Johnny - samlaren...

Nu är det fredag igen! Och dags för “Litterära Hörnan”!!!

Ojojojoj, det här var jobbigt att läsa om! Då kan man ju fundera på hur huvudpersonen hade det i verkligheten…  Advokaterna Lena Ebervall och Per E Samuelson berättar i romanform i ”Mördaren i folkhemmet” (2013) historien om Olle Möller, mannen som oskyldigt fälldes och dömdes för flera mord.

Olle Möller föddes i USA, men kom att växa upp i Sverige. Från mitten av 20-talet och ca 10 år framåt var han en framgångsrik idrottsman med flera SM-guld i bl a terränglöpning. Idrotten fick honom att lämna Örebro och flytta till Stockholm, där han fick jobb på ett bryggeri.

Kriget närmade sig, men det hindrade inte Möller att satsa på ett eget café. Ganska snart fick han dock komplettera med en liten potatisgrossiströrelse, för att få lönsamhet i sitt arbete.

Men så kom betydligt allvarligare bekymmer. I december 1939 anmäldes Gerd, 10 år, försvunnen. Och på något underligt vis kom Möller att anklagas för detta. Polis och rättsväsende kunde inte ”hitta på” någon annan skyldig än Möller, trots att han hade alibi för tiden för händelserna och inga verkliga spår pekade mot honom. Men makten ”hade bestämt sig”…

Han fälldes och dömdes till ett långvarigt straff. Ett antal år senare kom händelsen att upprepas, men inte ens en av Sveriges bästa försvarsadvokater kunde hjälpa Möller. Polisen ”mörkade” en hel mängd förhör, vars alibin styrkte Möllers oskuld. Han överklagade, men fälldes och dömdes till fängelse. HD tog aldrig upp fallet.

Detta är en alldeles förskräcklig berättelse om hur polis och rättsväsende på den tiden (?) kunde styra och ställa efter eget huvud. Man ”bestämde sig” för vem som var ”skyldig” och anpassade utredningarna därefter…  Hemskt! Sån’t kan ju, tack och lov, inte hända i dagens samhälle! Eller…? Hur var det nu med Thomas Quick/Sture Bergvall… 

Fruktansvärt läsvärd bok!!!

Enligt boken så fabulerade Olle Möller en hel del, så jag fick låten ”Don’t you lie to me” i tankarna. Låten skrevs och spelades in av Tampa Red 1940. Chuck Berry, Rolling Stones, Gary Moore m fl har också spelat in den, liksom Fats Domino. Så här lät hans version från 1951:

Jailbird Singers hade ”jobbat ihop” till några fängelseår, men fick också en kort musikalisk karriär i mitten på 60-talet. Deras stora hit blev ”Där björkarna susa” med 21 veckor på Svensktoppen 1965:

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Nu är det förvisso tisdag, men ändå dags för “Litterära Hörnan”!!!

”Morsning & goodbye” blev sista föreställningen på scenen för Magnus Härenstam. Dessutom blev det våren 2015 med hjälp av Petter Karlsson en bok om honom.

Magnus Härenstam, enda barnet till ett lärarpar, föddes i Västervik 1941, men kom att växa upp i Tomelilla, Norrköping och Stockholm. Efter studenten pluggade han länge på Stockholms Universitet, väldigt länge…

Under studietiden kom han att möta Brasse Brännström och Lasse Hallström, en trio som blev nära vänner för hela livet. De kom också att arbeta mycket tillsammans, inte minst inom filmen.

Efter en kort tid som statistiker på Sveriges Radio tog underhållningen över som födkrok. Listan i slutet på boken över filmer och förställningar är imponerande läsning. Det är en otrolig blandning av filmer, TV-program och scenförställningar i sällskap med Brasse, Lill Lindfors, Hasse å Tage etc etc.

Men mest känt är väl barnprogrammet från 1973: ”Fem myror är fler än fyra elefanter”, där Magnus tillsammans med Brasse och Eva Remaeus lärde Sveriges barn att läsa och räkna. Pedagogiskt och otroligt populärt!

Nästa milstolpe för Magnus blev ”Jeopardy!”  -  tv-tävlingsprogrammet där frågan är svaret, om man säger så. Förebilden var amerikansk och med Magnus som programledare 1991-2005 blev den svenska version en stor framgång.

Magnus, gift två gånger och pappa till 3 barn, drabbades av cancer och gick bort i juni 2015, bara några dagar före sin 74-årsdag och mindre än ett år efter Brasse. Då Remaeus avlidit redan 1993, så var helt plötsligt hela ”Myrorna-gänget” borta. I boken citerar Magnus kåsören Cello, som skrivit att ”livet är som en golfboll, en lång serie hårda slag tills man ligger i ett hål i marken”…

Denna bok är både lättläst och läsvärd! Den var helt klart värd att vänta på i utlåningskön på biblioteket!

Det verkar finnas hur mycket som helst om och med Härenstam på YouTube och jag väljer att ”börja med slutet”. Hittade en snutt inkl reklam från ”Morsning & Goodbye”:

Och så väljer jag “Verkmästaren i magen”   -   det är ju snart helg…

Till sist väljer jag den lilla ”Svordomsvisan” med en Magnus&Brasse-kvintett:

Go’ tisda’!!!

Haj å Goodbaj!

Nu är det fredag igen! Och dags för “Litterära Hörnan”!!!

Kjell Bergqvist berättade och Hans Christiansen skrev ner det som samlades i boken ”Kjelle Berka från Högdalen” (2015). Detta är en rak och ganska öppen berättelse om en man som inte räds att säga vad han tycker…  dock inte alltid på det smartaste sättet…

Kjelle föddes 1953 i Tallkrogen, en söderförort till Stockholm och var första barnet för Sven och Märta. Långt senare fick han veta att han redan hade 3 syskon! Märta hade dessa barn sedan tidigare, med 3 olika fäder… Resultatet av pigjobbet i några ”finare” familjer, lite som teaterns prolongeringssoffa, om man säger så.

