Johnny - samlaren...

Hur kunde jag missa detta? Det har ju kommit en uppföljare till ”Delhis vackraste händer”, som jag var så förtjust i! Mikael Bergstrand kom redan 2013 med ”Dimma över Darjeeling”! Och det finns ännu en fortsättning, men den ber jag att få återkomma till.

I ”Dimma över Darjeeling” är Göran Borg tillbaka i Malmö. Han jobbar på en reklambyrå i staden och så har han börjat gå i terapi, efter att hans dotter Linda hade uttryckt, att han borde ta tag i sitt liv…

Och så kommer en signal om att hans vän Yogi i Indien äntligen ska gifta sig. Göran tar sig en tur till Indien igen. Och så är livet för Mr Gora igång igen, med allt som händer. Och det är mycket och inkluderar allt från teodling till Maud Olofsson! Och mer därtill!

I första boken fångades jag av personerna, miljöerna och sättet att berätta. Här blir det lite till av den basen, som gör att jag omedelbart fångas! Nästan sträckläser. För det här gillar jag!

När det gäller indisk musik går mina tankar alltid direkt till Ravi Shankar, den store sitarmästaren. Idag får dock hans brorson, Ananda, stå för musiken och är lite mer elektrifierat, men ändå med sitar och de indiska klangerna. 1970 köpte jag hans första och självbetitlade album, för där fanns hans version av ”Jumping Jack Flash”, Rolling Stones’ hit från 1968! Ananda Shankar:

I boken beskrivs en ganska yster dans och vad passar då bättre än en flamenco? Vad sägs om de här flinka gitarrkliarna Tommy Emmanuel, John Jorgensen och Pedro Javier Gonzàlez som ger sig på ”Sultans of Swing”   -   och nog är det swing alltid, inte minst ca 5 min in i framförandet!

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Inte visste jag, att landet Sverige var så nära att försvinna och förintas! Bertil Holmström berättar i boken ”Mannen som räddade Göteborg” (2012) om Axel Pontus von Rosen och hans insatser att förhindra detta för drygt 200 år sedan.

Sverige var i början på 1800-talet i krig med flera länder och dessutom i underläge… Fienderna hade bestämt sig för att dela Sverige, där norra delen inkl Stockholm skulle tillfalla Ryssland och södra delen till Danmark. Och därmed skulle Sverige vara borta från kartan!

Dock fanns i Göteborg landshövdingen von Rosen, som med list och energi lyckas parera och dupera…  i många fall som en balansgång på slak lina… Vid flera tillfällen var det ytterst nära att räddningsförsöken gått i stöpet, men på något vis redde det upp sig.

Boken är riktigt spännande med alla förvecklingar i en tid med avsaknad av snabba och säkra kommunikationer. Denna brist ställde ofta till det, men ibland var det en fördel att det kunde ta flera dagar innan skrivelser nådde huvudstaden… Men det krävdes egna initiativ på plats av de inblandade. Och det var von Rosen duktig på!

Denna välskrivna och intressanta bok var ett bra och underhållande loppisfynd! Förhoppningsvis finns den på ditt bibliotek!

Och hur får jag nu musik till detta då? Håkan Hellström blir det inte och inte Arne Qvick’s ”Rosen” heller… Men varför inte ett potpurri från en musikal med historisk anknytning till en tid ca 1000 år tidigare? Pippin, son till Karl den store, har fått en musikal om sig, skriven av Stephen Schwartz. Bob Fosse, senare känd för bl a ”Cabaret” och ”Chicago”, regisserade första uppsättningen 1972 på Broadway och bidrog även till librettot. Av en slump kom vi att se ”Pippin” 1977 på Aarhus Teater  -  vill minnas att vi gillade musiken, så här kommer en snutt, men från en senare Broadway-uppsättning:

”Och nu blir det reklam…” Ser att Malmö Opera ska sätta upp ”Pippin” med premiär 27 januari 2018. Första gången i Sverige?

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Av de få superkända tvärflöjtspelare jag känner till, är en svensk! Och nu har Anna Wetterqvist skrivit en bok om honom, Björn J:son Lindh. År 2016 kom boken ”J:son * Ett lätt turbulent porträtt”.

Första gången jag hörde hans frustande, pustande flöjtande var 1972 när hans tredje album ”Cous cous” kommit. Jag köpte albumet och har kvar min minnesbild av dess snurrande på min skivspelare! Mitt exemplar var inte riktigt platt, så pickupen på min enkla Philipsspelare svajade upp-och-ner…  tur jag inte hade anlag för sjösjuka…  Men musiken njöt jag av!

Lindh föddes 1944 i Arvika, där pappan var disponent och ägare till en tapetfabrik. Musik och konst fanns i familjen, så det dröjde bara några år till Lindh skapade sin egen pianomusik. Han började även spela saxofon i Tony Jordans orkester, men lämnade innan bandet bytte namn till Vikingarna… 

Musikintresset ledde till studier i piano och flöjt på Musikhögskolan i Stockholm. Allt detta blandade den energiske Lindh med spel i band som Atlantic Ocean, som övergick i Jasons Fleece med bl a Hawkey Franzén, Georg Wadenius, Red Mitchell, Göran Lagerberg.

