyckade äganden.

Tvåtaktsmotorn i SAABen med Erik Carlsson vid ratten  -  välväxt man i en liten bil  -  blev succé i rallyvärlden i början på 60-talet. Efter hans bortgång 2015 hedrades han med en ”otyst” minut (OBS!!! Se upp med ljudnivån!!!)::

Nästa ”musikinslag” blir också lite dunka-dunka…  ett nästan 15 min långt reportage om Monte Carlo rallyt 1963 med Erik Carlsson som kommentator. Del av rallyt startade i vänstertrafikens Sverige, men från Helsingör var det högersidan som gällde! Intressant sätt att göra reportaget, där man inkluderat hurtfrisk musik á la ”Tekniskt Magasin”-signaturen…

Go’ Ärtsoppeda’!!!

Boktiteln ”Honeckers kanderade äpple” fick mig att stanna till! ”Frontningen” på biblioteket hade gjort nytta och jag lånade boken skriven av Claudia Rusch (2003).

Rusch föddes 1971 i Stralsund, växte upp på Rügen och i Brandenburg innan hon och hennes familj 1982 flyttade till Östberlin. Hennes föräldrar var kritiska till DDR-regimen och var ständigt bevakade och kontrollerade av Stasi och dess ”medhjälpare”.

Detta är tonåringens berättelse om att leva i den kommunistiska diktaturen! En mycket intressant läsning om de vardagliga vedermödorna, men också med de egenskapade friheter, som kunde tas. Presterade du bra i skolan och gick med i ”Freie Deutsche Jugend”, så fanns det belöningar att erhålla…

Helt plötsligt kunde man bli uttagen till att följa med på studiebesök i utlandet! Och få nya kontakter… och förhoppningsvis genomskåda hemlandet och, inte minst, dess styressätt… samtidigt som man ändå var under kontroll…

Detta blev en överraskande god läsupplevelse! Jag tyckte om att läsa om Östtyskland strax före, under och efter ”Die Wende”, dvs förvandlingen till det förenade Tyskland. Just att boken är skriven av en ung icke-politiker/-historiker, som ”var med”, tilltalade mig. Klart läsvärd bok!!!

Ralph Siegel skrev, som vanligt, musiken och Berndt Meinunger till ESC-vinnaren 1982 och Nicole (Seibert) sjöng. Undrar om bokens författare Claudia Rusch fick/kunde se tävlingen? En vacker sång är det. Tycker den går att lyssna på även nu många år efter, bara jag slipper Nicoles engelska version!

Go’ Donnerstag!!!

17 år gammal, 1993, fick Mikael Lindnord efter en träning veta, att han inte längre platsade i hockeylaget! Fick uppmaningen att packa ihop sakerna. Rena knäcken för en tävlingsinriktad Örnsköldsviksgrabb! Senare ledde det dock till en bok om hunden ”Arthur” (2016).

Med en pappa i FN-tjänst blev det flera vistelser utomlands. Mikael fick gå i pakistansk (!) skola i Damaskus med hård disciplin och undervisning på engelska. Det gick inte jättebra… och så blev det flytt till Kairo och ett halvår där, innan det blev Ö-vik igen. Och möte med Helena…

Tävlingsinstinkten satt kvar, men tog sig nya uttryck. Träningsnerven ledde honom in i multisporten, som enl Wikipedia är en ”upplevelseinriktad konditionsidrott”, som oftast innehåller orientering, mountainbike, paddling och sker över långa sträckor. ”Team Peak Performance”-laget bildades med Mikael som en av medlemmarna.

Första större tävling i Sverige var i Åre 1997, men laget tävlade redan 1995 i Argentina. Det blev flera framgångar för laget i olika tävlingar, även pallplatser! Och så i november 2014 var det dags för en tävling i Ecuador med start sydost om Quito och målgång i Mompiche, vid Stilla havskusten.

Boken ger en bra beskrivning av dramatiken i tävlingen. Och så dyker en gatuhund upp när de passerar en by en bit in i tävlingen. En hund som inte vill ”släppa kontakten” med laget, speciellt inte med Mikael!

Detta är en dramatisk berättelse, med mycket smärta… och hjärta! Som det kan bli när några envisa, energiska människor  -  och en hund  -  bestämmer sig för, att inte bara klara av en tävling, utan även ”efterspelet”! Klart läsvärd!

Hösten 1963 fick Rufus Thomas sin största hit med sin ”Walking the dog”, 13 år efter skivdebuten. Han hade nyss gått över till Stax Records, som var stora på soulmusiken. Låten kom strax att spelas in av flera andra artister. Rolling Stones hade låten med på sitt debutalbum, 1964. Så här lät playbacken i australisk TV…

Go’ Ärtsoppeda’!!!