Mamma och pappa jobbade, så Kjelle tillbringade mycket tid hos sin farmor och farfar, som kom att betyda mycket. Kusinen Svenne, kassaskåpssprängaren, kom senare att bli ”…mer farsa för mig än min riktiga farsa”. De blev nära vänner och Kjelle fick med sig ett ”…starkt rättspatos, hög moral och att aldrig slå på den svage i samhället”. Låter nog lite märkligt, med tanke på Svennes ”profession”.

När Kjelle blir utslängd från gymnasiet skaffar han sig jobb i stället. Dock tycker Svenne att 17-åringen borde söka in på Scenskolan. Sagt & gjort! Dessutom kom han in! En av de nio klasskamraterna var f ö Per Oscarsson.

Skådespelarkarriären inleddes och snart nog var det både teater och film, men även TV-teater. Listan över aktiviteterna är lång och i många fall väldigt framgångsrik, t ex i ”Jack” och flera Beck-filmer. ”Den bästa sommaren” gav honom en Guldbagge, liksom ”Bröllopsfotografen”.

Kjelle, som var gift och har 2 döttrar med Yvonne Ryding, är nu gift med Karin och de har en son tillsammans. Han är engagerad i och bidrar med pengar till flera olika projekt, bl a en skola i Thailand.

Intressant läsning, med en del ganska brutala uttalanden/påståenden. Jag tycker boken var väl värd att ”stå i bibliotekskö” för.

I filmen ”Monica Z” spelar Kjelle Monicas pappa, Bengt, och musiken är välsjungen av Edda Magnason. Trots det väljer jag originalet… ”Stockholm sweetin’” skrevs av Quincy Jones och blev ”Du måste ta det kallt” med svensk text av Beppe Wolgers. Monica spelade in den 1962 med Georg Riedels orkester till sitt andra album ”Ahh! Monica”. I bandet spelade, förutom Riedel, även Jan Johansson, Egil Johansen, Bengt-Arne Wallin, Sture Kallin…  Tror f-n att det låter bra om denna låt!!!

Och som bonus bjuder Monica på denna inte helt obekanta melodi, också den med svensk text av Beppe Wolgers:

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Nu är det fredag igen! Och dags för “Litterära Hörnan”!!!

Så, nu har jag läst även den första av Roger Moores böcker om sitt liv! Han har valt den James Bond-liknande titeln ”Mitt namn är Moore  -  Roger Moore” på boken, som kom redan 2009. Framgångarna med denna skrift följdes upp med en mer Hollywood-inriktad berättelse fem år senare.

I oktober 1927 föddes Roger Moore i Stockwell i sydvästra London. Han blev enda barnet till Lily och George Alfred. Mamma Lily, född i Calcutta, jobbade på restaurang i London när hon mötte pappa George Alfred, som var poliskonstapel. Tycke uppstod, som det heter.

Under krigsåren blev det flera förflyttningar för att komma undan bomberna och de lyckades klara sig igenom eländet, även när de återvände till London före krigsslutet. Under dessa år bytte Moore skola många gånger, både beroende på flyttningar och bombningar, men skoltiden blev ändå bra.

Och så började teatern ta mer och mer av Moores tid. Mindre roller här och där, som följdes av militärtjänst. Därefter var det teater igen och sedermera film och en del fotomodelljobb.

Pjäser, filmer och möten med andra skådespelare, varav några blev till vänner för livet, passerar revy i boken. Och så kom James Bond   -   en karaktär, som Moore spelade i 7 filmer under 12 år. Då hade han dessutom hunnit med rollen som Simon Templar i ”Helgonet” och tillsammans med Tony Curtis haft framgångar med ”Snobbar som Jobbar”.

Han är pappa till 3 barn, alla i äktenskapet med tredje frun, Luisa. Tillsammans med sin nuvarande fru, Kristina, är han numera engagerad för Unicef. Han värvades f ö av Audrey Hepburn!

Att läsa en så aktiv människas livsberättelse innebär givetvis en massa uppräknade händelser, filmer, pjäser och människor, men hur skulle det annars blivit en bok? Det finns ett 12-sidigt index i dubbla spalter med namn, filmer etc… Långt ifrån alla namn och filmer är bekanta för mig, men jag hade trevligt i sällskap med Roger Moore i alla fall.

När vi nu ändå är inne på ”avdelningen gentlemen”, så kommer jag direkt att tänka på Bryan Ferry, som ju, liksom Roger Moore, är en man med stil. I slutet av november 2014 var Ferry gäst hos Skavlan på SvT och framförde den då alldeles nya ”Loop De Li” från sitt fjortonde studioalbum, ”Avonmore”. Inte så tokigt, eller…?

Fyrtio år tidigare kom Ferry med sin version av Platters hit “Smoke gets in your eyes”, skriven av Jerome Kern och Otto Harbach till musikalen ”Roberta”, 1933. Ferrys sång och stil funkar bra i låten, tycker jag.

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Nu är det fredag igen! Och dags för “Litterära Hörnan”!!!

Det visar sig, att jag nog börjat i fel ände… ”Den siste gentlemannen” (2014) är inte Roger Moores första memoarbok. Boken har underrubriken ”Minnen från Hollywood” och markerar var fokus ligger den här gången. Därmed blir det inte många rader om uppväxt och skolgång utan mest om livet i filmvärlden.

Roger Moore är ingen Bond-tölp, när han får chansen som Bond, James Bond, i ”Live and let die”, med ledmotivet skrivet av Paul McCartney… (så fick jag in det också…)! Succé! Han är den som innehaft Bond-rollen längst, 12 år och 7 filmer.

Moore har flera kopplingar till Sverige, inte bara att han i ”Snobbar som jobbar” kör en Volvo P1800! I flera Bond-filmer spelade han mot svenskor, bl a Maud Adams och Britt Ekland. Ett par av hans närmaste vänner var gifta med svenskor och Moores nuvarande fru, Christina Tholstrup, är född i Karlstad. Prinsessan Lilian var mycket god vän med Moore, liksom Tore Wretman. På nätet läser jag, att han sommaren 1966 var på folkparksturné i Sverige och besökte bl a Ystad!