Wetterqvist följer noggrant Lindhs olika projekt och grupperingar. Bandnamnen, musikstilarna och kollegorna susar förbi i rasande takt. Filmmusik skapas, bl a Mannen på taket, och andra artisters skivor produceras och spelas på. Lill Lindfors och Cornelis Vreeswijk är bara två, som Lindh jobbar med  -  ofta i samarbete med Anders Burman på  Metronome.

Björn och Benny tog hjälp med flöjtandet på ”One night in Bangkok”! Mike Oldfield fick också Lindh-drillar och arbetet med Janne Schaffer utvecklades och kom att fortsätta genom hela livet. Tillsammans med Staffan Scheja blev det 3 album och åtskilliga konserter, samtidigt som Lindh skapade bildkonst!

Energin hos Lindh syntes outsinlig, dock ändade en hjärntumör hans liv strax före julen 2013. Begravningen i Nora kyrka innehöll bara hans musik med Schaffer som anförare. Lindhs kvarlämnade musikskatt är mycket omfattande, vem minns inte t ex ”Brusa högre lilla å” och ”Härifrån till evigheten”?

Läsvärd bok om en mycket mångsidig svensk musikant!

”Vi äro musikanter” stämmer onekligen på Lindh och några av hans spelkamrater, men det handlar inte enbart om ”ohämmat” spelande. Stämningar och känslor fångas på ett enastående sätt! ”Härifrån till evigheten” fanns med på Lindhs album ”Musik” från 1981. Schaffers gitarrspel är också stämningsfullt.

Från albumet, “Cous cous”, hämtar jag “Good time Charlie’s got the blues” skriven av Danny O’Keefe. Flöjtandet står Lindh för, trummar gör Ola Brunkert, Schaffer spelar gitarr och Palle Danielssons jazziga basspel gungar på!

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

En intensiv fotbollsspelare och VM94-hjälte har ”samlat ihop” sitt liv, så här långt, i boken ”De kallade mig Gud” (2016). Stefan Schwarz delar med sig av sina minnen.

Med förord av Mats Olsson och Jonas Thern, så läggs ribban högt direkt…  Och boken fortsätter i samma stil med tydliga rubriker och korta kapitel  -  det är en intensiv och koncentrerad berättelse om matcher och personer.

Persongalleriet är omfattande, men innehåller merendels bara de som påverkat Schwarz positivt. Och så får vi veta varför han valde spela för svenska landslaget och inte tyska  -  han kunde göra valet, eftersom hans pappa var från Tyskland.

Flera matchepisoder belyses, men frågan är om inte det djupaste intrycket ges i berättelserna om familjen. Först och främst sonens sjukdom, som krävde familjens fulla uppmärksamhet. Men även händelsen från hemmet i Portugal, där de blev kidnappade/rånade under stort tumult. Det kunde slutat hur illa som helst, eftersom förövarna visade sig fullständigt hänsynslösa.

Boken avslutas med några tränar-/kollegorröster och en samling bilder över tid. Jag saknar dock en kort överblick på vilka klubbar Schwarz spelade för och när.

Detta är en underhållande och läsvärd bok om en entusiast, som i alla lägen gick in 100 %, och mer därtill, för sin uppgift, oavsett om det var på eller vid sidan om fotbollsplanen!

Energin lyser runt den här Malmö-pågen och alla har vi väl minnen från hans och lagets insatser sommaren 1994… Så här såg det ut vid hemkomsten från USA den 18 juli 1994 i Rålambshovsparken. Fotbollslandslaget och Glenmark, Eriksson och Strömstedt på scenen sjungandes ”När vi gräver guld i USA”:

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Ibland vill jag bli lite förståndigare, vilket ju inte är så svårt… Så jag när jag såg Ingmar Karlssons bok från 2016, ”Roten till det onda” med underrubriken ”Uppdelningen av Mellanöstern 1916 – 2016” på biblioteket, så ”slog” jag till! Kanske skulle jag kunna förstå varför Israel, Syrien m fl beter sig som de gör.

Nu har jag läst boken! Och kommit fram till, att grunden till oredan i hela området ligger i Storbritanniens och Frankrikes agerande där för över 100 år sedan! Bristen på förståelse för alla folkslagen i Mellanöstern och oförmågan att sätta sig in i deras historia, samt tron, att man i London och/eller Paris kunde sköta/rita landsgränserna på en karta och få det att fungera. Winston Churchill, som innehade olika ministerposter redan på 1910-talet, var en av de ”händiga” med pennan på kartbladet…

Kanske lite brutalt sätt att uttrycka sig, men det är utan tvekan dessa gamla synder, som ligger i grunden till dagens oroligheter. Och allt krigandet genom åren…

Boken beskriver ganska ingående alla märkliga beslut och åtgärder som skapat fler problem än löst dem. Och så kom ju oljan in i bilden, palestinierna ville ha ett eget land, judarna hade blivit lovade ett land, dessutom vägrade på 30-talet de flesta länder i världen, att ta emot flyende judar från t ex Tyskland…  ja, listan är lång på märkligheterna.

I boken hittar jag ett citat från fältmarskalken Earl Wavell, vid palestinska fronten under första världskriget: ”Efter kriget, som skulle göra slut på krigen, tycks de ha varit mycket framgångsrika i Paris med att sluta en fred, som gör slut på freden.” Nästan 100 år har gått… har vi kommit så mycket längre?