Haj å Goodbaj!

Bertil Perrolf är väl inte på allas läppar i dessa dagar, men nu har jag läst hans bok från 1993: ”Sidor till kaffet”, titeln är en travesti på hans radioprogram ”Skivor till kaffet”.

Bokens undertitel är ”Minnen från femtiofem radioår” och det handlar boken om. Perrolf var en mästare i att ordrikt väl beskriva saker och ting inkl det klassiska ”vädret-genom-mitt-fönster”. Och boken följer samma linje!

Perrolf var också en mästare på att få Evert Taube medverka i diverse radioprogram, dock inte alltid på just det sätt som Perrolf tänkt sig… men program blev det! Georg Rydeberg, Anders de Wahl m fl av de ”svenska elefanterna” lyckades Perrolf också få fram till radiomikrofonen, men han gav sig också ut till skogar och öar och intervjuade lokala personligheter.

Jag saknar dock i boken hans målande beskrivning av snöbergen mellan Tomelilla och Lunnarp när han tisdagen den 20 februari 1979 sände ”Skivor till kaffet” från Skånemejerier i Lunnarp! Det var dagarna efter det våldsamma snöovädret den 13 – 18 februari, då jag f ö inte lyckades ta mig hem från jobbet, utan fick sova över ett par nätter hos en kollega i byn.

Programmet ”Skivor till kaffet” startades 1957 och var ett entimmesprogram, som sändes varje tisdag från en ny arbetsplats i Sverige. Vid julen 1993 sändes det sista programmet, då var man nära den 1500:e sändningen! ”Mikrofonen är min pensel”, var Perrolfs egen förklaring till sitt beskrivande språk.

Kul att läsa om de gamla personligheterna, tycker jag. Ett härligt och väl balanserat språk gör hans upplevelser ”till mina”! Bra loppisköp!

På tal om trotjänare, så verkar det vara årsmöte på gång i Music Heaven…  Många tycks vara på väg…  Först Jerka…  och nu Lill-Babs…  tur vi har deras skivor! Och YouTube… Där jag hittade Eldkvarns ”Huvudet högt” i en inspelning med Lill-Babs. Plura Jonsson hade skrivit låten 1999 med sin mor, som gått bort något år tidigare, i åtanke. Så här lät Lill-Babs i ”Så mycket bättre” 2010 med ”Huvudet högt”:

Både Lill-Babs och Jerry Williams var ju hårt arbetande scenartister. Svettigt skuttande runt och med hjärta och känsla i agerandet. Alltid ge allt och aldrig ge upp, men nu…  Ber att få tacka för vad jag fått höra & se och ser/hör Jerry i ”I’m going home” tillsammans med bra driv och ett bra band från ”Allsång på Skansen” 2012:

Tänkvärd tisda’!!!

Haj å Goodbaj!

Fotboll är inte bara en dans på rosor… Mats Magnusson har tagit hjälp av Marcus Birro för att förklara detta i boken om ”Masse” med underrubriken ”Helvetet tur & retur” (2017).

Mats ”Masse” Magnusson, Helsingborgspågen, föddes 1963 och kom att nå enastående framgångar i fotbollsvärlden. Första klubb var Högaborgs BK, jfr Henrik Larsson, men 1981 var det Malmö FF. Dit återvände han efter 2 år i schweiziska Servette 1985, men från 1987 blev det Benfica!

Det blev 5 glänsande år i Portugal  -  2 gånger ligamästare och tvåa övriga säsonger och 1990 dessutom portugisisk skyttekung! Men de båda Europacup-finalerna blev båda uddamålsförluster…

Den store agenten Börje Lantz skötte om Massa och hans klubbyten. Lantz bodde dessutom i sin Villa Tomelilla i Estoril, nära Lissabon, och det var en god och nära kontakt. F ö var hans tränare de sista 3 åren i Benfica en viss Sven-Göran Eriksson.

Massa gjorde 30 landskamper och 1 VM   -   det berömda VM’et i Italien… 1-2,1-2,1-2, du vet…

Efter Benfica avslutades spelarkarriären i Helsingborgs IF 1993. Och vad skulle ske sedan? Ja, det fanns liksom ingen riktigt genomtänkt fortsättning. Livet i rampljuset skulle ersättas av… ja, vad då?

Utan att gå in på detaljerna, så när det var som värst, så var han alkoholiserad och uteliggare! Betalar man ingen hyra, så åker man förr eller senare ut… Knutpunkten, Högaborgs klubbhus, liksom Eskilminnes, kunde ibland ge lite värme, men…

Eländes, elände, men det kom till sist några räddare i nöden! Och sent omsider var Massa mottaglig för räddningen  -  mer om det i boken.