Boken är fylld av anekdoter om filminspelningar och möten med regissörer, skådespelare och andra filmpersoner/-personligheter. Allt berättat med en brittisk stil och elegans. Sedan många år är Roger Moore engagerad i olika välgörenhetsprojekt som ambassadör för Unicef.

Filmbranschens siste gentleman, född 1927, håller ”fanan högt” även i bokens värld och berättelserna lockar läsaren till skratt. Får kanske ta sig en sväng till biblioteket och leta rätt på föregångaren till den här boken…

Givetvis blir det nu ”Live and let die”, titelmelodin till Bond-filmen från 1973, skriven av Sir Paul McCartney. Detta var Sir Roger Moores debut som James Bond. Här framförs låten live i pausen på Super Bowl den 6 febr 2005. Verkar vara bra tryck…

Och mitt i detta skrivande nås jag av nyheten att en av bluesens hjältar, B.B. King, avlidit, 89 år gammal. Listan är lång på alla han spelat med under sin mer än 65 år långa karriär. Ett exempel här från Crossroads festivalen 26 juni 2010, då B.B. King spelade ”The thrill is gone” med Eric Clapton, Johnny Winter, Ronnie Wood, Buddy Guy och några ”strängböjare” till. B.B. King  -  R.I.P.

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Varför är det så få fredagar i veckan? Jag behöver några extra för att komma i fas med mina lästa böcker! Därav denna ”extrautgåva” av “Litterära Hörnan”!!!

Med boktiteln ”Irene Panik” fångades jag direkt! Fyndig titel på Carin Hjulströms bok från 2014 och det räckte för att jag skulle låna den på biblioteket… Och när jag väl började läsa, så var jag fast!

Detta är en sanslös och fantasifull berättelse om Irene, flerbarnsmamma, VVS-handlarmaka, djurskötare etc på gården Grangläntan i Hällingsjö socken! Irene sliter och släpar för att ”vara alla till lags” på den aldrig helt färdigrenoverade gården. Maken och 3 tonåriga barn är brukare av hennes service, därtill kommer alla djuren…  kaos, är väl det bäst beskrivande ordet…

Men saker och ting förändras och Irene lämnar bygget… och börjar ett nytt liv…  som utvecklar sig än mer än hon någonsin trott/befarat…  kaos blir till en framgångsfaktor…  som får henne att upptäcka nya sidor hos sig…  och möta nya människor…  börjar nästan bli stenkul!

Hjulström har lyckats med ett flertal småfinurliga meningar, som pojken/korvhandlarens: ”Mat är så gott att man nästan skulle kunna leva på det”. Lätt underfundiga skrivningar att le åt, men hela berättelsen är en underhållande resa i Sverige. En resa som nästan startar i panik och fortsätter i samma höga tempo för Irene.

Detta är en bok, som roar mig med sin iderikedom och sitt tempo! Jag ser redan reklamen för långfilmen med Maria Lundqvist i huvudrollen…

Sex Pistols och deras debutsingel och hit från 1976, ”Anarchy in the UK”, passar alldeles utmärkt här. Stökig låt med bra driv, ungefär som boken…

Go’ tisda’!!!

Haj å Goodbaj!

Nu är det fredag igen! Och dags för “Litterära Hörnan”!!!

Den här veckan för 70 år sedan slutade andra världskriget i Europa. Ett flertal intressanta och lärorika TV-program har visats om bl a Sverige och Norden före och under kriget, där Danmark och Norge invaderades av Tyskland och Finland var i krig med Ryssland, medan Sverige med sin ”neutralitet” lyckades hålla sig utanför direkta krigshandlingar.

Journalisten Schön har grävt i flera olika svenska arkiv och samlat ihop material om Hermann Göring och hans tid i Sverige. Det blev till boken ”Hitlers knarkande hantlangare”, som kom 2010. Det visar sig, att Göring varit intagen på sinnessjukhus i Sverige! Han var, ansåg han själv, morfinist sedan hösten 1923. I ölhallskuppen i november 1923 i München blev Göring skottskadad och fick fly.

I början av 1925 bosatte han sig med sin svenskfödda hustru Carin, friherrinnan född Fock, i Stockholm.  Vid flera tillfällen klarade frun inte av att hantera honom utan försökte få honom under vård. Göring hämtades då av polis och brandmän för tvångsvård. Han var våldsam och hotade allt och alla inklusive frun.

Perioderna på sjukhusen var också hotfulla och våldsamma, då Göring på olika sätt försökte tilltvinga sig olika ”mediciner”. Vid några tillfällen var man dock på god väg att ”avgifta” honom, men utan att lyckas fullt ut.

Tänk om Göring hade tvingats kvar under riktigt lång tid i Sverige för vård…  Då hade han ju inte kunnat grunda Gestapo 1933…  och inte inrätta de första koncentrationslägren…  Hade då för-/krigshistorien blivit annorlunda? Kan det f ö varit Görings förhållande till Sverige, som gjorde att landet inte invaderades under kriget? Frågorna och funderingarna är många, men svaren få.

Under Nürnbergprocessen efter krigets slut dömdes Göring till döden för sina krigsförbrytelser, men begick självmord ett par timmar innan han skulle hängas, 15 oktober 1945. Carin hade avlidit i en hjärtinfarkt redan 17 oktober 1931.

”Masters of war” är en av låtarna på Bob Dylans andra album, ”The freewheelin’ Bob Dylan”, utgivet 1963. Texten finns här med på bilderna…

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Varför är det så få fredagar i veckan? Jag behöver några extra för att komma i fas med mina lästa böcker! Därav denna ”extrautgåva” av “Litterära Hörnan”!!!

Patrick Modiano berättar från sitt kära Paris i ”Nätternas gräs”, som utgavs 2013. Handlingen är författarens sökande efter den kvinna han älskade 40 år tidigare och som försvunnit. Oklart hur och var.