Och blev jag så mycket klokare? Tron på människans förmåga att lösa konflikter blev i alla fall inte starkare! NF var hjälplöst, FN är det också  -  varifrån ska fredssignalerna/-lösningarna komma? Jo, jag blev kanske ett uns klokare, men många, många uns oroligare… Men boken var läsvärd!

Mozart’s ”Requiem” skulle kanske passa bra efter den här läsningen, men jag nöjer mig med en gammal singelbaksida med Rolling Stones. Sommaren 1969 kom de med ”Honky tonk women” kopplad med ”You can’t always get what you want”, som ju även kan vara en bra kommentar till att dra några enkla streck på en karta…

Låten är inspelad med bara 3 av Stones-medlemmarna närvarande! Brian Jones hade nyss blivit kickad och hittades f ö drunknad dagen innan singeln släpptes. Jagger/Richards/Wyman tog hjälp av bl a Jimmy Miller (trummor och producent), Al Kooper (piano/orgel), Doris Troy och Madeline Bell samt London Bach Choir (kör). Här lyssnar du till den längre albumversionen av ”You can’t always get what you want”, som är lite av Stones motsvarighet till ”Hey Jude”, Beatles-hiten från 1968:

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Min hustru har läst den, så ock min mor… Så jag kände trycket… Och nu har även jag läst tyske filosofen Wilhelm Schmids bok ”Konsten att bli gammal”!

Dock kvarstår min gamla fråga: Vilket är svårast   -   att bli gammal eller att vara gammal? För det fick jag inte svar på, men jag fick en tankeväckande stund med den här lilla boken. Visst finns det en del ”filosofiska floskler” här, men det finns absolut saker och ting att fundera över också…

Boken är indelad i 10 kapitel, som visar på livets olika faser (OBS! Inte fasor!), enligt Schmid. Det sista kapitlets titel är ”Några tankar om ett möjligt liv efter döden”… Och då är ju allt infångat…

Intressanta saker att fundera över är hans resonemang i ”konsten att bli äldre” och att leva med, i stället för emot, denna process. Schmid återkommer i boken ofta till, att det är viktigt att försöka uppnå och leva med ett jämnmod. Det är som ett genomgående tema att ta till sig.

Schmid är också inne på att livet består av fjärdedelar, där den första åtgår till att lära sig en massa saker, som man drar nytta av i de följande.

Längre än så orkar jag inte berätta… jag tröttas ju… och blir äldre… och senare kommer författaren in på det här med vanor… vill minnas, att han skrev något om ovanor också…

Jo, det är värt att lägga lite tid på den här boken! Tänkvärda tankar dyker upp och jag måste ju erkänna, att igenkännandet inte går att dölja… alla gånger… Åldrandet är kanske en konst, eller vad tycker du?

“I hope I die before I get old” sjöng en 21-årig Roger Daltrey i Who i en av bandets stora hits, ”My generation”, 1965. Bandet är fortfarande aktivt. Men bara 2 av de 4 ursprungsmedlemmarna är i livet och får uppleva åldrandet… Och på tal om åldrande… så tycker jag vi lyssnar på Alphaville och deras storsäljare ”Forever young” (1984) från debutalbumet med samma titel:

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Bert Karlsson har tagit hjälp av journalisten Johan Rylander för att skapa boken ”Bert Karlsson – så blir du miljonär” (2016). Inget märkligt i det, men jag noterar, att den är utgiven på ”Sportförlaget”… 

Redan där får jag tanken, att Karlsson ser livet som en enda lång tävling, visserligen i lite olika grenar… Allt anpassat efter vad som råkar dyka upp. Och när jag läser boken, så framträder hans tävlingsinstinkt allt tydligare efter hand.

Som knappt tonårig engagerar han sig i en hockeyklubb, men lämnar snart isen för att köpa och sälja hockeytillbehör! Allt från tejp till klubbor etc. Att organisera och förhandla blir en drivkraft redan där och då. Och så fortsätter det, inte minst när det kommer till musiken.

Karlsson har en förmåga att se möjligheter där kanske andra bara ser bekymmer. Han omger sig med rätt personer och lyckas nå framgång med dansmusik och schlager. Listplaceringar och melodifestivalsegrar ger tävlingskickar. Och pengar…  Till att ta fler steg, men jag avstår vidare berättande…

I slutet av boken finns hans ocensurerade manuskript till sitt framträdande i P1’s radioprogram ”Sommar” i juli 2016. Där förklarar han bl a att ”Svenskar är nämligen världens näst lataste folk. Inte alla förstås, men många arbetslösa. De kreativa svenskarna åker som bekant till Norge och ersätter VÄRLDENS lataste folk, norrmännen.” Som vanligt fylld av åsikter!