Massa är nu nykter alkoholist, omgift och nybliven pappa och skuldsaneringen är tänkt att vara klar i februari 2018, dvs NU! Hoppas det lyckades. Det blev en tänkvärd bok med mycket kärlek till fotbollen, inte minst i Portugal, där man inte glömmer sina gamla stjärnor!

Det är också en bok med tacksamhet  -  för både fotboll och goda vänners hjälp tillbaka till livet. Läsvärt!

Apropå fotboll, så sammanfaller påsken med starten på Allsvenskan och Superettan och i sommar har vi VM, som ju köptes, f’låt, röstades till Ryssland!

Georg ”Åby” Ericson gjorde en skiva med ”nätmusik”, men den avstår jag gärna ifrån och väljer Pugh Rogefeldt! ”Bolla och rulla” hette hans femte album, som kom 1974, men det var också en låt. Här hör vi den i en lite mjukare och dovare version, där den 12-strängade gitarren inte har den sedvanliga dominerande rollen:

Go’ Låååångfreda’!!!

Haj å Goodbaj!

Österleningen Klas Östergren tvingade mig att leta på nätet i och med titeln på hans nya bok: ”I en skog av sumak” (2017). Jag får uppfattningen att den sumak, som växer i Sverige, kan bli upp till 10 m hög, betraktas som buske och är en färgglad väst på höst/vinter.

Året är 1970, Beatles är på väg att upplösas, hippierörelsen har nått Sverige och Palme berättar för USA om Vietnamkriget… Dan och hans syster Hellen flyttar till Sverige. I skolan kommer bokens ”jag”, Kenneth, att få Dan till klasskamrat och sedermera blir de vänner.

Kenneth bor tillsammans med sin mamma, som är duktig sömmerska och medhjälpare till skräddare Sandin. Han kan inte dölja, att han är lite förtjust i henne…

Ja, detta var de flesta i persongalleriet, men det finns några till, bl a fler klasskamrater och några grannar till Kenneth. Den fina villan, som syskonen bor i, ligger lite skyddat och i kanten av tomten växer sumakskogen… Där Dan har byggt en hydda…

Jag gillade den här boken! En ganska förtätad och välskriven bok med flera intressanta händelser, som får mig att nyfiket vilja läsa vidare!

”Songs from the wood” är ett album med Jethro Tull. Det kom 1977 och är bandets senaste Top 10-framgång… Men flöjtaren m m Ian Anderson och hans bandkamrater kämpar vidare… En ny världsturné startar nu i mars! ”Songs from the wood” är titelsången på albumet och så här lät den live 1977:

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Krogshow, CD-samlingsbox, live-CD-samlingsbox och ännu en bok… Tomas Ledin är aktiv i allra högsta grad! Tillsammans med Anders Nilsson har han skrivit boken ”Inte ett moln så långt ögat kan nå?” (2017).

Titeln har ett frågetecken i slutet… Var inte himlen klarblå? Titeln är dessutom en Ledin-sång och boken är just en blandning av Berättelsen om Tomas Ledin och texten till melodier, som betytt mycket för honom. Vi får också veta lite om låtarnas tillblivelse  -  ett trevligt initiativ.

Ledin, född 1952 i Östersund, brukar berätta om, att hans farfar deltog i den beskjutna demonstrationen i Ådalen 1931, och det finns med här också. Tomas familj flyttade i början på 60-talet till Sandviken, men då hade han redan ”drabbats” av musiken. Beatles-febern lockade honom att bilda band och, så smått, börja plita ihop egna sånger.

I Sandviken och trakterna däromkring var många kända musiker på Sverige-besök och Ledin kom att träffa t ex Jimi Hendrix, som spelade i bl a Högbo! Ledin höll i högtalarstapeln på scenen, då den höll på att ramla över Hendrix! Ett viktigt inhopp i musikhistorien!

Men Ledin kom att komma längre än så i musikbranschen! Det blev utbytesstudentande i USA, det blev spelningar, det blev skivor och det blev Polar Records! Möte med Björn och Benny, för att inte tala om Stikkan… och hans dotter, Marie! Marie och Tomas gifte sig 1983…

Resten av boken för du läsa själv! Det är den värd!

Boken är en bra berättelse om Tomas Ledin och hans fram- och motgångar. De senare var en belastning, som det tog ett tag att befria sig från, men på något vis rullade Ledins liv vidare… i en positivare värld!