Den svarta anteckningsbok, vaxduksbok (?), som Modiano flitigt begagnat sig av, är hjälpredan för adresser, tidpunkter för möten etc. Men samtidigt förtydligar han, att han ibland inte noterat alla namn eller adresser i anteckningsboken ”för vi undviker ju att skriva ner de mest intima detaljerna i vårt liv, av fruktan att de inte ska tillhöra oss längre när de väl har fästs på papper.” Intressant tanke, inte minst i dessa Facebook-dagar…

Berättelsen växlar hela tiden mellan nu- och dåtid. Personer och gator, restauranger och hotell passerar revy i boken. Nästan så man önskar att en Paris-karta fanns bifogad, så att läsaren kan följa med i förflyttningarna.

Boken är något tjockare än Steinbecks ”Möss och människor”, dvs knappt en tredjedel av de flesta av dagens böcker. Det är en ganska lågmäld berättelse, men den fångar i alla fall. Och likheterna med Steinbeck är fler: båda är Nobelpristagare! Steinbeck fick priset 1962, Modiano så sent som 2014. När jag var på biblioteket för att låna böcker av den senare, var de sällan inne, däremot fanns det gott om böcker av den förre.

Stämningen i boken fick mina musiktankar att riktas mot Moody Blues, Birmingham-bandet som var lite av pionjärer i att kombinera rock med klassisk musiks klanger. ”Days of future passed” kom 1967 och var deras första i en rad framgångsrika konceptalbum. Dagens överskrift, ”Nights in white satin”, ger stämningen i boken och är hämtad från nyss nämnda album. London Festival Orchestra under ledning av Peter Knight ger låten lite extra ”omfång” och så har bandet en Mellotron, en föregångare till ”synthen”, till sin hjälp. Här råkar framförandet dessutom, väldigt passande, kryddas med bilder från Paris!

Go’ tisda’!!!

Haj å Goodbaj!

Nu är det fredag igen! Och dags för “Litterära Hörnan”!!!

Journalisten på Sydsvenskan och tidigare Moskvakorrespondenten Kalle Kniivilä är född i Norra Karelen, men bor nu i Lund. Han har tidigare bl a skrivit en bok om Putins popularitet i Ryssland och nyss kom hans ”Krim tillhör oss – Imperiets återkomst” (mars 2015).

Detta är en sorts reportagebok med massor av samtal och intervjuer med människor i Ukraina, Krim och Ryssland. Till detta ger Kniivilä oss Krims historia inkl krimtatarernas och deras förvisning till Centralasien 1944. Det behövs ju en bakgrund för att vi ska kunna förstå de senaste årens händelser på halvön.

Vi får höra berättelser om hur de ”artiga soldaterna” i uniformer utan lands- eller gradbeteckningar ”hjälper” till att ”befria” Krim. Från vad, är lite svårare att få kläm på, men det är en annan sak. Var och en blir ju salig på sin tro. ”Och över alltihopa lyser…” om inte ”Moder Sol”, så Vladimir Putin.

Imperiet, som försvann, vill gärna återuppstå och återupprättas av Putin! Världens till ytan största land är, enl Putin, utsatt för ett starkt hot från EU och inte minst USA. Vi känner igen tonerna från kalla kriget, tyvärr.

Putin hade chansen att ge ryssarna ett ickediktatorstyrt liv, men valde bort det, för att i stället lägga landets pengar på att bygga upp krigsmaskineriet. Och att samtidigt använda det.

Intervjuerna är mycket intressanta, där flera är starkt påverkade av det hårt centralstyrda informationsflödet i rysk ”monopol”-TV, medan andra har upplevt händelser på Krim vid annekteringen och därmed har en annan bild av skeendet. Den stora frågan är dock ”vad som komma kan”…  den oron finns också bland en del av de intervjuade. Varav en del bara önskar sig tillbaka till Sovjettiden, med dess ”ordning och reda”…

Detta är en klart läsvärd bok  -  jag vill ju försöka förstå varför Putin tog över Krim. Samtidigt som jag är orolig för hans nästa drag…  Hoppas ditt bibliotek eller bokhandlare hunnit få in boken.

Mary Hopkin sjöng och Paul McCartney producerade hennes debutsingel ”Those were the days” 1968. Melodin är rysk och har spelats in av många på många olika språk, bl a av Ivan Rebroff, "Такие дни, мой друг", 1969. Hopkins version gavs i England ut som den första skivan på Beatles’ nystartade bolag, Apple. Låten kom att toppa listorna i många länder. Mary Hopkin live med stråkar och allt:

En dag som denna passar det väl alldeles utmärkt med Bee Gees gamla slagdänga från 1969: ”First of May”, eller hur? Idag vill jag dock höra den i en liveversion med ett utökat Weeping Willows och Helen Sjöholm från ”Skavlan” 2014. Vemodigt, maffigt och vackert! ”First of May”!

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Varför är det så få fredagar i veckan? Jag behöver några extra för att komma i fas med mina lästa böcker! Därav denna ”extrautgåva” av “Litterära Hörnan”!!!

Detta är en bok med många små och stora, ibland lätt udda, berättelser ur OS-historien från 1896-2000. Janne Adeen har i ”OS-annolika historier” (2001) samlat ihop allt ifrån glömda starttider till japanen, som vid OS i Stockholm 1912, lämnade maratonloppet vid vändningen och vilade ut hos en vänlig villaägare. Han gick dock i mål 1967…

Eller svensken, som i tempoloppet på cykel i Antwerpen 1920 blev hindrad av nedfällda järnvägsbommar. Först över mållinjen i loppet var en sydafrikan, som firade segern och körde ärevarv när svensken och historien om bommarna dök upp. Svensken fick dock ett tidsavdrag för järnvägsbekymret och helt plötsligt var hans tid bättre   -   svensken utropades till segrare!

Spurten i 3000 m hinder i Montreal 1976 lär man väl inte glömma i första taget. Gärderud ledde loppet inför sista hindret, då en östtysk löpare var på väg upp, men fastnade med ena foten på hindret och stöp. Och Gärderud kunde löpa i mål som vinnare med en polack på silverplats.