Detta är onekligen en underhållande bok, men det gäller att se upp för helgonglorian… Idéernas man, javisst, men det kräver absolut, att det finns ork och energi hos omgivningen i att hantera det hela! Och vid hans sida står frun sedan 1967, Britt-Marie och deras barn. Frågan är vem som ska ha ”uthållighetspriset”…

I dessa ”Mello-tider”, så kan jag inte bortse från Karlsson och hans artisters framgångar i tävlingen. Vinster i den svenska uttagningen har även lett till internationella segrar för både Herreys och Charlotte Nilsson. ”Hans” Carola vann också det hela, men just då tillhörde hon inte ”Kalrssons stall”. Så här såg det ut, i ”sann Mello-anda” med krystad presentation och allt, när Charlotte tävlade i finalen 1999 med ”Take me to your heaven”:

Karlssons överlägset största försäljningsframgång var Vikingarna, som sålde flera gånger fler skivor än t ex Carola! De hade runt sekelskiftet också stora framgångar i Tyskland under namnet ”Vikinger”! Christer Sjögrens tyska uttal och frasering imponerar, i varje fall  på mig. Eller vad tycker du? Hör här på ”Tanz mit mir” (2001):

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Kari Rosvall hade något att berätta och tog hjälp av Naomi Linehan för att få ner det på pränt. Resultatet blev boken ”Barnet från ingenstans” (2016)!

Kari föddes 1944 i Norge under den tyska ockupationen, men växte upp i Malexander, Östergötland, hos sina adoptivföräldrar. Dit kom hon i 3-årsåldern, men fick aldrig veta så mycket om sin bakgrund.

Det blev tidigt ett bekymmer för henne, som t ex i skolan eller vid jobbintervjuer, att hon inte kunde svara på var hon var född. Samtidigt som hennes adoptivföräldrar inte berättade så mycket, så var hon själv inte tillräckligt frågvis för att försöka utröna historien om sig själv.

Kari flyttade, gifte sig och blev mamma. Äktenskapet höll dock inte. Hon lyckades leta rätt på och träffa sin biologiska mamma, men utan att få någon närmare kontakt. Mamman ville inte berätta. Sjukdom och elände följde. Livet gick i vågor och jag avstår från fler detaljer, mer än att hon var en av ca 12.000 s k tyskerunger, på samma sätt som bl a Anni-Frid Lyngstad, Herbjørg Wassmo och Marit Paulsen.

Hela sanningen fick Kari inte förrän hon var fyllda 64! Och den sanningen orkade hon leta fram och ta emot mycket tack vare ett gott stöd från sin nye make och deras vänner i Dublin, där paret nu bor. 

Tänk så mycket jag inte visste om händelserna i Norge under andra världskriget! Skrämmande så elakt människor kunde bete sig under kriget! Och kollar jag nyheterna i dessa dagar, så noterar jag att mänskligheten intet lärt sig! Tyvärr!

Jo, boken var både lärorik och läsvärd, tyckte jag!

Eftersom jag gillar danska Savage Rose, framför allt de tidiga åren, så kunde jag erinra mig klangen i deras ”A girl I knew” när jag läste boken…  Ja, jag kan nog inte förklara det bättre än så, det var bara en känsla. Låten är från bandets debutalbum, ”Savage Rose”, utgivet 1968. Bandets sångerska, Annisette, driver faktiskt bandet fortfarande  -  hennes röst är onekligen speciell.

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

”Bug out” (2016) är Göteborgaren Oskar Hallberts tredje bok   -   en spännande och lite annorlunda berättelse, där bokens ”Jag” förbereder sig inför världens kollaps.

Det filmskapande ”Jaget” hamnar i ett produktionskaos, samtidigt som han börjar inse att världens överkonsumtion, missbruket av naturen och dess resurser samt människans allmänna girighet är på väg att leda till kaos och kollaps. Men ”Jag” har börjat skapa sig en egen tillflyktsort…

Så när han tröttnar på filmandet, där han försökt undvika filmbolagets snäva styrning, så tar han hårddisken med den oklippta filmen med sig till sin nyköpta stuga i fjällen. Där ska han bli ”överlevare”! Odla det mesta av sin mat, ordna en egen energiförsörjning och fiska och jaga. Leva med och vårda naturen.

Och så kommer en dag en ung kille cyklande…  Ja, resten överlåter jag till dig att läsa i boken…  och det är spännande läsning med dramatik…

Som sagt, detta är en bok lite utanför det jag läst tidigare. Den är i ett rappt tempo som drivs med stundtals väldigt långa meningar, där sid 142-3 är praktexemplet! Men jag faller för innehållet och strukturen på berättelsen och trivdes väldigt bra i dess sällskap. Rekommenderas!

Dagens överskrift är en låt av Duke Ellingtons son Mercer. Här ser vi den i en inspelning från 1962 med Ellingtons orkester, med i stort sett samma sättning, som när jag såg dem på Malmö Stadsteater den 26 januari 1967, dvs för precis 50 år sedan!!! En enastående upplevelse! Tack, Lennart, för att jag fick följa med!

Saxsolot framförs här av Paul Gonsalves  -  mannen med det sagolika solot i ”Diminuendo and Crescendo in Blue” på Jazzfestivalen i Newport 1956, men den spelningen tar jag en annan dag…

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

I sommar är det 10 år sedan friherre Ramel lämnade scenen för gott. Och så har jag nu läst hans bok ”Som om inget hade hänt” med underrubriken ”Povel Ramels livstycken * del 2” (1999). Som antyds, så finns det också en del 1, ”Följ mej bakåt vägen”, och den kom 1992.