Kul även att läsa om det engagemang han visat för bl a Sydafrikas demokratisering, som gjorde att han och Mikael Wiehe fick träffa Nelson Mandela vid flera tillfällen! Och blev speciellt inbjudna till utdelningen av Nobels Fredspris till Mandela! Som sagt, boken var klart läsvärd!

Nyss fyllda 66 kör Ledin på i full fart! Och säkert finns det några moln på hans himmel, precis som för oss andra, men han tycks ju kunna ”segla vidare” i alla fall. Och visst har jag mina minnen med hans musik. Även jag har gjort ”bilband” inför semesterturer med familjen i bilen. Och jag är inte oberörd när jag hör ”Genom ett regnigt Europa” och tänker på turerna på Autobahn… i regnet… Ledins liveversion hittade jag på Youtube, men dock inga rörliga bilder:

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

”Operation cobra” med undertiteln ”En fantastisk idé” är en bok som överraskar! Dan Hansén, forskare, och Jens Nordqvist, journalist, kom med denna verklighetsbaserade bok 2006.

Boken är alldeles för skrämmande för att återberättas, så jag håller mig till…  ”detta hade jag ingen aaaning om”!

En alldeles otrolig idé dyker upp i skallen på en person, som dessutom förmår att driva sin idé vidare med hot osv. I verkligheten! I 80-talets Sverige! Detta är Sveriges genom tiderna största utpressningsfall!

Skulle detta kunna hända igen? I dagens Sverige? Inte omöjligt…  Boken väcker onekligen rädslor och är svår att släppa!

Dagens överskrift är förvisso en albumtitel med David Bowie, men jag satsar ändå på en mjuk fin låt från 1980 med skotten Gerry Rafferty: ”The royal mile”. Låten fanns med på Raffertys fjärde album, ”Snakes and ladders”.

Lite av samma stämning, takt och ton hittar jag i ”We don’t talk anymore”, skriven av Alan Tarney från Tarney/Spencer Band. Gitarristen i Shadows, Bruce Welch, producerade och Cliff Richard sjöng och fick sin första Englandsetta sedan ”Congratulations” (1968). Cliff ”live” i ”We don’t talk anymore” (1979):

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Fredrik Backmans fjärde roman efter debuten ”En man som heter Ove” kom 2016 med titeln ”Björnstad”. ”Björnstad är en fiktiv plats”, läser jag, men påminner mycket om händelser i nov-dec 2017 i en annan sport i en skånsk stad… Men det kan vi ta en annan gång.

Enkelt uttryckt handlar boken om en plats, som står och faller med ortens ishockeylag! Framgångar och motgångar… ideellt arbete och avlönat arbete… ideellt stöd och sponsorer… stora och små sponsorer…

Och när det gäller större sponsorer, ska de då per automatik ha inflytande, större eller mindre, på laguttagningar etc? Förutsättningen för spel i A-laget är, att ha en storsponsor och/eller förälder i lagutskottet/styrelsen…?

Backman ställer i boken också frågan, om stjärnan i laget ska ha rätt att ta sig större friheter än den lite anonyma arbetsmyran, som kanske skapar förutsättningarna för att stjärnan ska kunna lysa…?

Och ska den där stjärnan i laget få ta sig stora friheter även utanför ishockeyrinken? Och, ja jag kan ställa många frågor!

Jag hade bekymmer att komma in i boken, med sitt lite flerscenaktiga upplägg, men en fjärdedel in i boken lossande det till sist. Och så var jag fast…

Kan verkligen rekommendera boken, men det kan krävas lite tålamod. Och, som sagt, jag fastnade! Och önskade mig och fick uppföljaren i julklapp!

Björnstad i all ära, men Björn är inte så tokigt heller! Som i en 50 år gammal inspelning med Slam Creepers av Beatles-dängan ”I should have known better”:

Sven Tumba blev 1963 för åttonde gången vinnare i ishockey-SM med Djurgården, fick silver i hockey-VM och sjöng in ”Ishockey-Polka” på skiva! Ett framgångsrikt år, eller hur?

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

På bokens baksida läser jag: ”Det är nyårsafton och på taket till ett höghus i London möts fyra personer som inte känner varandra. De är dock där av samma anledning: just denna kväll har de tänkt begå självmord.” Dessa rader lockade mig att loppisköpa Nick Hornbys bok från 2005.

Dessa fyra ”hoppsugna” personer är bokens ”berättare” och får på några sidor i taget förklara vad de tycker om de andra tre och sig själva. Det gör att boken blir lite av ett reportage med snabba aktuella intervjuer av denna kvartett. Ett lite annorlunda författargrepp, kan jag tycka.

Efter hand som boken ”rinner på”, så kommer läsaren längre och längre in i de fyras liv och leverne. Och ens sympatier och förståelse för dem varierar, men jag är inte oberörd av det jag läser.