F ö konstateras att arrangörerna av spelen i Lake Placid glömde att förklara spelen invigda! Och så glömde man att berätta för 2 av de 3 medaljörerna på herrarnas 30 km längdskidor när prisutdelning skulle ske, så de saknades vid ceremonin. Fast å andra sidan fastnade medaljutdelaren i Lake Placids transportproblem och hann inte fram…

Detta är en kul och synnerligen lättläst bok! Och säger faktiskt en del om ”OS-elefanten” också. Både hur den styrts/styrs och hur den används för olika syften, t ex politiska. Vet inte om boken finns på biblioteken, så det är kanske läge att snoka lite på loppisarna…

För mig är ju Beatles aldrig långt borta, så efter en bok om sport så hittar jag titelkopplingen till deras ”Run for your life”. Låten finns på albumet ”Rubber soul” (1965)   -   50-årsjubileum i december i år!!!

Och när vi nu ändå är “ute och springer”, så kan vi väl också göra det till Bryan Adams och hans hit från 1984, ”Run to you”:

Go’ tisda’!!!

Haj å Goodbaj!

Nu är det fredag igen! Och dags för “Litterära Hörnan”!!!

Ojojoj, detta är en bok med många exempel på människor, som jag inte vill köpa en begagnad bil av…  Torbjörn Nilsson kom 2010 med ”De omänskliga”, där han beskriver några händelser i den svenska politiken.

Spionen från folkpartiet, FRA-frågan och SSU är de 3 fallen som granskas. Och det är intressant, men också häpnadsväckande. Mobbning, utfrysning, falskhet, ja, det är massor intriger för att få och/eller behålla makt till varje pris.

En amerikansk politisk teoretiker, Runciman, ser två kategorier av politiker: uppriktiga lögnare och uppriktiga hycklare. Den första gruppen verkar ärliga, men avslöjas ständigt med brutala lögner  -  t ex Bill Clinton, Tony Blair, Mona Sahlin, Gudrun Schyman…  Den andra gruppen har stark tilltro till sina fakta, men hycklar om sin egen person för att övertyga  -  t ex Al Gore, Hillary Clinton, Fredrik Reinfeldt… Alla lika ”goda kålsupare” och de kompletterar varandra, menar Runciman.

I boken läser jag om folkpartisten, som lätt som en plätt loggande in på socialdemokraternas interna nätverk och läste och läste och…  fick veta mycket! Till glädje för FP, men efter avslöjandet var utfrysningen total och ”allt var en enda persons verk”…

FRA-frågan var ju bekymmersam, inte minst eftersom det fanns ”oliktänkande” i båda partigrupperna och det gjorde att omröstningen i riksdagen kunde bli oerhört svårlöst. Men med hot och lämpor, så lyckades man få in alla ”i partifållorna”! Inga avvikelser tilläts!

Ett antal års strider inom SSU mellan vänster – höger beskrivs också i boken. Och det är inga nådiga saker som beskrivs. En del av detta var det stora medlemsantalet hos SSU som ju var lögn och som bl a kom sig av de interna gruppstridigheterna. Inför vissa omröstningar hyrde man t o m in bussar för att skjutsa medlemmar till röstningen i utvalda städer! Intressant är också, att en del av de namn man hittar djupt involverade i fusket och maktkamperna nu finns i regeringen och dess närhet…

Detta är en intressant och lärorik bok i hur man tar sig fram i politiken  -  och då underlättar det om man saknar skrupler...  Ibland är det nästan för mycket av intriger och falskspel, men i krig och kärlek lär ju allt vara tillåtet…

Politik borde ju bygga på gemenskap och samarbete för att uppnå bästa resultat och inte på käbbel och stridigheter, eller hur? Hittade ett bra exempel på samarbete på YouTube i en låt med ett laddat namn: ”Kashmir”. Den Led Zeppelin-låt är grunden i det potpurri, som Louisville Leopard Percussionists framför här. Snacka om gränslös musik!

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Våren är här och fotbollssäsongen har kört igång! Och jag tänkte ta en gammal repris från begynnelsen av mitt bloggande   -   känns aktuell än en gång…

Varför spottar så många fotbollsspelare i tid och otid under matcherna? Jag begriper ju varför en handbollsspelare eller simmare inte gör det, men har inte dessa samma spottbehov och –önskan?

Det blir inte helt obetydliga mängder saliv under 90 minuters fotbollande. Antag att varje loska är på 10 ml och att en spelare spottar 1 gång i minuten   -   det blir 9 dl under en match! Dessutom spottar han kanske upp sig mot slutet och landar till slut på runt 1 liter.

Och så har han drygt 20 kamrater, som kanske är nästan lika salivstinna   -   då kan planen bli bespottad med runt 20 liter (= en rejäl hink!) saliv under en match…  Härligt att göra glidtacklingar för glatta livet på det underlaget, eller hur?

Här känns det väldigt lämpligt att lyssna på ”Spot in the name of love”, eller vad den nu heter? Men jag avstår Supremes den här gången och tar Hollies i en liveversion från 1983 och tysk TV i stället:

Go’ tisda’!!!

Haj å Goodbaj!

Nu är det fredag igen! Och dags för “Litterära Hörnan”!!!

Var på loppis (igen…) och hittade en bok av ”Rock Chrichan” och då slog ”samlarnerven” till! Namnet lät bekant. Något om en tidig rockare från Malmö. Boken kom ut redan 1996 och bar titeln ”Sicket himla liv!”  -  och inhandlades.

Författare är Lennart Christiansson och när jag började läsa, så ”ramlade polletten ner”. Han hade gjort ett par singlar i början på 60-talet, jobbat som DJ, tekniker, snickare, TV-kille etc etc hos Britt Wadner på Radio Syd och startat ett skivbolag. Jag har tidigare läst en bok om Britt Wadner och där fanns Chrichan  -  nu var det dags för hans egen berättelse.

Christiansson föddes och växte upp på Limhamn, då känt för sin färja till Dragör och sin cementfabrik, nu en stadsdel i Malmö. Författaren berättar med inlevelse om sina försök att, som sin pappa, bli cirkusartist. Framgångarna skiftar, men han ”är med på banan” och lyckas utveckla det hela till att inkludera en gitarr. Detta i sin tur ger avstampet till att hänga med ut på piratradioskeppet i Öresund, varifrån Radio Syd med Britt Wadner som ”styrman” sänder musik på FM-bandet. Detta till stor förtret för radiomonopolet (Sveriges Radio) och ecklesiastikministern Olof Palme agerar med nya lagar för att stoppa piratsändningarna.