Den här bokens ”livstycken” startar i slutet av 40-talet med Povels genombrott, men jag tänker inte rada upp föreställningar, filmer, melodier etc. Jag nöjer mig med att konstatera, att skapandeenergin tycktes omöjlig att bromsa, även om den sedermera blev lite mer ”svårstartad”.

Povel skrev oerhört mycket till sina revyer och musikaler, men hade ofta medhjälpare, bl a Beppe Wolgers. När jag i slutet av boken läser förteckningen över gjorda föreställningar, så ser jag snabbt att nästan hela Sveriges nöjesskådespelarelit har funnits med på scenen vid olika tillfällen. Jag hittar givetvis Hasse & Tage och Martin Ljung, men även Stig Järrel, Sif Ruud, Georg Rydeberg, Barbro Hörberg, Holger Löwenadler, Britt-Marie Eklund (!), Birgitta Andersson, Karl Gerhard, Wenche Myhre, Max von Sydow   -   bara för att nämna några.

För mig är Povel en av de verkliga höjdarna när det gäller att vrida & vända, töja & böja på ord och meningar. Detta lyser igenom även i denna bok. Det var verkligen ett nöje att läsa av och om honom, inte minst hans möten med Sten Broman.

Denna bok är väl värd ett besök på ditt bibliotek eller närmsta loppis! Läs och bli road!!!

Vad tar jag då med mej med Povel ifrån Youtube? Jo, i Hylands Hörna 1963 hade Povel ett medley med sej… Vassegoa:

Pianolirandet står inte ordfinurligheten långt efter, eller hur?

Och med tanke på hur ”inspirerande” världspolitiken är just nu, så klämmer jag till med ”Livet är ett helvete”  -  Sven Olssons Trio med P Ramel vid pianot från ca 1971:

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Tack SvT, mina bilder i huvudet blev ju än tydligare på skärmen! Den bok jag skrev om för 1½ år sedan blev kanonbra på TV! Så här skrev jag då:

Vilket loppisfynd! Mikael Bergstrand kom 2011 med boken ”Delhis vackraste händer” och jag har nu njutit av den! Författaren, född i Malmö, bodde i Indien 2007-11, och återvänder fortfarande periodvis som reseledare.

Bokens Göran Borg bor i Malmö, men hamnar i Indien, efter att en gammal kompis och dessutom reseledare lockat honom dit. Mötet med världens största demokrati får honom att nästan glömma ex-frun och se och uppleva nya saker, trots sin lite avoga inställning till förändringar.

Det händer mycket i denna härliga bok, men jag överlåter till dig att ta reda på mer! Jag föll pladask för denna bok och rekommenderar den å det varmaste! Välkommen in i Göran Borgs värld!!!

Beatles var tidiga med att få in indiska influenser i sin musik. Indiens musikguru och Polar Music pristagaren, Ravi Shankar, lärde George Harrison spela sitar och det var en läraktig elev! Till föreställningen ”Love” av Cirque Du Soleil mixade och ”blandade om” George Martin och hans son Giles Beatles musik, bl a förenades ”Within you without you” och ”Tomorrow never knows” och så här såg det ut på scenen 2006:

”The inner light”, var baksidan på Beatles singel ”Lady Madonna” 1968, skrevs av George Harrison och spelades in i Bombay/Mumbai. Vid hyllningskonserten till Harrison 2002, ett år efter hans bortgång, sjöngs låten av Jeff Lynne tillsammans med bl a Anoushka Shankar, dotter till Ravi! Jag är oerhört förtjust i klangerna och stämningen i denna låt!

Go’ lörda’!!!

Haj å Goodbaj!

Jag mer eller mindre sträckläste boken ”Schlagerkungens krig”  -  en musikhistoria av Klas Gustafson (2016). Det är hans senaste i en lång rad böcker om svenska underhållare.

”Schlagerkungen” i boken är Stig ”Stikkan” Andersson, född och uppvuxen i Hova, Västergötland. Han visar tidigt en händighet i att ”göra affärer” och jobba för att tjäna pengar. Kiosken på idrottsplatsen togs om hand på bästa sätt och överskottet kunde användas för inköp av en gitarr.

Snart blev det spelningar här och där. Textförfattande och komponerande blev nästa steg. Första melodin, ”Tivedshambo” publicerade han 20 år gammal, 1951. Ulf Peder Olrog uppmuntrade honom att fortsätta.

Gustafson berättar vidare om när Stig blir ”Stikkan”, om komponerandet, om framgångar i schlagervärlden, listplaceringar osv, men tyvärr går boken snart över i journalist Gustafsons antipati mot den musik Stikkan tjänar sina pengar på. Boken går in på författarens krig mot schlagern och hans förtjusning i 70-talets ”icke kommersiella” musik. Det hjälper inte att Wiehe m fl också vill få in pengar på musiken  -  även han och hans kollegor har en hyra att betala…

Och Stikkan är det stora hatobjektet i detta lokalt svenska musikkrig och han porträtteras nästan på samma envist negativa sätt som en annan ”försäljare i musik”, Bert Karlsson. Visst hittar jag ett och annat, som är kul att veta. Namn som dyker upp där jag minst anar. Folk som ”byter sida” flera gånger  -  pengar till hyran ska man, som sagt, inte förringa…

Boken börjar och slutar med Stikkan, men i ett stort mittparti är han bara inte med! I stället får jag en stor genomgång av ”den alternativa musiken” och dess värld, med skivbolag som MNW och Silence och band som Risken Finns, Samla Mammas Manna, Hoola Bandoola etc. I och för sig intressant och har säkert krävt mycket jobb att få fram alla uppgifterna, men jag vill veta mer om Stikkan!