En lite udda bok, med start i ett inte alldeles vanligt ämne, men jag ”drogs med”. Hopplös?  -  Hm… Loppis?  -  Ja! Fynd?  -  ja, lite i varje fall!

”What are you doing New Yea’rs Eve?” är väl en passande låt? Den skrevs 1947 av Frank Loesser, som bl a gjorde musikalen ”Guys and dolls”. Här hör vi nyårslåten med ”First Lady of Jazz”, Ella Fitzgerald, som sjöng in den 1960 till sin julskiva, ”Ella wishes you a swinging Christmas”:

Och efter ”New Year’s Eve” kommer så ”New Year’s Day”… en gammal dänga från 1983 med U2. Det är tredje spåret på deras tredje album, ”War” och blev bandets genombrott och handlar om polska fackföreningen Solidaritets kamp för frihet. Musikvideon till ”New Year’s Day” spelades f ö in i Sälen, Dalarna, men här är det livebilder:

Go’ freda’!!!

Haj å Gott Nytt År!!!

Sprillans ny bok om ”Jimi Hendrix * Spelningar och inspelningar” av Jan Hallberg. Kan jag äntligen få veta lite mer om Jimis spelningar i Sverige, som t ex i Högbo och Lund…

Detta är en sanslöst detaljerad bok! Hur har författaren lyckats reda ut allt detta? Boken ger en heltäckande belysning över Jimis spelande, både på scen och i studio. Och vad som kommit ut på skiva… inkl skivnummer! Oavsett om det är officiella utgåvor eller bootleg. Dessutom med detaljerade upplysningar om vad som är lyssningsvärt och vad som är sk-t! Inklusive varningar för ljuddipp, publikskrik och högljudda kommentarer, som kan sabba hörseln för skivlyssnaren! Makalöst!!!

Jag visste att Jimi var flitig i studion, men att det blev så här mycket… och med så många olika musiker… det hade jag ingen aaaning om! Allt blev inte färdigt och allt är säkert inte lyssningsvärt, som även författaren påpekar, men materialet är omfattande. Och utgivarna också… Skivkontrakten var många och det musikaliska arvet har varit (och är) stridbart.

Animals basist, Chas Chandler, tog 1966 Jimi till Europa, där det stora genombrottet kom. Jimi Hendrix Experience turnerade mycket och var i Sverige flera gånger. Jag får dock inte veta något om Jimis spelningar i Lund eller Högbo (där jag f ö har bandets autografer från…). Och inget står det om när Jimi besökte Johnny Bode i dennes lägenhet i Malmö… Fast det blev ju inget spelande där, eftersom Jimi krossade Bodes gitarr…

Efter spelningen på Gröna Lund den 12 september 1967 gav sig Jimi till Klubb Filips, där Hansson & Karlsson spelade och Jimi hoppade in… Även om det verkar ha funnits en bandspelare vart än Jimi rörde sig, så fanns det ingen just där… Svenskarnas låt, Tax Free, föll Jimi så väl i smaken, att han kom att spela den själv senare!

Jimi Hendrix avled, 27 år gammal, i London 1970.

Otroligt detaljerat om musiken och inspelningarna och, i förbifarten, även lite om Jimi som person, men bara lite grann. Å andra sidan finns det ju andra böcker att läsa om personen. Oerhört läsvärd bok, för den som vill veta detaljerna om Jimis studioflit, annorlunda gitarrstämmande etc!!!

Dagens musik startar jag med några livetoner från maj 1967, då Jimi Hendrix Experience spelade på Gröna Lund, Stockholm. Hendrix ville inte avsluta sin konsert vid den tid parkchefen, Ove Hahn, hade bestämt, så elen slogs helt sonika av… Bilderna redigerades långt senare och kom att användas i reklamsyfte av Vattenfall… Då såg/lät det så här om ”Voodoo child”…

Hittade en ganska lågmäld version av ”Hey Joe”, som bandet gjorde i tysk TV, Beat Club, 1967. Och nog är det ”bit”…

Go’ freda’!!!

Haj å Good Juul!!!

Äntligen en bok om och av Mikael Rickfors, som tagit hjälp av Caroline Grimwalker för att skriva ”Inte bara vingar för pengarna” (2017)! En musikalisk resa om en av Sveriges bästa soulröster.

Rickfors föds i Stuvsta, Huddinge, 1948, av unga musikaliska föräldrar, men de är inte gifta… Mamma har, för att citera boken, ”en pågående kärleksaffär med pianot” och pappa har sin kontrabas, men kärleken till varandra och musiken övervinner det mesta.