Radio Syd når stora framgångar och Chrichan spelar skivor och reklamsnuttar av hjärtans lust. Han får besök av och intervjuar kända och okända inkl delar av Rolling Stones.

Till slut får Palme stopp på sändningarna (1965), Wadner åker i fängelse  och Chrichan går i land. Efter diverse turer startar han en inspelningsstudio och skivbolaget Playback och ger sig som ”skivdirektör” ut på diverse resor och till sist bär det av till Australien.

Kul läsning om en kreativ och småbusig Limhamns-påg, som verkade få saker och ting att hända…  Jag hade trevligt i Rock Chrichans sällskap! Efter drygt ett tiotal år i Australien avled Christiansson, 66 år gammal, i ”gamla” Sverige.

Vad jag vet gjorde Chrichan bara 2 singlar, men kom senare att starta skivbolaget Playback. Där blev det ett album med Grus-i-Dojjan och några singlar med andra artister, men ingen med honom själv. Jag har letat på nätet utan att finna några rörliga bilder på honom, däremot hittade jag ett gammalt TV-inslag om Radio Syd och dess legendariska ledare, Britt Wadner:

Mick Jagger besökte Radio Syd ute på Öresund, så varför inte lyssna på Rolling Stones och deras första single, ”Come on”, juni 1963. Den här versionen är från en inspelning på BBC juni 1963 och skiljer sig, bl a i solopartiet, från den sedvanliga singeln på Decca. Låten är skriven av Chuck Berry.

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Nu är det fredag igen! Och dags för “Litterära Hörnan”!!!

Sten Berglind berättar om sig själv och om raggar-fenomenet på 50-talet i boken ”Raggare – Rebellerna som skakade Sverige” (2005). Landet ”skakades” av raggarbråk och det skrevs mycket i kvällstidningarna om svensk ”bilburen ungdom”. Vuxenvärlden var mycket bekymrad och orolig över ungdomarnas dåliga uppförande  -  de söp och levde rövare och körde omkring i gamla amerikanska bilar…  Föräldrar vågade inte släppa ut sina tonårsflickor…

Ungdomen gjorde upprör mot allt och alla   -   egentligen har väl de unga i alla tider gjort upprör mot den äldre, ”regerande” generationen, men det blev kanske tydligare på 50-talet. Och värre skulle det bli, men det är en senare historia.

Musiken fick en viktig roll i förändringen. Rock’n’roll kunde spelas i jukeboxarna och bilskivspelarna och blev ungdomarnas egen musik. Den var enkel att ta till sig och liera sig med. Elvis Presley med flera amerikanska idoler var stora hjältar för ungdomarna. James Dean var en annan yngling, som betraktades lite som en av sina få filmroller, dvs rebell.

Boken är lite som att bläddra i ett tidningslägg, med korta berättelser varvat med bilder och urklipp. Trevlig layout och lite tjockare papper gör boken ”titt-värd”, men jag är väl lite mer tveksam till läsvärdheten. Men det beror kanske lite på att det skulle komma en större ”ungdomsrevolt” ett årtionde senare, på sexiotalet…  Och nästa årtionde, sjuttiotalet, kom även politiken in i ”revolten” och upproret mot föräldrar, skola och samhälle.

Musiken, som flödade i bilhögtalare och jukeboxar var ofta ”tillrättalagd” för den vita publiken, men ibland fick upphovsmännen, som Chuck Berry och Fats Domino, utrymme. Elvis Presley sjöng ju deras musik och ibland t o m ändrades ursprungstexterna för att få speltid i radion! Man fick ju inte stöta sig med lyssnare, annonsörer etc…  Och vi får ju inte glömma censuren av Elvis första framträdande i Ed Sullivan show  -  enbart bilder från midjan och uppåt!

Carl Perkins skrev bl a ”Blue suede shoes”, som kom att spelas in av många artister, inte minst minns vi ju Kal P Dals ”Blåa skor”! Här har vi Elvis i en ”screen test” i färg från 1956:

Och så ett exempel på en ”städad och välanpassad” hit från 1957: Pat Boone sjunger ”Love letters in the sand”:

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

… ha en Glad Påsk!!! Och så är det lååång Fredag! Men ändå dags för “Litterära Hörnan”!!!

Vad passar då bättre än ännu en praktbok från Premium Publishing: ”Världen känner Elvis Presley – men ingen känner mig”? Boken kom 2014 och är skriven/sammanställd av Bruno Tillander, som bl a arrangerat ett flertal resor och utställningar i ”Elvis’ fotspår”. Han har också sysslat med artistbokningar, vilket ledde till åtal för skattefusk för några år sedan, läser jag på nätet…

Detta är en omfattande bok fylld med intervjuer med personer i och kring Elvis, även om Tillander inte ätit fastlagsbullar med Elvis trummis D.J. Fontana… Det har jag!!!  Hur som helst, så har han tillbringat mycket tid i USA och Memphis från mitten av 70-talet. Han satt vid några tillfällen som ensam vakt på Presleys Graceland under dennes livstid!

Boken är givetvis en resa i Elvis liv och leverne, men också en uppgörelse med alla ”förvridna” rykten, som efter Elvis’ död spridits, inte minst av alla hans tidigare anställda.

Elvis fastnade tidigt i självutnämnde Överste Parkers management-klor, som lyckades lura in Elvis i en sorts 50/50-kontrakt. Parker styrde dessutom låtval och filmer till att landa hos kompositörer och bolag, som ”avstod” ett antal %. Kort sagt  -  en tuff förhandlare, som dock fastnade i spelmissbruk och behövde än mer pengar…

Över huvud taget kom en generös Elvis att omge sig med ”sugande” vänner, som egentligen inte gav så mycket till stöd för Elvis i hans strävan till framgång. Och där har vi kanske lite av förklaringen till att allt ”gick överstyr” då han den 16 augusti 1977 hittades död, dagen före starten på en ny turné…   mina tankar far iväg och jämför med Michael Jacksons slut. I båda fallen behövde ”kassan” fyllas på…

Intressant i boken är också den tydliga skillnaden på den ”offentlige” och ”private” Elvis. Visserligen visade han öppet sitt stöd för konservativa republikanska presidenter och för kriget i Vietnam, han hade ju gjort sin militärtjänstgöring i Västtyskland i slutet på 50-talet, men var i övrigt ganska lågmäld i politiken. Här får vi dock veta att han ägnade sig bl a åt att samla vapen (han gick f ö alltid beväpnad!). Han var rakt inte kamrat med t ex John Lennon eller Bob Dylan, om man säger så…  

Detta är en klart läsvärd bok om en ung troende man med väldigt bra röst och stark utstrålning, som tyvärr kom att omge sig med (alt fångas av) fel personer, som utnyttjade honom maximalt för egen vinning! Låna & läs!