Hans bolag Polar, med alla dotterbolag, hade behövt ett annat ledarskap under glansdagarna och till slut såldes det med musik, förlag etc för runt 190 milj kr  -  ett belopp som köparen lätt fick in med samlingen ”ABBA – Gold”…  men det är ju en annan historia… 

Boktiteln bör bytas till ”Kriget mot schlagerkungen”  -  och beskriva innehållet bättre och bli mer läsvärt på kuppen!

Lasse Holmqvist lyckades få Stikkan med i ”Här är ditt liv” i SvT 1986. Där blev samtidigt ABBA’s sista liveframträdande någonsin när de, på sitt sätt, gjorde Stikkans första komposition  -  ”Tivedshambo”:

Till Stikkans 50-årsfirande, 1981, knåpade ABBA ihop en sång, “Hovas vittne”, som även pressades upp på en 12-tummare och låter så här:

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

”Ett monument över lidande och mod i vår tid” var en del av motiveringen till att Svetlana Aleksijevitj (ryska: Светлана Алексиевич) tilldelades Nobelpriset i litteratur 2015. Hennes bok ”Bön för Tjernobyl” kom på svenska redan 1997, elva år efter olyckan, men mitt läsexemplar är en nyutgåva från 2013.

Aleksijevitj föddes 1948 i Sovjetrepubliken Ukraina. I slutet på sexiotalet kom hon in på journalistlinjen på universitetet i Minsk, och räknas som vitrysk ryskspråkig författare. Under studietiden hittade hon sitt sätt att berätta, ”vittnesmålsromaner”, där hon genom mängder av intervjuer får ihop material till sina böcker. Massor av arbete för att samla vittnesmål!

”Bön för Tjernobyl” är just precis så: En stor mängd intervjuer och berättelser från folk ”som var med” vid och efter olyckan. Reaktor 4 i kärnkraftverket i Tjernobyl, norr om Kiev i Sovjetrepubliken Ukraina, exploderade och ett moln av radioaktivitet spreds över Europa. En misslyckad test orsakade eländet.

Orden nästan stockar sig i halsen på mig när jag ska försöka återge kontentan av intervjuerna… Olyckan inträffar strax efter midnatt, brandmännen rycker ut ovetandes om vad som väntar. Nödvändig skyddsutrustning finns inte, ”kommer senare…”, släckningsmaterial saknas också, liksom kunskaper om hur arbetet ska gå till. Riskerna med det ”farliga som inte syns” visar sig dock snart…

Folk skadas, familjerna skadas, boende stannar och skadas, liksom naturen. Kornas mjölk är skadlig, liksom grödan på åkrarna och vattnet… Gräva ner och fly/flyttas… Lämna allt man byggt upp… Berättelserna är både svårgreppbara, upprörande och omfattande, men framför allt, tragiska! Lidande, död och elände i alla varianter…

Boken är en lång berättelse om mänskliga tillkortakommanden, man räckte inte till som räddningsarbetare, sjukvårdare, förälder eller vad det nu var. Samhällets ledande personer/politiker klarade inte heller av sina roller. ”Bruksanvisning” saknades! Kaos uppstod på alla nivåer och det var inte alla som kunde ta familjen med sig till en datja långt bort…

Boken är engagerande och svår att lägga ifrån sig  -  samhället är sårbarhet, oavsett var! Läs och begrunda!!!

Jag kan inte påstå att boken automatisk skapar tankelänkar till musik, men så kom jag att tänka på den värme och medmänsklighet som följande klipp visar. Det handlar om en konsert med Coldplay i Melbourne, Australien, i december 2016 där en av låtarna dedicerades till Moira Kelly för hennes humanitära insatser. Ja, det är ett långt tal i inledningen, men ge inte upp! Det blir ”Imagine” med en energisk kille! Emmanuel Kelly!

Go’ Trettonhelg!!!

Haj å Goodbaj!

Nu måste jag väl få  ”kulturpoäng”? Jag har läst en bok av Klas Östergren, som sedan några år ingår i Svenska Akademien! Boken, ”Fantomerna”, kom redan 1978 och är hans tredje.

Östergrens första böcker är i mycket berättelser ur det egna livet. Drygt 20 år gammal och på väg framåt i ett sökande efter vad livet har att erbjuda. Det är jobb, skrivande, festande, kärlek och kamrater, lite som i Lundells ”Jack”, men med ett vackrare och något mindre brutalt språk. F ö är båda numera Österlenbor, men det är ju en helt annan sak.

Måste få citera en rad ur boken: ”…insikten slår ner som en blixt och först liknar den döden, men när röken skingras framstår den mer som livet självt.” Fullt så dramatiskt var det kanske inte, men halvvägs in i boken insåg jag, att jag läst den här boken tidigare… Men, trots den insikten, läste jag boken färdig den här gången också. Så bra, tyckte jag den var!