Redan 12 år gammal har Rickfors sitt första band, Mickes Skiffelgroup, och ger sina första konserter för föräldrar och grannar. På radion lyssnar han till Olle Helanders ”I blueskvarter” och skiffelintresset svalnar.

Sexton år gammal flyttar Rickfors hemifrån och har gjort sitt gymnasieval: teknisk linje! Siktar på att bli finmekaniker, men läsintresset är inte så översvallande, så efter ett år hoppar han av. Siktar på konstskola, men utbildar sig till typograf och grafiker och tar examen!

Men bluesslingorna har nästlat sig in i skallen… Han börjar spela bas i Catnicks, ett coverband. De får en veckolång spelning på Högfjällshotellet i Sälen! Det lät ju fint, men… Svinkallt boende högst upp under takåsarna…

År 1968 hör jag för första gången talas om Rickfors. Med ett nytt band, bildat 1967, hör jag Bamboo och deras singel ”Everybody’s gone home” och strax därefter deras uppföljare, Phil Spector’s  ”To know you is to love you”. Baksidan, ”Touch”, var skriven av Rickfors och nu var jag rejält fast! Bamboo kom att vara förband till bl a Hollies på en av deras turnéer i Sverige.

Bamboo lyfte aldrig, men efter några år, när sångaren i Hollies lämnade, så gick frågan till Rickfors! En svensk sångare i The Hollies! Det var stort och Rickfors tackade JA. På första albumet, ”Romany”, dök ”Touch” upp igen!

Jag tror jag nöjer mig där, fortsättningen finns i den synnerligen läsvärda boken! Även om det inte står något om mitt möte med honom… I en av finalerna för ”It takes 2”-tävlingen i Trelleborg var Rickfors pausunderhållning och jag tävlande… Rickfors lyckades bättre än jag…

Mikael Rickfors är en av mina stora svenska favoriter. Han tycks ha egenheten att byta inriktning när det börjar rulla på, oavsett om det handlar om Bamboo, Hollies, Grymlings… Men återkommer med ny energi! Har jag läst årets julbok, tro?

Första singeln med Bamboo, ”Everybody’s gone home”, (1968) lät så här. I slutet på 60-talet kom det en och annan svenska låt med ett lite mer internationellt och fylligare sound. Även Shanes, Ola & Janglers och Tages hade utvecklats i den riktningen. Här hör vi dock Bamboo till fina 60-talsbilder…

”Magic woman touch” var en av låtarna på det första albumet, ”Romany”, med Hollies och Rickfors. Det kom 1972, var inspelat i Abbey Road Studios och sålde i England sex gånger så många skivor under första veckan som något av deras tidigare album gjort under ett helt år!

Rickfors har skrivit låtar till och sjungit med bl a Percy Sledge   -   låtkatalogen är kanske inte jättestor, men stark. Det finns ”Vingar…”, ”Som stormen river…”, Mitt bästa för dig…” m fl, men de kan vi väl spara till ett senare tillfälle, eller hur?

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Snart är det jul igen… och julklappstack! Efter ett år där flera nära eller musik-/teaterkära lämnat oss, som 1926:orna George Martin, min Mor, Chuck Berry och Jerry Lewis. Men också exempelvis Lennart Nilsson, Mary Tyler Moore, Nicolai Gedda, Peter Sarstedt, Stig Grybe, Svend Asmussen, Sven-Erik Magnusson, Gösta Ekman, Roger Moore, Michael Nyqvist, Glen Campbell, Janne ”Loffe” Carlsson, Hans Alfredson, Tom Petty, Janos Solyom, Fats Domino, Rikard Wolff och Malcolm Young.

Ja, listan är lång och tacksamheten och respekten är stor för vad dessa i olika grad har påverkat och betytt för mig. Minnena, musiken, bilderna och filmerna lever vidare!

Jag vill tacka med Elton John och hans ”Song for Guy” från albumet ”A single man” (1978). Det är Eltons hyllning till Guy Burchett, skivbolagets motorcykelbud, som omkom i en trafikolycka, 17 år gammal. Här framför Elton låten live i Top of the Pops och det är en av få låtar, som han skrivit själv utan hjälp av t ex Bernie Taupin!

Och så passar ju givetvis Benny Andersson och hans “Tröstevisa”! Här framförs den 2005 av Benny Anderssons Orkester vid konserten i Stockholms Stadshus till minne av offren för tsunamikatastrofen 2004.

Önskar Dig en God Advent!!!

Haj å Goodbaj!

En jazzfantast och författare i Hässleholm skriver om en världsberömd trombonist från Hässleholm…  ja, där har vi Bo Carlssons bok ”Åke Persson – Trombonist” (2015)! Ett enastående möte med rötter i norra Skåne!