Det saknas inte Elvis-kopior, även om vi i alla fall inte skulle sakna dem, men så har vi ju Kirsty MacColl och hennes berättelse om ”There’s a guy works down the Chip Shop swears he’s Elvis”! Hennes låt blev en hit 1981 och visade än en gång hennes förmåga att skriva bra sånger, som i flera fall blev framgångar för andra artister. Tyvärr tog Kirstys liv slut i en tragisk och inte helt utredd olycka strax innan jul 2000, då hon och hennes båda söner var på dyksemester i Mexico. En snabb motorbåt ägd av en mexikansk multimiljonär närmade sig familjen MacColl och Kirsty hann få undan sönerna, men blev själv träffad av båten och avled 41 år gammal. En av miljonärens anställda tog på sig att ha varit båtens förare, men åtagandet påstås varit förknippat med pengaöverföring… 

Kirsty MacColl:

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Varför är det så få fredagar i veckan? Jag behöver några extra för att komma i fas med mina lästa böcker! Därav denna ”extrautgåva” av “Litterära Hörnan”!!!

I dessa tider då många av nyheterna i världen har religiösa förtecken, kom jag tänka på en bok jag läste för ett tag sedan. Ewonne Winblad och hennes make, Lennart, båda ”kända från TV” har sammanställt historien om Hanna Lindmark, född 1860, och Margaretaskolan i en bok. Lindmark var Lennarts mors moster och en handskriven recept-/levnadsrådssamling med koppling till Margaretaskolan föder nyfikenheten hos paret Winblad.

Bokens titel ”Frälst Förmögen Förskingrad” (2007) innehåller hela skalan från uppgång till fall. Hanna Lundmark var en principfast dam sprungen ur väldigt enkla förhållanden och blev såld på auktion till lägstbjudande då hon inte ens var 10 år fyllda. Hon fick inte mycket till skolgång, däremot fick hon arbeta…  mycket.

Vi får följa henne till olika familjer och boenden. Hon har lyckan att möta ”rätt” människor, blir frälst och lyckas till slut starta en egen servering. Detta kombineras efter ett tag med en hushållsskola. Och fler serveringar…  och fler skolor…  och fler hus…  och fler anställda…  och fler elever…  och… 

Hon klarar svängningarna i dåtidens konjunktur, Olympiaden i Stockholm, första världskriget m m och belönas för sina framgångar. På ålderns höst har förberett sitt frånfälle med testamente och liknande dokument, men… det ”körde ihop sig”…

Boken handlar om Hanna Lindmark, men skeendet i sig känns igen från andra personer och branscher. Strävsamma insatser och framgångar spolieras i händerna på arvingarna…  Intressant bok om livet på landet och i staden under andra halvan av 1800-talet och en bra bit in på 1900-talet kryddat med företagsamhet och slit!

Ola Salo, tidigare frontman i The Ark, gjorde ju en strålande insats i ”Jesus Christ Superstar” med både texter och agerande. Han gjorde också en riktigt laddad version av Patti Smiths ”People have the power” på scenen vid utdelningen av Polar Music Prize 2011 i närvaro av bl a den entusiastiska pristagaren Patti!

Go’ stinnkaketisda’!!!

Haj å Goodbaj!

Nu är det fredag igen! Och dags för “Litterära Hörnan”!!!

Klas Gustafsons tidigare böcker om bl a Monica Zetterlund, Tage Danielsson, Cornelis Vreeswijk läste jag med stor behållning, därför var valet enkelt när det gällde hand bok ”Lyssnarens guide till Cornelis” (2013). Det är en omfångsrik bok på mer än 550 sidor och behandlar 216 låtar med svensk text av Cornelis och insjungna av honom.

Bokens upplägg att ta sångerna i bokstavsordning innebär i och för sig ett rejält skuttande i Cornelis liv, men ger samtidigt en rörlig och alert framställning. Jag förvånas av Cornelis ”skuttande” mellan musikstilar och politiska åsikter, men samtidigt uppfattar jag en Cornelis-längtan, att jobbar gör man för att därefter kunna njuta… 

Tidigt visar han sina bekymmer med och kunskapsbrist (intressebrist?) i att kunna hantera pengar. Kontanter och förskott är hans melodi, därav de många skivbolagsbytena. Skatter och sån’t är ”obehagliga avbräck” och snart leder detta till skattemyndighets och kronofogdes jakt på honom och hans inkomster.

Många olika bostadsorter inkl kortare återflyttningar till Nederländerna, musikskapande och inspelningar där och i Danmark och Norge utöver Sverige, visar också på oron i Cornelis liv. Men aktiviteterna gav också framgångar, bl a är hans ”Veronica” med i Danmarks mest sålda bok, ”Højskolesangboken”, som en av få ”utländska” sånger.

Men nej, detta var ”en bok för mycket” för mig. Textanalyserna med kopplingarna till Bellman, Ferlin, Brassens etc etc tar nästan udden av Cornelis eget skapande. ”Det mesta är redan skrivet” och Cornelis bara ”friserar och återupprepar”… 

Till sist avverkas en Cornelis-diskografi på 4 sidor med enbart album och utan ingående låttitlar och omslagsbilder! Dessutom saknas singel- och EP-skivor, som i en del fall hade unika utgåvor och som inte fanns på albumen! Klent! Därutöver borde t ex de holländska skivorna varit med, trots bokens textgrundtanke.