Slutet på alfabetet och slutet på 2016… och vad väntar nu? Janne Önnerud? Nej! Önskemusik? Ja, som t ex kanadensaren Burton Cummings, som lämnade Guess Who 1975 och kom med sitt första egna album året därpå. Bandet, som f ö startades av Randy Bachman, har återförenats ett antal gånger. Jag tyckte de var ok, men Cummings första soloplattor införskaffade jag tidigt och lyssnade gärna på ”Stand tall”, här live 2011:

Men ännu oftare lyssnade jag på ”My own way to rock” från hans album nr 2. Vilken röst, vilket pianospel och vilket tryck på den här livespelningen 2010!!! Keep rockin’!!!

Gott Nytt 2017!!!

Haj å Goodbaj!

Ännu en svensk musiker/producent har ”memoariserat” sig. ”Charlie Parker kom aldrig till Vingåker” (2015) och med underrubriken ”… - istället för mina memoarer” är Rune Öfwermans titel på det hela.

Öfwerman spelade med de flesta av de svenska jazznamnen, men blev också tidigt producent/förläggare/skivbolagsman för många av dem. Gazell och Sonet var de bolag han arbetade mest för och artisterna innefattade allt från Larry Moon (Lasse Holm) till Chet Baker och Sylvia Vrethammar. Den senare var han dessutom gift med under några år och producerade hennes storsäljande singel ”Y viva Espana”.

Den här berättelsen följer inte riktigt det gängse ”memoarupplägget”, utan jag uppfattar den mer som en hel hög med större eller mindre anteckningslappar med nedskrivna händelser. Detta gör att tidsföljder till stor del saknas, men skeendena finns där! Och upplevelserna!

Mötena med andra musiker är kul att läsa om, liksom om det som skapades. Men samtidigt blir det hela lite osammanhängande och rörigt och till slut, så blir artistförteckningen i slutet av boken en viktig sida. Först där får jag se omfattningen av Öfwermans arbete som producent och/eller musiker.

Öfwerman var gift två gånger och vid sin bortgång, knappt 81 år gammal, sambo med sångerskan Britt Damberg och far till fyra barn, varav Clarence också är i musikbranschen. Clarence har varit djupt inblandad i framgångarna för Per Gessle och Roxette!

Boken ger en del insikter i svenskt musikliv, men jag känner inget behov av att äga ett exemplar  -  det räckte att ta hjälp av mitt bibliotek…

Då Sylvia Vr. inte har någon placering på min Favoritlista, så väljer jag annan musik, där Öfwerman varit aktiv. Kan f ö konstatera att han föddes den 24 december (!) 1932 och avled den 13 december (!) 2013  -  en riktig Decemberman!

”Gotländsk sommarnatt” med Ernie Englund och ”Bunta ihop dem” med Lars Ekborg är två exempel på hitsinglar producerade av Öfwerman, liksom album med t ex ”Made In Sweden”. Han var dock i grunden pianist och här har vi en tidig singel på Gazell: ”Big bass boogie”:

Gazell och Sonet var bolagen han jobbade främst på och båda hade många jazzutgåvor. Och så väljer jag ”Lover man” från january 1957 (snart 60-årsjubileum!) på Philips-etiketten…! Men vad gör man inte för att få lyssna på Lars Gullins baritone sax och Rune på piano? Även på detta klipp är de rörliga bilderna få, men musiken fyller denna brist med glans, tyckar jag!

Go’ freda’!!! Och så  -  G O D    J U L !!!

Haj å Goodbaj!

…sjöng nästan Herman’s Hermits, men det bryr jag mig inte om! Och jag ska inte plåga dig med Anna Book heller…

Det närmaste bok jag kommer idag är ”Paperback writer”! Hittade en video med denna låt i en version med Beatles och ett danskt leksaksföretag  -  passar väl bra med leksaker nu inför julen…

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Nä, det handlar inte om en gammal McCartney-singel idag! Jag vill bara skoja lite och sjunger för full hals dagen till ära…

”The last time”, som är en gammal slagdänga med Rolling Stones (1965):

Som jag passande “följer upp” med “When I’m sixty-four” med Beatles (1967):

Och sedan… “Tomorrow never knows”, eller hur? Här i Phil Collins version från 1981.

Go’ 12:e december!!!

Haj å Goodbaj!

”Stenmark * Mästaren” är skriven av Hasse Andersson och utgiven på Sportförlaget (2016), som ju har givit ut många idrottsböcker genom åren. Boken är i A4 format, vilket ger bilderna i den god rättvisa.

Men ska jag vara ärlig, så är detta ingen djuplodande och uttömmande bok, inte ens om en så lågmäld person som Ingemar Stenmark. Detta är en bilderbok med citat från ”höger och vänster”! Och det är ju vackert så, men…

Jag blev faktiskt besviken över, att inte få veta speciellt mycket om Mästaren och hans liv och leverne genom åren! Visst får jag veta vilka tävlingar han vunnit och vilka medaljer som tagits, men var tog Människan Stenmark vägen?

Flyttade till Tärnaby, blev granne med Stig Strand, flyttade till Monaco och… Vad hände i övrigt utanför tränings- och tävlingspisterna?

”Mästarnas Mästare” avfärdas/-verkas på 2 sidor, ”Let’s dance” får ett par sidor till… och så dyker det upp några barn på bild, men inga kommentarer om mammor eller så… Det är nästan mer informerande att gå in på Wikipedia, fullt medveten om, att jag då missar naturbilderna över bl a Tärnaby.