Åke Persson såg dagens ljus 1932 i Hässleholm, yngst av fem syskon och med byggnadsarbetande pappa och mamma hemmafru. Åke ”lånade” tidigt pappans dragspel och var inte sen med att uppträda med sitt spelande.

I Hässleholm fanns flera regementen, varav T4 hade egen musikkår. Åke drogs till landstormspojkarnas ungdomsorkester U95, där han började spela ventilbasun, en nära släkting till trombonen. Mycket övning med instrumentet gjorde, att Åke blev rekommenderad att söka till militärmusiken i Skövde. Spelprovet gick bra, medan läkarundersökningen visade på en skada på ena örat (efter cykel-/bilolycka), så han kom inte in på utbildningen. Hörselskadan kom f ö att plåga honom senare i livet.

Snart byttes basunen mot trombon och jazzmusikerbanan inleddes. Band startades och ryktet om trombonistens spelpassion och kunnande spred sig. 1948 mötte Åke Harry Arnold, då ledare av Amiralbandet i Malmö, men Åke valde att gå med i det nyss föryngrade Owe Halls Band i Hässleholm.

Det blev spelningar på Nalen och fler, som t ex Ove Lind, fick upp ögonen för den unge skåningen. 19 år gammal gör han sin första skivinspelning, när han med Lars Gullin Octet, där bl a Rolf Ericson och Bengan Wittström ingår, spelar in 4 låtar till en EP.

Framgångarna följer i rask takt för skånepågen. Jag tar inga detaljer utan nöjer mig med att nämna några medmusikanter, som Arne Domnerus, Jan Johansson, Georg Riedel, Bengt Hallberg. Och snart följde internationella framgångar! Och spelningar med Dizzy Gillespie, Count Basie och, inte minst, Quincy Jones! För att inte tala om Malmö Stadsteater den 9 nov 1969, då Åke spelade med Duke Ellingtons orkester. Och jag hade turen att vara där!

I februari 1975 valde Åke, endast 43 år gammal, att själv avsluta sitt liv.

Detta är en oerhört bra bok om en enastående musiker! Om framgångsrik svensk jazz på världsnivå! Boken har en fenomenal diskografi, som bl a även innefattar tyska radioutsändningar! Ett skolexempel på hur en artists liv och musik ska ”bokifieras”! Synnerligen läsvärt!!!

Med Åke Persson hade Sverige en trombonist i yppersta världsklass  -  är numera Nils Landgren på väg dit…? Det är märkligt, Åke spelade inte in så mycket musik i eget namn  -  han spelade i andras band. Inte minst i Clarke Boland Big Band! Hans favoritband/-spelningar om jag tolkar boken rätt. Så här lät bandet, inkl Dizzy Gillespie och Åke Persson, i ”Manteca” i en TV-inspelning med snygg textpresentation av bandmedlemmarna- Snacka om drag!

Jag är väldigt förtjust i “The midnight sun never sets”, som ju Qunicy Jones var med och skrev. Oftast hörs den med Arne Domnerus, men Åke Persson speladeockså  in den! Den lät så här   -   hoppades jag, men den var stoppad på YouTube! Det får bli ”It might as well be spring” i höstrusket i stället!

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

”Learning to fly”, ”Into the great wide open” är ett par av mina Tom Petty favoriter och det känns nästan som, att det bildats en underhållningscharterresegrupp med ”mina hjältar”… Hasse Alfredson, Janne ”Loffe” Carlsson och nu, Tom Petty, på väg till andra engagemang…

Och på samma resa är kanske redan Glen Campbell, Michael Nyqvist, Gregg Allman och Roger Moore   -   som nyligen också ”passed away”.

Frid vare med er.

Tom Petty, som skulle fyllt 67 om knappt 3 veckor, fick lite av en ”nytändning” när samarbetet med Jeff Lynne startade och med sin medverkan i Traveling Wilburys. ”Learning to fly” blev 1991 en framgångsrik låt, skriven av Petty tillsammans med Lynne:

Haj å Goodbaj!

”Kärlekens miljonär” sjöng Ann-Louise Hanson in 1975 och nådde som bäst sistaplatsen med den på Svensktoppen i januari året efter. Nu har det blivit titeln på hennes och maken Bruno Glenmarks bok (2017).

Kristianstadstösen Ann-Louise föddes 4/4-44 och menar att 4 alltid varit något av hennes tursiffra. Hon och hennes bror växte upp med mamma och pappa, men bodde ofta hos mormor och morfar, eftersom det var lite knackigt med familjens ekonomi. Ann-Louise började tidigt sjunga, även offentligt.