En av mina favoriter i Cornelis musiklåda är ”Sommarkort”, men för dagen väljer jag ovannämnda ”Veronica”i hans holländska inspelning från 1972 med lite annan instrumentering än den svenska inspelningen från 1968.

”Poem, ballader och lite blues” var Cornelis dubbelalbum från 1970 där han jobbade med bl a Björn J:son Lindh, Rune Gustafsson och Georg Wadenius. ”Sonja och Siw” skrev Cornelis tillsammans med Wadenius, en glad avslappnad trudelutt:

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!

Varför är det så få fredagar i veckan? Jag behöver några extra för att komma i fas med mina lästa böcker! Därav denna ”extrautgåva” av “Litterära Hörnan”!!!

Ulla Jones, född Andersson, gav 2001 ut sin terapeutiskt skrivna biografi, ”Red carpet blues”. Katta Nordenfalk hjälpte henne att få ner och koncentrera det skrivna till drygt en tiondel av ursprunget, men det blev mycket ändå…

Ullas liv var struligt från början, men hon lyckades göra karriär som fotomodell och träffade musikern, kompositören m m Quincy Jones. ”Tycke uppstod”, som det så vackert heter, de gifte sig och fick 2 barn. Men allt förföljdes av strul.

Hon frotterade sig med allt och alla i film-/underhållningsbranschen i USA. Frank och Nancy Sinatra, Sidney Poitier, Sammy Davis, Count Basie, Nina Simone, Steve McQueen m fl ingick i umgänget, men Ulla berättar att hon ofta kände sig utanför. Hon accepterades inte helt och fullt, dessutom gjorde Quincy det också svårt för henne.

Sprit och droger fanns i och runt dessa grupper av människor och det gick inte så bra alla gånger att avstå detta. Till slut blev det skilsmässa från Quincy och det blev en bitter strid, både om barnen och pengarna. 

Hela boken genomsyras av bitterhet. Ulla Jones tycker sig ha haft otur som fick det så besvärligt här i livet. Och så drabbas hon därutöver av en massa olika sjukdomar, som gjorde livet än besvärligare…

Detta är ingen direkt glädjande läsning och egentligen inte särskilt upplysande, utöver Ullas eget leverne, heller. Bittra sidor skrivna som terapi   -   kan med fördel stå kvar olånad på ditt bibliotek!

Tillsammans med Lasse Samuelsson och Björn J:son Lindh gjorde Jones ett album med titeln ”No time no space no age no race, that’s nifty!” 1979. Hon gjorde både text och musik till 11 av de 12 låtarna. Titeln påminner om innehållet i boken, men det har jag inte grävt i. Hittade ingen av låtarna på nätet heller, så jag väljer passande X-Models och låten ”Två av oss” från 1981. Det blev bandets största hit:

Go’ tisda’!!!

Haj å Goodbaj!

Så är det fredag igen! Och dags för “Litterära Hörnan”!!!

Den framgångsrike sångaren Rod Stewart har inte byggt sin karriär på egenskrivna sånger genom åren, men en bok, ”Min självbiografi”, blev det 2013. Där berättar han om sin uppväxt i London med sin skotskfödde pappa och sin engelskfödda mamma. Han föddes till dånet av de tyska bombningarna i januari 1945, men familjen på 7 personer klarade sig undan det värsta eländet.

Skolåren rusade förbi, samtidigt som musiken fanns med hos familjen och Rod ”blev med” gitarr. Han fängslades av ungdomens egen musik, rocken, men fastnade mer i blues etc. Band startades och lades ner, men Long John Baldry tyckte ganska snart att Stewart borde hålla sig till sången och Rod var inte sen att haka på.

Många kommande stjärnmusiker dyker upp i olika konstellationer och snart blir det musik på heltid för Rod. Han kommer med i Jeff Beck Group tillsammans med sin gamle kompis Ron Wood. Det blir skivinspelningar och turnéer, framför allt i USA.

Bandet spricker och Stewart och Wood börjar i resterna av Small Faces, som snart förvandlas till Faces. Nya framgångar, samtidigt som Stewart börjar göra soloplattor, som också säljer. Till slut lämnar Wood bandet för att ta över efter Mick Taylor i Rolling Stones och Stewart satsar fullt på en solokarriär med många guldskivor som följd i allt från discostil till The American Songbook.

Till detta ska läggas ett sällsynt framgångsrikt liv med olika kvinnor…  däribland en viss Britt Ekland…  Om jag räknar rätt på bilderna i boken, så konstaterar jag, att han har ”fullt upp” på Fars Dag med 8 barn med 5 olika damer i 3 äktenskap.

Visst blir han lite ”skrytig” med alla sina damer, men resten är intressant musikhistoria från en lång och brokig karriär. Jag trivdes verkligen i sällskap med boken (och det gör jag med hans musik också!).

I boken skriver Rod Stewart också om det engelska 70-talsbandet “Heads, Hands & Feet” vars bandnamn gav honom idén till en egen variant. Han skulle starta ett band tillsammans med Freddie Mercury och Elton John…  Bandet skulle heta ”Nose, Teath & Hair”…   Välfunnet, men längre än så kom det inte. Tyvärr.

Som jag nämnde här ovan, så har Rod Stewart haft stora framgångar med inspelningar av låtar från The American Songbook. Det visar väl inte minst alla efterföljare/”efterapare”, som Eric Clapton och Paul McCartney. ”Makin’ Whoopee!” dök upp redan 1928 i musikalen ”Whoopee!” och spelades in av Bing Crosby samma år. Stewart tog hjälp av Elton John för sin inspelning 2005.

Välgjort och med stil, men jag föredrar nog honom i andra klassiker, som ”Sailing”, Do ya think I’m sexy” osv och så kan jag inte komma bort från några av hitsen han hade med bandet Faces, som med sin scenenergi f ö räknas lite som inspiratörer till punken. ”Stay with me” fanns på bandets tredje och nästsista album och blev en hit 1971. Här kommer den live från ett TV-framträdande, ”Stay with me”:

Go’ freda’!!!

Haj å Goodbaj!