Nä, den här boken får bara 1 enda ”slalomkäpp” i betyg av mig!

På Youtube finns mycket… som t ex de här italienska bilderna på Stenmark i backen! Smidiga och vägvinnande utförsåk till vackert böljande pianomusik:

För tre dagar och 50 år sedan spelade Beatles in “When I’m sixty-four”… jag tycker dock vi firar dagens namnsdagsbarn ”Anna” med Arthur Alexanders låt med samma namn. ”Anna” fanns med på Beatles första album ”Please, please me” 1963 och här har någon lyckats mixa ihop de båda versionerna på ett riktigt smakfullt sätt. Kan tillägga, att det svenska bandet Melvins (!) med Roger Rönning på gitar och sång gjorde en cover på låten!

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Nyss läste jag om Carolina Klüft och nu har jag kommit till boken ”Ljubomir Vranjes * Jag vill bara vinna” av Christian Albinsson och Emil Schälin! Ännu en vinnarskalle i bokhyllan!

Författarna är ”handbollsmänniskor” och det märks! Men Vranjes är inte bara handboll… Barn- och ungdomstiden i Kortedala, Göteborg, var ingen dans på rosor. Och det var inte bara stök på busnivån… det var värre än så. Betydligt värre!

Han fick tidigt ”betala för” sin brist på längd (166 cm) och det ”kompenserade” han med, att i skolan och på fritiden agera snabbast, även om det gjorde ont. Både för motståndaren och honom själv. Slagsmålen var legio!

Men så började han så smått med handbollen. Som gav mersmak, trots vissas påpekande om, att en kort man från Kortedala kommer att komma till korta i den sporten… om man ska vitsa till det lite. Men det fanns tränare i Redbergslid, som trodde på Vranjes, hans energi, vilja och förmåga. Detta blev vändningen i Vranjes liv! Det kunde gått åt h-e, men handbollen blev räddningen.

Vranjes gör en enastående resa! Och en del av de matcher han berättar om minns jag ju. EM 1998 blev Vranjes första mästerskap och Sveriges andra EM-guld   -   ofta är det svårare att vinna EM än VM! Vranjes skildrar turneringarna på sitt sätt och det är spännande!

Handboll är en slitsam sport och med den ibland hänsynslösa spelstil Vranjes har, så tar det hårt på honom. Spelarkarriären avslutades 2009 i Flensburg-Handewitt, men övergick i en tränarroll. Och framgångarna fortsatte med flera titlar, både tyska och europeiska!

Detta är en mycket intressant och läsvärd bok med många tänkvärda synpunkter om allt från mobbning och integration till träningsmetoder och idrottspsykologi!

Tänk vad som kan hittas på Youtube…  som t ex det här om Vranjes:

Och de här målen i finalen mot Ryssland i OS 2000 i Sydney…

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Idag har jag läst ”Enkel resa Finland – Sverige” (2016) av Stina Grufstedt. Det är en mycket lokal berättelse om hur författaren hamnar i Skåne och sedermera Ystad.

Egentligen var jag nog lite tveksam till att låna den här boken på biblioteket, eftersom jag kanske inte skulle komma att läsa den. Boken kändes så ”smal”, både bildligt och verkligt, som om den enkom vore skriven för författarens barn med familjer.

Jag började dock läsa och fann många likheter med det som händer idag, dvs familjer lämnar/flyr den trygga hemtrakten för att skapa sig ett bättre liv på en annan plats. Oftast är det krig som får personer att flytta, men i det här fallet, så är det pappans möjlighet till jobb, som får familjen att flytta från Finland. Förhoppningen är också att bryta pappans sprit(o)vanor, jfr Susanna Alakoskis familj.

Nio är gammal kommer Stina med familj till Stockholm 1960 och tar tåget till Skåne. Efter något år i Mellanskåne bär det av till Källesjö, just utanför Ystad. Skolgång i Ystad, varefter Stina bryter upp från hemmet. En rörlig ungdomstid följer, men stabiliseras med att hon får jobb i en musikaffär i Ystad.

Ägarparets ena son verkar intressant…  och intresserad…  de blir ett par…  och är så fortfarande!

Ja, detta är en tunn bok, men berättelsen är läsvärd och skriven i ”koncentrerad form”, dvs enkel och rakt på sak. Pappans spritproblem och Stinas ständiga magbekymmer, men även familjens/släktens sammanhållning är väsentlig. Magproblemen blir dock utredda och tillrättade i Sverige, spriten däremot…  landar i skilsmässa och för tidig död!

F ö är musikaffären nedlagd sedan länge…  och Stina fyller 65 i december…  efter att i många år bl a sysslat med tillverkning av hattar! Och jag är glad, att jag läste hennes berättelse!

Stinas svärfar, Knut  -  han med musikaffären…  -  var även trummis. Knuts söner, Lennart och Göran (Stinas make), likaså och jag tror att någon av deras barn fortsätter traditionen. Vill minnas, att Lennart trummade på i Danmarks Radios Big Band! Hittade bilder på att de spelade med Georgie Fame och Van Morrison i London 1990. Kan det vara Lennart på trummor? Svänger gör det, i alla fall!

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!