Hon träffade Tomelillapågen Bruno, de blev (och är fortfarande) ett par och fick 3 barn. Ja, det är lite grovt tillyxat det lilla paret berättar om sin uppväxt i den här boken. Resten är mer att betrakta som ett CV med vackra bilder…

Det finns en skaplig diskografi i slutet av boken, men jag hittar inget om varför man valde att spela i just dessa cirka 600 sånger. Vem valde sångerna? Vem skrev oftast melodierna och texterna? Ja, jag ser ju att Anders Glenmark skrev lite vid countrysatsningen runt 1980, men i övrigt?

Och varför får jag inte veta något om själva inspelningarna? Vilka musiker deltog? Vem arrangerade och producerade? Ja, jag vet ju att Jan Johansson med trio spelar på ”Jag hade en gång en båt” från 1966, men det är ju Cornelis Vreeswijks skiva! Med Anders Burman på Metronome som producent!

Jag önskar inte redovisning av alla inspelningar, men…  För mig är dock den definitiva droppen bokens uppslag med artister, som hon jobbat med genom åren! Där man inte ens klarar av att stava namnen på sina dåvarande kollegor, som Carli Tornehave, Sonya Hedenbratt, Kiki Dee, Acker Bilk, Sven Melander eller Martin Stenmarck, korrekt… Vilken brist på respekt! Det finns ju hjälpmedel för kontroll… ja, då tar jag fram sågen! Lägg inte tid på den här boken!

Börjar med en 60-talare! Ann-Louise sjunger Stig Olins ”Jag tror på sommaren” och har sällskap av Carl-Gustaf Lindstedt i detta TV-klipp. Låten skrevs i slutet på 1966 inför höstavslutningen på radioprogrammet ”Frukostklubben” och sjöngs där den 21 december av hela familjen Olin. Här Ann-Louise i cafémiljö:

Ann-Louise har medverkat i Melodifestivalen ett antal gånger, både som tävlande och ”pausunderhållning”. Så här lät hon och kamraterna Carson och Malmkvist år 2013 i ”Pensinär”:

Go’ freda’!!!

Eddie Meduzas namn och musik var inte obekant för mig när jag såg boken ”Just like Eddie  -  Errol Norstedt 1948-2002” på biblioteket. Jag lånade boken, som skrivits av Lennart Wrigholm, Göran Brandels och Peder Sveder.

Errol Norstedt, som var Meduzas riktiga namn, hade en besvärlig uppväxt i en instabil familj, där han fick flera syskon  -  alla med olika pappor…  Det blev många flyttar för den ensamma mamman och barnen. Skolarbetet för Errol blev inte någon större framgång med alla skolbytena.

Efter att ha jobbat ihop till en gitarr blev musiken hans liv. Han ”lånade” en bandspelare i skolan, så han kunde spela in det han skrev och spelade.

Han började ge ut egen kassettbandsmusik, som kunde beställas direkt hos honom. ”Klämmiga” melodier med djärva texter, inte sällan med alla ord som inte fick sjungas i radio… Texter med porr, kvinnoförakt etc etc, men de gick att sälja! Det fanns de som var intresserade.

Det hela ledde till skivutgivning både på CBS och hos Bert Karlssons bolag och skivorna sålde. Allt flöt på…  och det var det som blev problemet! Alkoholen tog över mer eller mindre! Utan att gå in på detaljer, så blev det till kaos! Spruckna förhållanden, avbrutna turnéer, avhoppande musiker, ovänskap med skivbolag… För att inte tala om hans totala brist på och intresse för ekonomi, som gjorde, att när han i januari 2002 hittades död i sitt fallfärdiga ruckel i Osadal, Värends Nöbbele, Småland, följde en konkurs! Skatteskulder etc hade samlats till flera hundratusen kr…

Förf har skrivit ”med hjärtat”, men det blir ändå ganska ointressant för mig. Stor text och många bilder/urklipp visar historien, men jag kommer fortsätta att ”sällanlyssna” på Meduzamusiken! Det finns så mycket b-r-a musik att lyssna på!

Så här lät Eddie Meduza och hans band med tre (!) trummisar på Gröna Lund, Stockholm, i sin ”Volvo”, 1993 (?!):

Onekligen musik i högsta tempo! De flesta runda och avlånga ord saknades där…  Norstedt skrev även några låtar, som spelades in av dansband och fanns de med på album som sålde bra, så blev det en god inkomstkälla för honom. Trio me’ Bumba och Tommy Elfs, men även Streaplers spelade in låtar av Norstedt. Jag hittade ”Flickan i huset mittemot” i Saints version från 1974:

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!